Snart i en radio nära dig…

Av , , Bli först att kommentera 39

Vinkade för ett par timmar sedan av en radioreporter som haft Sandviken som sin bas i ett par dagar, för att göra olika radioinslag med midvintertema här i trakten. I morse bar det av ut på sjön medans mörkret ännu vilade över vykortet – i jakt på de morgonpigga rödingarna. Vi var 3 av Sandvikens mest fiskebitna damer som gjorde henne sällskap  – med alla våra pirkar, knep och teorier.  Rödingen visade sig – men var måttligt imponerad över uppmärksamheten i denna arla morgonstund.morrning

morrning1

 

morrning2

För 119 år sedan…

Av , , 2 kommentarer 34

 

Untitled-Scanned-87

Idag för 119 år sedan föddes en liten flicka Gunhild Henrietta Johanna Karlsdotter, kbfd i Sorsele församling. Min fina mormor. En stor personlighet. Hon dog på min födelsedag 22/6 1994  ett halvår innan hon skulle fylla 100 år.  Min mamma berättade nyligen att mormor de sista åren började varje dag med att dricka en liter vatten, uppenbarligen en framgångsrik hälsokur för ett långt och friskt liv – om man ska se på henne i alla fall. Likaså sov hon och morfar året runt med fönstret på glänt, oavsett hur kallt det var. Idag kan jag se hur vissa av mormors anletsdrag, likasom hennes spirit återkommer i  ett av mina ljuvliga barnbarn. Härligt att se!

Julegröt och Julefrid

Av , , Bli först att kommentera 36

Så gryr ännu en annandagsmorgon och läggs till livets samling av juliga men aningen vemodiga dagar. Ljuset smyger sig på så försikteliga – ännu litet tidigare än de senaste dagarna.  Summerar julen och känner mig som alltid tacksam. Tacksam för hälsa krafter och möjligheter, för nära och kära, för fred frihet och för avsaknad av konflikter, men ändå lite otillfredsställd på närhet med mina barn och barnbarn som finns alltför långt borta.

Den sista risgrynsgröten är uppäten. Idag ryker de sista spjällen och köttbullarna. Skinkans sista skivor får bräckas med stekta ägg till lunch. I kakskrinen står ännu söta rader av livets alltför goda, och förmodligen hinner de nedgraderas till fjolårsbröd inom en liten vecka eller så. Julmusiken har tystnat och julstjärnan håller krampaktigt fast vid några sviktande blad  innan fägringen är över för denna gång.

I det vackra vita dagsljuset som råder ett par timmar mitt över dagen börjar känslan av ”ett liv efter jul” vakna till. Tankar på mina vintervilande pelargoner, på nyårsfirande och på jobbplanering infiltrerar mitt i friden. Jag styr bort dem, tänder ännu några värmeljus och tittar på påsen med alla de tomma aluminiumkopparna från decembermånadens samlade julstämning. De är hundratals. Samvetet knackar lite på axeln och börjar sin svada om hur mycket energi det egentligen det går åt till att utvinna aluminium till denna sanslösa ljuskonsumtion av mysljus. Till mitt försvar säjer jag att jag minsann nuförtiden ALLTID pillar bort den lilla järnpluppen i botten innan jag lämnar in dem på miljöstationen. Samvetet nöjer sig inte utan påminner mig om att man minsann inte kan lita på miljöstationerna: Minns hur  vi i sopsorteringens linda vid Tomtebo Sjukhem hade sorterat tidningar i prydliga högar för sig – bara för att sedan se sopbilen välta ner allt i en salig röra i blandaren.

Nåväl. Ännu skimrar hemmet julefint och återför mig till julstämningen som jag gärna vill suga det sista ur innan vardagen återvänder. Idag  blir det full ruljans i butiken av norska kunder, och i helgen kommer en massa skoteråkare hit och bor i stugorna. Två dagars julledigt har vi haft. Min yngste son har varit här och vi har hunnit med allt som vi förväntar oss av julen. Men visst skulle det i sanningens namn onekligen ha varit skönt med en veckas ledighet till.

Och vinnaren är……….

Av , , 2 kommentarer 18

Stort GRATTIS till årets kalendervinnare Ewert o Marianne i Skellefteå som var först att leverera det rätta svaret på årets musikgåta: DÅ VET MAN ATT SNART ÄR DET JUL.  En marsipanlimpa kommer med posten!

vinnare

Stort tack till alla ni andra som deltagit i tävlingen och förutom bidragen även skrivit trevliga och gripande brev till mig. Ni är bäst!

