Snabbspolning och tillbakablick

Av , , Bli först att kommentera 20

leeoaNu och då tackar jag mig själv för  den dokumentation av livet jag gjort de senaste ca 10 åren. Främst för allt jag skrivit sedan vi flyttade hit. Livet går ju som bekant i 100 knyck och veckorna flyter ihop med varandra. Ibland försjunker jag i att läsa något ur det gångna. T ex februari 2012. Blir påmind om allt jobbigt roligt dråpligt och ljuvligt vi fått vara med om. Mycket som varit strävsamt och så mycket vi faktiskt åstadkommit under våra år här. Har högläsning för R och vi ömsom skrattar högt och ömsom tittar på varandra med blanka ögon.

Och allt fortare rullar livet. Veckans ledigdag är redan slut. Räven smyger utanför knuten och kvicksilvret sjunker lite väl djupt. Hoppas på lite mildare väder, mera sol och fler fina dagar här i vykortet. Nu blir det dagsfärsk röding till middag.

Farfars fjällröding

Av , , 2 kommentarer 22

fjallrod+

Idag piskar snövinden iskalla nålstick i kinderna så förutom dagens träningspass – att skotta av bron – stannar jag inomhus. Dax att städa i mitt vitrinskåp och putsa mina ”grönsaker”. Samlar kraft och tittar lite extra kärleksfullt på min fina skatt – Farfars fina fjällröding – som jag fick av min kusin Åke på min 50-årsdag

Jag minns hur jag som barn stod i farfars finrum vid det stora skrivbordet och tittade på den, följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Nu och då genom uppväxten och livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallade den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, i vars vadmalsknä jag som barn ofta satt efter middagen. Han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla sverigekuvert och som en försommarkväll lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten när jag var 8 år.

Han som retsamt rufsade om mina trasliga hårflätor och kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”: Tripp trapp trull, ingalunda lurv. Harta kvarta kvinta get´n böcken skörv!

Nu är rödingen min och rankas definitivt till en av mina finaste ägodelar. Den har fått hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

Det känns som att den är hemma här – i sin naturliga miljö. Tack kusin Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”.

Syraks vishet

Av , , 1 kommentar 20

Tänk så många fina mejl brev, vänner och nya bekantskaper som kommit ur bloggandet och andra sociala medier de senaste 10 åren. En av dem är Kerstin från Umeå. Så mycket uppmuntran och fina ord och tankar hon delat med sig av under dessa år är helt fantastiskt. Fastän vi aldrig har träffats i verkliga livet så räknar jag henne som en fin vän. Hon har ett försprång i år och livserfarenhet. Hittade här ett visdomsord som hon skickade mig 2011. Det är bara för bra för att inte delas igen. Ur Syraks vishet:

Neka dig inte en glad dag och försaka inte ett oskyldigt nöje. Minns att döden inte ger uppskov, men tiden som dödsriket fastställer, känner du inte. Gör gott mot din vän innan du dör. Ge och ta och njut av livet.

Tankesortering

Av , , Bli först att kommentera 18

Att sortera bland sina tankar kan vara nödvändigt emellanåt, speciellt när man är ambivalent, osäker eller känner sig låg. Källsortering är litegrann samma sak som denna ”själssortering” och handlar om samma sak.

Det bästa sättet för mig att göra detta är att städa skåp, lådor eller att baka. Båda dessa aktiviteter har förmåga att skapa lugn, harmoni och förlösa tankeknutar. Dessutom blir ju resultatet fint, luktar eller smakar gott. Idag blev det gammal skåpmat som rensades ut här hemma och ett gäng gamla naggade kaffekoppar åkte äntligen i soporna.

Samtidigt händer det saker både i knoppen och i kroppen: Svarta tankar går direkt till papperskorgen, försiktiga spirande drömmar putsas vänds och vrids för att sparas på ett säkert ställe. Orealistiska eller galna tankar  får gå till returmarknaden för att värderas igen och kanske få nya användningsområden, säljas eller kasseras. De rent av kanske kan malas ned och bli något helt nytt.

Destruktiva tankar, avundsjuka, jantefärgade och energikrävande tankar känns både omoderna, kostar på tok för mycket och måste bort. Precis som gamla glödlampor måste bytas ut till hållbara energisparande men ändå upplysta tankar som sprider ljus.

Sura, bakvända gamla härsknade tankar  som ändå är ganska mänskliga och naturliga  går till komposten, där de under en tid får genomgå förruttelseprocesser, bli grogrund för nya kulturer och producera en och annan spänstig metmask att fiska med på livets hav.

De fina, vackra, men kanske sköraste tankarna ler jag lite åt, putsar dem en aning och ställer försiktigt dem i själens tittskåp bland mina finaste där jag stolt kan glädjas över dem emellanåt.

Drömmarna  i framtidens fönster – dem vattnar och gödslar jag, småpratar lite med dem och plockar bort ett visset drömblad. Vi går mot en ny vår.lila

 

Högsta vinsten!!

