Ur grytskåpets dunkel…

Av , , Bli först att kommentera 20

Idag har jag frammanat denna gamla vän ur grytskåpets dunkel. Det blir ett internationellt, färgsprakande, måhända aningen oortooxt mingel i grytan. Med inslag av förutom lokala råvaror, även kryddor från de mest fjärran väderstrecken, såväl från skogen bryn och icas diskar. Gamla älgdelar, fryst karrè sprittande färska kryddor och växter från köksträdgården och lökar så vackra och starkt doftande att ögat tåras. Suspekta kryddpastor från ett par av världens hörn och så nån deciliter lingonsaft från grytan bredvid och en massa tomater.

Vi får ta och damma av våra härdigaste smaklökar och våra mest undanträngda språkkunskaper om sidådär fem timmar. Kanske vi får ta och mjuka upp gammkropparna med en svängig salsa även utanför grytan. Jag hör redan sorlet från ugnen.
Trots hemester får vi smaker från fjärran och när. Vad brukar du anrätta i den gamla lergryta?

Om vikten av blommor

Av , , Bli först att kommentera 16

Den enkla gamla Aklejan med sin vackra men skrynkliga blålila kjol blommade vackert här och var i barndomshemmets rabatter. Det var före Plantagens lättillgängliga utbud.

Tänk på hur det var förr. Och genom tiderna på alla som kommit över plantor, delat med sig av rotknölar och frön och fått det att blomma i olika färger kring stugor och torp i lappmarkens hjärta.

Människan drivs och längtar efter att få se och visa skönhet. Då och nu. Det gör vardagens grå och understundom tunga slit lite ljusare, och vedermödorna lite lättare att uthärda i det liv som helt enkelt måste levas. Kanske inte alltid enligt de drömmar och planer man en gång bar i sitt hjärta, men för att leva och överleva från dag till annan.

De små liven

Av , , Bli först att kommentera 19

Överallt i skog och snår, ja till och med på altanen, tjattras det av små fågelungar som lär sig livet. Föräldrarna bistår och de små tränar sig att äta egenplockat. Jag lägger ut frön. Känner sympati för de utsjasade föräldrarna som haft nonstop utfodring hela sommaren. De små minitalgoxarna spatserar tryggt på altanhörnet och flyger små korta turer mellan ris och ros. Ja rallarros alltså. Så igår bröts friden av en plötslig duns och oro och panik bland småfåglarna.

Tornfalken dundrade in, knep en munsbit och flög tvärs över viken där den har sin utkik, och förmodligen sin egen utfodringsstation till de små tornfalkarna. Ja. Jag vet naturens ibland grymma lagar men det smärtar att bevittna det med bara en regnig glasruta emellan. Hängde upp plastremsor i markisen som vajar i vinden och håller den store borta från altanen i alla fall.

Regntunga skyar och barndomens harrar

Av , , Bli först att kommentera 23

Det utlovade grandiosa regnvädret är här. Det smattrar av tunga droppar på plåttaket och det känns att det får bli en innedag. Man gruvar sig för de få stegen mellan hus och toa, och skyndar sig allt man kan för att slippa bli blöt. Jag sorterade regnkläder härom dagen och insåg att flera delar saknades. Troligen ligger de i någon av de andra flyttkartongerna. Men den gröna gamla sydvästen uppenbarade sig plötsligt. Jag snurrade den på fingertoppen och kände på materialet. Plötsligt och åter igen slungades jag i minnet tillbaka till barndomen och min och pappas fisketurer då jag var i 10-årsåldern. De sommardagar då det regnade kunde vi fara ut med båten och uttra eller dra släplina. Då det inte var några göromål med höbärgningen. Man klädde sig i oljerock, galon sydvästar och gummistövlar. Tog saft och smörgås med i en påse och gick genom det våta gräset ner till ån där den likstammiga smidiga forsbåten stod uppdragen. Den skulle ösas ordentligt innan vi kunde bege oss ut på älven.

Sommarfisket gick bäst någorlunda tidigt på säsongen innan gräset på grunden växt så det fastnade i flugkrokarna titt som tätt.
När jag väl hade lärt mig att hantera uttern var vi ett bra team Pappa och jag. Vi behövde inte säja så mycket till varandra utan han rodde och jag skötte uttern, parerade strömmar, stenar och dykare (gamla sjunkna stockar från flottningen). Vi satt där i timmar han och jag dessa regniga sommardagar. Ingenting fanns som stressade eller oroade våra tankar då. Runt omkring oss hade sjöfågelmammorna simskola med sina små dunbollar.

Man visste ganska väl vart fisken stod. Råkkanterna, de olika grunden och strömkanterna. Det bästa fisket fick vi oftast när det småregnade och bara en svag östanvind krusade ytan. Men inte så stark att den tog ut strömmen. Då kunde det bli trassel när linan skulle ut igen efter att man tagit loss en fisk. När som helst minns mina fingrar känslan av den stretande fisken och motståndet i linan. Man satte de långa tafsarna i en prydlig rad på relingen, landade därefter harren och förpassade den till zinkhinken som stod mitt i båten. Sedan försiktigt ut med tafsarna igen, en efter en, utan att trassla. Det brände liksom till i bröstet när Pappa berömde och blev alldeles varmt. Lite tristare när han tillrättavisade. Det bästa som fanns var att få beröm. Farfar hade lärt mig att sköta utterbrädan något år tidigare och han var ingen stor pedagog. Men jag lärde mig, och hade intresset i blodet.

Efter några timmar tog vi in linan. Fikade i båten och småpratade. Så småningom begav vi oss hem till Mamma med vårt fiskeämbar. Hans och mina stövlar i bredd på bron bredvid uttern. Stolta hällde vi fisken i diskhon och så vidtog rensandet innan harren hamnade i stekpannan. Middagen var räddad. Mandelpotatis, stekt harr, mammas ljusa spenatstuvning, tunnbröd med smör och hemmjölk. Vardagslyx i mitt barndomshem.

Sådana här regniga sommardagar blir jag påmind. Fiskelusten finns där ständigt. Men sydvästen känns inte så lockande. Jag väljer att befinna mig inomhus men drömma mig bort till minnets regniga sommardagar med alla sina fina minnen och spänstiga harrar från barndomstiden.