Julafton i barndomens värld. Lucka 24

Av , , Bli först att kommentera 25

lucka24

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor.

Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor. Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan ”Lycksabergarna” kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter – både stekt fisk och en mustig stek, och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt ”övervänten” och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam – till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna förändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen. 

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan – ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva….min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin – äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tiDd har vunnit.

Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

I morgon bitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Uppesittarkväll och Julbad. Lucka 23

Av , , 2 kommentarer 29

lucka23

Kvällen före julafton är speciell. Det är som om att klockan vill retas. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats för att fylla ut luckorna på faten som småtomtarna nallat av. Jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket och alla pysslar på med sitt.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Håret svävar och svajar som sjögräs. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i allafall hur syskonen skrattar,spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan som kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen med sig ett par nya Ep-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg – heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det till att ta på mig min sköna flanellpyjamas och de små röda tjocksockarna som mormor stickade till mig förra julen. Min pyjamas är ljust laxrosa med små rosenknoppsbuketter på och har lite för låÅnga ben. Sedan ska håret torkas med hjälp av mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk. Mamma  ska fläta mig så imorgon kommer mitt hår att vara alldeles flätkrusigt. Innan jag somnar ska jag läsa ur boken om Sampo Lappelill, som jag lånade i skolbiblioteket innan jullovet.

Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren något extra gott. Jag ska ge var sitt äpple till korna och kanske jag även vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Det är bara den sista största och vackraste luckan kvar oöppnad i adventskalendern. Morfars kommer i morgon och Vivi och Karl-Axel med. Det kommer att bli min bästa julafton någonsin!

 

Dan före dan före dopparedan. Lucka 22

Av , , Bli först att kommentera 28

 

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det ”dan före dan före dopparedan”. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som de upprätthållit i alla år – vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en egen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar ibland skicka vykort och brev, med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vVinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan….

Paketinkastning, Bus och Gisslandrama. Lucka 21

Av , , Bli först att kommentera 26


lucka21

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade ”Klasara”, några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg bara för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan den långbente och snabbfotade morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig…Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänneErs förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga minnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla med knäck.

 

Familjelycka i farozonen

Av , , Bli först att kommentera 35

Idag blev jag sådär sugen igen på att servera R fika på säng, men bestämde mig för att avstå med tanke på katastrofen som var nära en adventsmorgon i december 2011.  R hade mot sina principer till sist gett med sig i mina enträgna försök att motivera till morronfika på säng,  mina föräldrars fina gamla tradition som jag är uppväxt med. Jag dukade en fin  bricka med allt möjligt gott och levande ljus och serverade gubben där han satt uppallad med kuddar och annat fluff i sängen.  Han satt där lätt morgonrufsig och fin i stearinljusets sken med brickan i knät i vårt nyrenoverade fina sovrum. Jag gick för att hämta kameran för att föreviga detta ögonblick och hörde till min fasa  ett avgrundsvrål från övervåningen. Han hade lyckats välta såväl tekoppar som ljus i knäet och myspyset förvandlades till ren och skär smärta. Som tur var så släckte teet det levande ljuset. Jag rusade ut i bara morgonrocken och skyfflade snö i plastpåsar  för att bädda in katastrofområdet, familjelyckan och hela konkarongen och försöka lindra det värsta. Stackarn kved och det måste ha gjort hemskt ont, men turligt nog verkade det inte bli några blåsor, utan endast rodnande och ömt som ögat på båda innanlåren.

Olika klädscenarier passerade revy för min inre syn, där jag försökte komma på vilka klädesplagg som skulle vara möjliga för honom att ha på sig de närmaste dagarna. Min klockade svarta trikåkjol kanske?? De thailändska rosa fiskarbyxorna? Eller helt enkelt ett afrikanskt tygstycke virat om höfterna, men kniven på bältet förstås…och så rutigskjortan…Hmm. Helt klart stod det att gången skulle bli väldigt Zeb Macahan-lik de närmaste dagarna. Till sist kom jag på att de tunna täckbyxorna med glansigt foder kunde kännas minst obehagliga att bära.

Vad fika på sängen anbelangar för framtiden, så får jag nog be farbror jultomten att komma med en frukostbricka på ben och en stadig mugg som är bredast i botten.