Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var och är ännu i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselebo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig för att se, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen dessa försommarkvällar då älven strömmade strid och överfull av vatten. En otålig väntan låg påtaglig i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell och intensiv lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga i den ljusa kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras där man som åskådare stod i spänd förväntan inför det dramatiska skådespel som snart skulle äga rum. För några timmar låg nerverna utanpå och spänningen kändes riktigt i luften.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar.

Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner, passerade framför oss på den scen som älven bjöd. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar och iförda sina lårhöga gummistövlar.

Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt.  Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min pappa och någon gång kunde jag urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar – smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom förutom någon enda nyvaken slända som dansade sin kärleksdans över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, de rödvita plåtburkarna med Nattkorv och tuberna med Slottssenap, sina saftflaskor av glas och skogskaffepannorna för att till sist skaka och vika ihop de rutiga bilplädarna från barr och sand och så återvände man sakta hemåt.

Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Idag  packade jag upp vår nya dammsugare – efter att den förra givit upp andan efter lång och trogen tjänst. Det är aldrig kul att dammsuga, men med denna mackapär är det faktiskt nästan roligt.  Den passar dessutom  fint in här hemma med sina svarta och knallgröna färger. Till och med hundhåret följer snällt med in i magen på den.

Dagen har varit grymt härlig med sol och glittrande vatten. Spontant överraskningsbesök av goda vänner från grannlandet värmer gott. Kaffe glass och lite småprat ute på solsidan är väl härligt och okomplicerat. Nu börjar det luta åt middagsmat, och som för många andra blir det nog av att vi grillar något gott till middag.

Få se om det blir båtpremiär i kväll. Det beror på hur det går för stormicklaren här utanför att få ihop motorn. Håll tummar och tår!

Jag har nog blivit aningen ”miljöskadad” fast menat på ett bra sätt. Varje dag spanar jag efter djur växter och händelser i naturen. Minsta lilla sak eller skeende blir stort och spännande. Igår på nyheterna pratade man om hur bra naturens läkande kraft är och att man borde förskriva vistelse i det gröna på recept. Jag går alltså förebyggande på ”naturmedicin” Det har jag märkt är nyttigt för både kropp och själ.

Idag kom kråkan alldeles inpå köksfönstret och pickade obekymrat i gräset under fågelbordet.  Till och med den är fantastisk. För ett ögonblick tittade vi på varandra. Mäktig känsla. På morgonens hundpromenad kunde konstaterats att alfåglarna som jag spanat efter den senaste veckan nu är här. Flugsnapparen likaså. Och i den ljusa försommarnatten hörs en kakafoni av fågelkvitter. De har nog mycket att ”prata” om efter att ha varit på resande fot sedan i höstas. Kniporna verkar snart ha friat färdigt och börjar inta sina vanliga boplatser. På en kraftledningsstolpe sitter en hyperaktiv hackspett och gör sitt bästa för att perforera den. Vad kan finnas däri av intresse? Kreosotmarinerade larver eller annat smarrigt…

Idag är det lugnt här. Bara ett par av våra gäster är på plats. Vi ska ha öppet butiken  några timmar men försöka göra den här dagen så fin och bra som möjligt. Det lutar åt att det blir restaurang Strandlyckan idag. Ha en riktigt fin dag allesammans!

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts tidigare men idag började den slitsamma men roliga vårannan på allvar.

Nu längtar jag tills vi kan ta fram båten och åka uppströms älven någon kväll. Det är nära nu.

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i min barndomsby Vindelgransele. Jag vill önska henne de vackraste blommor på Mors Dag. Jag delar ett inlägg som jag skrev för några år sedan. Det är lika aktuellt idag. Grattis lilla mamma!

Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 91-åring, med en okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra. Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispandes sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till snart lika många barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just Morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en Mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat ”Mor”. Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna stod på parad i sitt kök, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..
På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket en kaffebricka, och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi lärt känna – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. ”Arbetsglädje” pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 91 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat genom åren.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är några av de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, bekanta, obekanta, kändisar, kungligheter, intressanta personer, lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp är blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

91 år har gått. Dina värkande, arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några av dina senaste alster -barntäcken som du gjort denna vinter, och väntar på leverans till behövande i andra länder.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du ”satt din sista potatis” så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal. Idag är jag själv mormor och gläds åt att få fira dagen med Sandra och hennes lilla familj. Mina tankar går till dig och till alla andra mödrar mormödrar och farmödrar denna dag.

Mamma vi älskar dig!

Det är omöjligt att inte låta sig fascineras av vårens alla gäster som återvänder hit generation efter generation. Idag har vi sett viggen för första gången i år, och så har det samlats ett gäng bläsänder här nere vid stranden. Som på en människostrand  ligger de och solar – parvis. Tittar lite förstrött ut på singelkillen som simmar fram och tillbaka som för att impa med sina muskler och spänner upp sig i sin snygga swimsuit.

En liten tupplur i trygghet ute på isen. Ser fridfullt och härligt ut. Om än lite kallt om gumpen.

Man undrar vad dom säjer till varandra…..Du har fått nåt skräp på bläsen älskling!

Här kommer en bild på blomman som bär Robbans smeknamn på mig- Tussilago. Först i diket om våren brukar han skoja med mig. Obefogat säjer jag som oftast håller mig på vägen. Det kanske beror på att den är lite guldblond kortväxt och skapar en varm  känsla av kärt återseende eller rent av vårkänslor hos hårdingen;)