Flottarkärlek

Av , , Bli först att kommentera 18

papsibat

 

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Hälsning till dig

Av , , Bli först att kommentera 19

hjortron

Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.

Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.

Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.

Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.

Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.

Se dig bara omkring min vän

Hänryckningens tid

Av , , Bli först att kommentera 20

2 (2)

 

Pingst…. Smakar lite på ordet och på de minnen och tankar som stiger fram från förr.  Små blå  violer i dikeskanten en och annan backtrav i solslänten och en försiktig grönska pryder naturen kring barndomshemmet. Kanske häggen blommade? Jag minns inte. Från tidiga tonår bar det iväg till Norsjö på ungdomsdag varje pingsthelg. Man hade alltid någon ny fin klänning som mamma eller Alice sytt. Jag minns tydligast en benvit med blå blommor, så otroligt fin. Och en figursydd kittfärgad midikappa köpt på H&M samt platåskor av kork från Oscaria i Lycksele.

”Alla” var där. Ja det vill säja – alla som man hade lite koll på och träffade i andra liknande sammanhang. Så småningom blev jag vän med Karin Ödling som bodde där. En sådan här helg skulle jag gärna  träffa henne och prata gamla minnen från pingstlivet och från vår studietid på musikgymnasiet i Härnösand. Minnen har en alldeles speciell förmåga att smyga fram ur dunklet och göra sig påminda i goda vänners sällskap. Särskilt när man har delar bitar av historien.

karin

I sommar kan vi vi här uppe i hörnet som är rätt låsta både till vardags och helgdags nu äntligen kunna ryckas hän från arbetet och bege oss ut på små miniresor i närområdet. Kanske även någon lite längre tripp. Vi har nämligen blivit med husbil!

 

Sluttampen

Av , , Bli först att kommentera 26

DSC_2341

Säsongen går mot sitt slut. Till helgen är det fullbokat men sedan lugnar det av innan sommarsäsongen kommer igång. Idag snöar det och smälter på en och samma gång. Inte så strålande vackert som på bilden. Den togs härom året vid Kristi Himmelsfärds dag. Marken tinar dock fram och vårfåglarna anländer. Nya för varje dag. Nu väntar vi på sjöfåglarna. Det känns att det är en brytningstid och att vi går mot midnattsolens ljuvliga tid

 

Möten

Av , , Bli först att kommentera 14

haren

Så satt hon där tidigt i morse, på min väg ner till sjön, alldeles stilla orädd och vi bara såg på varann. Kanske 3 meter emellan oss. Och vi sa till varann – att vår bästa tid är nu. Innan världen larmar och rävarna vaknar. Särskilt vi som är lite för frimodiga och så lätt syns i den omgivande terrängen. Jag känner mig utvald som fått möta dig. Våra små hjärtan bultar ödmjuka och tacksamma för livet vi fått till låns