Av , , 2 kommentarer 25

P1320011

Har genom livet haft en diffus känsla av att endera dan kommer jag att vinna högsta vinsten. Hur detta skulle vara möjligt då jag aldrig spelar annat än att jag köper 2-3 trisslotter per år, vet jag inte. Igår när jag stod där på Tjaktjaure, med vinden i ryggen och solen gnistrade över fjäll och sjö, så småfilosoferade jag som vanligt. Då slog det mig – att jag har ju redan vunnit högsta vinsten i livslotteriet.

Visst. Jag skulle lätt kunna räkna upp en massa gnäll över saker som inte går min väg, människor som suger kraft, ouppfyllda önskningar eller behov. Men till vilken nytta? Jag tillåter inte hjärnan att ödsla kraft på att vara rädd, oroa mig för att något ska hända, vara avundsjuk eller bitter. Jag har hittat mitt eget sätt att direkt blockera destruktiva tankespår, och slå bort negativa fantasifoster innan de växer sig oreglerliga. Förr i världen bar jag någon skum uppfattning att det var bäst att oroa sig för allt som skulle kunna tänkas hända för att alltid kunna säja ”vad var det jag sa” OM det verkligen skulle hända. Så onödigt slöseri med kraft och tid. Händer det något så får man väl ta tag i det då.

Livets färgpalett vill jag inte använda till att måla fan på väggen. Idag vill jag måla blått för himmel, rött för röding, vitt för snöklädda fjäll och buteljgrönt – för att det är min älsklingsfärg

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av.

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagskalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, nogrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidig, för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ‘”jorden runt på 8 dagar’”och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en ”lugn period” som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Det varen gång en rävkapuschong. Del 3

Av , , Bli först att kommentera 13

fjallparet

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska under dagen. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade därför kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke var att maggoten måste ha fått ett krampanfall när jag först noterade den knappt märkbara ryckningen i reven.

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg.

Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara ”arbetselak’” (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern.

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans ”nya” kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes ”nye” man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumenterar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen sägs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i boden? Då och där visste vi båda, att det i alla fall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
Fortsättning följer…..

Det var en gång en rävkapuschong. Del 2

Av , , Bli först att kommentera 13

PICT0585 beskuren

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konstaterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska ”pinkhinken” halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var alldeles trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Det var en gång en rävkapuschong Del 1

Av , , 2 kommentarer 12

Det var en gång en rävkapuschong

För snart 14 år sedan så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och jag ska även i år dela berättelsen i 4 delar om hur vi träffades och om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela tre omtumlande dagar sedan vi för första gången träffades, två dagar sedan hans ”ripmiddagstrix” som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade ”lyckats”. Och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men jag var ännu fast besluten att inte ”sylta in mig”. Jag hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medans eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:

1. Kunna köra skoter.
2. Jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.
3. Fiska
4. Bugga.

(Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa….)

Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr då jag inte varit i fjällen på många år.

Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning och jag hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. (Man ville ju inte investera för mycket ifall det skulle visa sig bli pannkaka av alltihopa) Ringde därefter mor i Vindelgransele och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden.

Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite extra gomat att äta (för att imponera på karln) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet skulle visa sig innehålla enbart försvarets urgamla frystorkade, samt pulverblåbärssoppa med bäst före-datum på tidigt 90-tal.

På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en ”fiskarkompis” (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion om att han var.

Lilla mor som genom decennier hade sett ett antal olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände
.
Jag var inte alls förberedd på att ”fiskarkompisen” skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!
Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar. Så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo såg jag hur det lyste av ”potentiell pälsmössa” i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap och vita snöharar korsade vägen då och då.

Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer….ravens

 

För snart 14 år sedan så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och jag ska även i år dela berättelsen i 4 delar om hur vi träffades och om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela tre omtumlande dagar sedan vi för första gången träffades, två dagar sedan hans ”ripmiddagstrix” som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade ”lyckats”. Och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men jag var ännu fast besluten att inte ”sylta in mig”. Jag hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medans eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:

1. Kunna köra skoter.
2. Jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.
3. Fiska
4. Bugga.

(Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa….)

Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr då jag inte varit i fjällen på många år.

Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning och jag hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. (Man ville ju inte investera för mycket ifall det skulle visa sig bli pannkaka av alltihopa) Ringde därefter mor i Vindelgransele och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden.

Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite extra gomat att äta (för att imponera på karln) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet skulle visa sig innehålla enbart försvarets urgamla frystorkade, samt pulverblåbärssoppa med bäst före-datum på tidigt 90-tal.

På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en ”fiskarkompis” (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion om att han var.

Lilla mor som genom decennier hade sett ett antal olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände
.
Jag var inte alls förberedd på att ”fiskarkompisen” skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!
Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar. Så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo såg jag hur det lyste av ”potentiell pälsmössa” i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap och vita snöharar korsade vägen då och då.

Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer….

Snart så….

Av , , Bli först att kommentera 20

vykort

julröd

Snart kommer solen tillbaka. Än ser vi den bara belysa fjälltopparna här omkring. Men om en eller två dagar kan vi få se den där efterlängtade svetslågan glimma till. Det känns behövligt i ett ganska så färglöst landskap. Solen gör hela skillnaden med sina magiska färgspel i soluppgång och solnedgång. och så rödingen förstås, som lyser upp med sin blotta existens:)