Kära Sandvikare

Kan man förstå att det gått ett helt år sedan sist? Tiden fullkomligt flyger iväg. Allt snabbare för vart år som går. Och nu står vi här igen, i Sandviken, på den här platsen som vi älskar. Det som förenar oss – vi med alla våra olika anledningar att befinna oss just här. Att vila, fiska, umgås, köra skoter, vandra skida eller bara vara.

I år är våren senare än vanligt. Vi ser att snön ännu ligger djup och isen har knappt börjat att smälta. Likafullt lurar sommaren om hörnet. Och förr än vi anar är den här. Precis som det ska vara.

Och redan har jag sett stararna. Igår flög tre lommar spejande förbi på jakt efter isvakar, men det lär dröja innan de kan sjösätta på Tjaktjaure. Kråkorna, korpen och hackspetten friar så det står härliga till i de tidiga morgontimmarna när jag står här på sjön och njuter. Livet återvänder. Så fort första vaken öppnar sig så kommer sjöfåglarna och mellanlandar här inom räckhåll för kameralinsen på sin väg till häckningsplatserna på högfjället. Snart hör vi myggen och ser björkarnas skira grönska igen. Våren är här!

Det här året som har gått sedan sist vi stod här, har livet gått sin gilla gång för oss alla. Livet – som vi så lätt tar för givet. Precis som årstidernas gång förväntar vi oss att livet självklart ska fortgå, att vi ska fortsätta leva, ha hälsan och få se nya små världsmedborgare födas och växa upp.

Några av förra säsongens Sandviksbarn återkom här i vår som unga män och kvinnor. Det är alltid med lika stor förundrad och häpnad som man ser den förvandlingen. Hur fort det går. Livet. De som nyss knappt nådde med näsan ovanför kassadisken har plötsligt växt om sina föräldrar. Precis som det ska vara när livet är som det ska. När det är som bäst.

Från andra sidan jordklotet och Kenya får vi regelbundet rapporter om lilla Solbritt och hennes vänner. De hälsar och tackar för de pengar som panten genererar. Lagom till jul så fick bland annat en pojke där i slummen en ny benprotes tack vare er. Visst är det fantastiskt?!

Just detta år har det blivit extra tydligt att morgondagen inte är självklar att ta för given. Vi vet att flera av er kära Sandvikare har fått möta sjukdom, svårigheter, sorg och förluster under det gångna året. Livshändelser som sätter spår och lägger sin skugga över livet och vardagen.

Vi vet att här tankar ni kraft energi och glädje – här i den här storslagna naturen. Och även om den byter skepnad tills nästa gång vi ses, så finns den här för oss alla att njuta av och glädjas åt.

Nu återvänder solen, de ljusa nätterna och blomningstiden, och vi önskar att ni alla och vi själva ska få ny kraft, en fin sommar, ett fint år tills nästa gång vi ses här för att välkomna våren tillsammans.

2015-04-30 Gunnel

Morgonstund på sjön och solen laddar sitt strykjärn för att ta itu med Tjidjaks skrynkliga täcke.

Sådana här obegripligt vacka och vindstilla morgnar borde kulturminnesmärkas. Syster Gunnel lyckades lura ut husbocken för frukost on ice, och fick därefter omkull honom ovanpå skotern för en stilla tupplur i solskenet i den knäpptysta vackra vita världen. Hädanefter skall detta ordineras dagligen med tanke på att blodtrycket efter hemkomst var hälsosamt lågt i jämförelse med andra morgnar. Återkommer med soliga bilder från denna ljuvliga dag.

nd

Vår lilla lathund var inte särskilt intresserad av hockeyn igår.

http://www.svtplay.se/video/2848264

I svt:s Fiska med Anders blev det ikväll mera fiske här från vykortet. 10.24 in i programmet blir det rödingfiske med Anders och Gunnel

Dags för ovarnevatten igen. Då är det ovärderligt med varma täta skodon!

O du Nokia vinterstövlar!

Du varma vattentäta skodon

Du som räddar min dag och värnar min fot från köld och fördärv

Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas

genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.

Du som förlänger min ork, mitt tålamod

och gör mig härdig tålig varm och torr –

genom såväl svinkall och bister vinterdag

som genom solig och våryster smältvattensdag

Du tar mig genom sommarvåta myrland, moras och morän.

Jag hyllar tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt

era svarta höga skaft och ställer er varsamt i farstun

tillsammans med ett par andra likadana trotjänare i storlek 43

i väntan på nästa fantastiska fjälläventyr.

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

Här drar stormen och molnen sin kos och släpper fram den efterlängtade moder sol igen. Det var på tiden. Maken till storm har vi inte haft sedan vi flyttade hit och det var lite väl spännande ett tag där. Tur att det är över.

Soluppgång över Tjidjak. Uppe med riptuppen och fiskar ett par timmar innan första frukost serveras på skotern. ”Utkörning” av varm choklad och smörgås från mina killar – och trevligt sällskap och några pussar förstås. Rödingen nappar och livet är toppen. Förutom att jag förlorade min bästa pirk i morse 🙁 Men den förtjänar ett alldeles eget ”in memoriam” här i bloggen. Önskar er en trevlig helg!

Jag kan varmt rekommendera en food sealer. Vi har OBH Nordica och är jättenöjda. Maten håller sig fräsch mycket längre.