Nu har snön lagt sig på vår kära Björntopp. Mäktigt och så otroligt vackert!
Som så ofta går jag tillbaka i bloggen och ser vad som hände vid en viss tidpunkt. Nu blev jag verkligen full i skratt när jag ser det här blogginlägget som är ganska precis två år gammalt, men passar på pricken även idag.
Svissade ett par extra varv för Robban vi frukostbordet imorse i ett plötsligt anfall av eufori över de 4 försvunna kilona. Karln såg ut som en fiollåda i ansiktet….. Noll reaktion! Vad menades med detta?? Besvikelsen låg på lur… Han såg absolut ingen skillnad….Ja, du läste rätt! Denne modige man VÅGADE faktiskt säja det rakt ut, men med förmildrande tillägget et beror kanske på att jag ser dig varje dag.
Med en smula list hade han här kunna ta sig för pannan på bästa/värsta amerikanska Extreme makeover-stil, och bjudit mig på ett Å maj gaaaaad!!! i ren och skär (om än fejkad) hänförelse över min ”slanka” uppenbarelse. Men icket den här gubben inte! Han är rakt igenom sann hjärtat mitt. När jag svalt besvikelsefröet tillsammans med andra osmältbara ”boss” och min feta ryska yoghurt så gladdes jag istället över det. Robban kan man lita på!
Igår slog jag till igen. Denna gång var det dock inte Tv-shop som fick leverera utan R köpte snällt det jag beställt från Intersport i Arvidsjaur. En träningsrockring borte tyngresort´n. I tyngsta laget för mig skulle det visa sig. En alldeles egen polcirkel!! Lite väl tung för en novis som mig. Den här rekommenderas för ”vältränade” vilket jag definitivt inte kan stoltsera med att vara. Jag får väl börja med att säkra den mellan ett par bilringar så får vi se hur det går.
Mitt allra första försök som genomfördes alldeles nyligen på köksgolvet i min ensamhet, resulterade i ett stycke upphetsad/livrädd hund som genast anslöt sig till Fläskets befrielsefront och försökte rädda mig från rockringen.
Med Google Earths hjälp kan du nu måhända zooma in polcirkeln och spana. Spana efter förintade fettceller som massakrerats. Om du ser något som liknar en mycket liten planet som hysteriskt snurrar och definitivt har kommit ur sin bana och som omges av solar och månar i en skev och mycket oregelbunden bana – så är det bara lilla jag som ”rockar fett”. 4 kg lättare och snart med en nygammal midja i sikte!!
Jag glömmer aldrig den dagen.
Det första jag minns är uppvaknandet i den tidiga morgonen. När jag slog på teven med fjärrkontrollen rullade namnlistor på saknade fram över tv-skärmen medan sorgsen klassisk musik tonade fram. Jag förstod först inte det jag såg.
Jag gjorde praktik på ortopeden och höll på att renbädda i en sal den eftermiddagen. Under tiden gick teven och olika reportage från det gråa havet och oändliga namnlistor avlöste varandra. Vi arbetade tysta och allvarliga sida vid sida.
En overklig känsla av landssorg av litenhet och medkänsla med alla de som dött i det svarta vattnet grep mig djupt. En stilla tanke gick till alla de som just då slets mellan hopp och förtvivlan. Medkänsla med alla de som sörjde, ropade till eller förbannade Gud denna mörka sorgens dag.
Jag minns gula livvästar och toppiga livbåtar som guppade i det kolgrå vattnet. Vågorna gick höga. Helikoptrar och fartyg cirkulerade och hela tiden fanns den overkliga känslan över att detta jättefartyg som nyss flöt fram här, nu helt plötsligt uppslukats av havet, denna jättegrav. Den ofattbara katastrofen som tagit med sig älskade, fruar, män, systrar, bröder, barn, barnbarn far eller morföräldrar ned i det tysta djupet.
Vi fick lära oss nya ord som ”bogvisir” och ”ytbärgare”. Hjältar och köldstela överlevare intervjuades från däck på omkringliggande räddningsfartyg. På terminaler klamrade sig rödgråtna människor fast vid varandra medan tiden gick och hoppet försvann.
Man tänkte på Titanic. På sången ”Närmare Gud till dig” och kände hopplöshetens kalla kramp i var tanke den dagen. Det var en sorgens dag.
Minns du var du befann dig när du fick beskedet?
Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.
Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.
De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.
Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sig avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.
Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.
Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.
Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.
Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.
Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?
Gör du?
Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dig beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.
De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.
Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.
Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!
I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla. Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.
Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.
Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.
Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.
Eller vad säjer du?
Jag kunde inte vänta tills isläggningen börjar med att dela denna bild igen. Det är en av mina favoritbilder tagen för 3 år sedan under de magiska dagarna då allting tycks vara i grönt och blått metallic. I morse hade den första snön kommit och världen var för några timmar vit tyst och kall. Nu är det plusgrader och lite ruskigt blåsväder så snön snabbt försvinner igen. Man får blandade känslor i denna brytningstid. Men jag har förstås bestämt mig för att se det från den ljusa sidan och planerar en helg i eldens, ljusens och det värmande sällskapets tecken. God helg önskar jag er alla!
