Så sakteliga… Rapport från midnattssolens land.

Av , , Bli först att kommentera 16


Så sakteliga tinar fjällvärlden fram. Fast motsträvigt. Den här vintern vill inte gärna släppa taget och den ihärdiga nordvästanvinden arbetar mot de stackars plusgrader som solen uppbringar. Men det går åt rätt håll. Och den utlovade värmen i helgen kommer nog att göra stor skillnad. Vårfåglarnas flighter är dock inte inställda. De kommer som utlovat och nu väntar jag bara på göken. Kvällsturer i bil med kameran i högsta hugg har blivit en tradition under våra (snart)10 år i fjällvärlden och djur och fåglar bjuder på fina skådespel.

Ljuset är här och vi har gått in i midnattssolens tid. Det är helt underbart med detta ljus. Dessa morgnar och kvällar med fåglarnas ljuvliga konserter. Vårfloden lär bli något i hästväg när den till sist kommer igång. Landlöst här på udden så vinterfisket är slut och skotrarna parkerade. Nu stundar nya tider och jag längtar efter att få sjösätta Silverfisken och glida ut på sjön.
Härnäst på agendan är att få lite frön och plantor i jorden. Plusgrader kom!! Fönstren är översvämmade av gigantiska tomat och gurkplantor. Idag skördar jag vårens sjätte gurka och busktomaterna börjar rodna så smått. Rabarberknöl ska sättas i jorden. Tack snälla Berit! Som jag har längtat efter att skörda egna rosa fina stjälkar att njuta av.

Bli först att kommentera

Urtidens fjäll

Av , , Bli först att kommentera 18

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Bli först att kommentera

Flottarkärlek

Av , , Bli först att kommentera 11

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Bli först att kommentera

Som ett träd

Av , , 4 kommentarer 23

Vaknar som ”ini säcken”. Så skulle mamma ha sagt. Snön som faller här utanför lägger en dyster hinna över våren som förrädiskt lockat oss att ställa fram utemöbler och njuta av barmarksdoft här och där. Man hade just börja känna mitokondrierna pysa av energi och dansa polka där inne i cellkärnorna.

De stackars tufsiga vårfåglarna kurar i träden och i björkriset. De kom av sig lite i friningen. Som det kan bli för oss människor. Det är som mest intensivt i ungdomens vår.

Inga vyer man har lust att fota i detta gråväder. Bläddrar bland mina gamla bilder och fann denna från en promenad i Mölndal i december.

Ett typiskt tvärsnitt av ett långt liv som plötsligt ändades. Ser ni årsringarna? De goda och de dåliga åren. Livets dagar månader och år kan följas med fingertoppen. Trauman, smärtsamma separationer, uppbrott och förluster kan anas eller tydligt urskiljas.

Blir påmind om att vi alla bär med oss allt som hänt, ända från det vi var små frön och kottar. Och att barken är kärleken, kraften och sammanhanget som håller ihop oss ända tills vår sista stund.

Låt oss susa högt över marken så länge vi lever. Sträcka oss mot himlen. Låta fåglarna bygga bon i våra grenverk och bära med sig våra drömmar och vår längtan ut i vinden. Skicka våra rötter så djupt vi kan i myllan eller klamra oss fast på stenhällan. Och tålmodigt vänta på bättre dagar. Långt bortom snöslask och corona.

4 kommentarer