Har varit nära att tapetsera om köket i ett par års tid. Men det har aldrig känts riktigt rätt. Idag är jag glad att jag har väntat, för inne i mitt huvud ser jag nu en gråblommig tapet. Det återstår bara att hitta den i verkliga livet. Nu blir det att bege sig ut och botanisera bland tapetkatalogerna i en dator nära mig. Wish me luck!
Det verkar ju populärt i bloggvärlden att göra sig av med ännu funktionella plagg som man tröttnat på. Idag gav jag mig – stärkt att stadsäventyret – i slag med att tömma några gammgarderober som vi ska riva ut och ersätta med ett vettigt förvaringssystem. Här samsas textila klenoder som fiberpälskalsonger som överlevt ett par generationer bärare, oräkneliga rutigskjortor (funderar starkt på att öppna ett skjortmuseum), diverse pälsverk och andra pittoreska ”fynd” från fornstora dar. Det lutar mest åt att bränna säckvis av sånt som man inte ens kan lämna till en insamling eller loppis. Man blir en smula nostalgisk, fnissar och hulkar om vartannat.
Omedelbart såg jag min chans att bli av med en riktigt otäck variant av R:s rutigskjortor med passerat bäst-före-datum. Den går inte att få fräsch i tvätten, har fått en härsken bidoft, och jag har på senaste tiden övervägt om den ska omklassificeras till ”ospec husdjur” eftersom den har en tendens att kura ihop sig på de mest oväntade ställen samt får R att kärleksfullt kuttra när han ser den.
Varför reagerar jag så över detta till synes oförargliga plagg? Är jag rent av svartsjuk? Eller allergisk? Jag försöker mig här på en liten amatöranalys av läget:
Ni som följt min blogg vet att ”skinnbyxen, rutigskjortan och storstövlen” är Robbans nationaldräkt och att jag gillar den outfiten, men ibland när vi ska åka hem till folk eller får planerade gäster så vill jag så gärna se hans snygga breda axlar iförda något annat än just denna sanitära olägenhet i skjortskepnad.
Bloppistanken gav ju en utmärkt chans att rädda den från skärselden. Vad säjer ni gott folk, får jag ett bud trots att den inte ville vara med på bild? Kanske din fågelskrämma är naken och fryser, gör en välgärning och lägg ett bud!
Hittar svärmors fina gamla pälsmössa. Törs man månne bära den utan att bli stenad på gator och torg? Den lekatten torde vara preskiberad vid det här laget tycker jag.
Eller behöver din huttrande nakenhund en riktigt varm sovsäck i vinter? Dessa bautaskinnhandskar vore väl något för den lilla frusna vovven att kura ihop sig i?!
Fiberpälskalsongerna får stanna i familjen och fortleva några generationer till. Ett outslitligt plagg med den passformen kan man ju helt enkelt inte skiljas ifrån;) Passar alla frusna fiskare med två ben.
Nyss hemkommen till vykortet igen. Hemresan gick bra och när jag körde de sista 12 milen upp längs Silvervägen blev jag ledsagad hela vägen av ett magnifikt norrsken. Så vackert att ögat tåras! Hemma väntade glada och kramgoa killar. Och utanför fönstret svävar tre vita stora ugglor runt runt i nattmörkret. Det kallar jag ett magnifikt välkomnande!
Sitter på bussen på väg hem till vykortet efter besöket i Umeå. Uppfylld av glada och varma känslor efter att ha träffat vänner och fått mig till livs fullt av intressant kunskap efter en riktigt bra utbildningsdag. Känner mig oerhört hedrad som fick stå på samma scen som alla dessa meriterade föreläsare. Gjorde så gott jag kunde på den begränsade tiden, men känner mig ändå stolt och glad i hjärtat efter fina dagar i människobyn.
Jag fick igen idag ett fint brev av min vän Kerstin som jag fått kontakt med genom just vkbloggen. Idag bjöd hon på en underbar liten dikt av Hjalmar Gullberg. Den passar utmärkt såhär i hösttider. Jag delar den med er!
”Jag drömmer att jag är en holk
för starar, blott ett fågelbo
som intresserar husets folk
när våren börjar gro.
Nu är det höst och jag är tom,
men då en gång min hyresgäst
kom hit, var jag en helgedom
som pryddes till en fest.
Det var min föresats att här
behålla honom länge kvar.
Men han får aldrig vilan kär.
Han kommer och han far
Bort över obekanta hav
mot länder, som jag aldrig får
en gång en aning om, begav
sig musikanten Vår.”
Hjalmar Gullberg
Senaste kommentarerna