Vindelälven igen och igen

Av , , 2 kommentarer 40

Vindelälven igen.

Igår körde jag längs älven igen. Och nya känslor och tankar dök upp. De får skrivas ned en annan dag. Men den här texten – Del 2 av min svit om Vindelälven får gå i sommarrepris. Den är skriven rakt ur hjärtat nån gång i våras men gäller i högsta grad. Mit tips: Läses sakta med mellanrum för tankar och melodier.

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken.
Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro.
Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna… Snabbt förbipasserande med svartblank yta, ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men som döljer så mycket skönhet och spänning. Råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka och färdas på.
Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana en trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

Vårfloden – som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar, målmedveten. En naturkraft som regelbundet återkommer och som vi alla är medvetna om, men som likaväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne? I livet..

Ett regnil som från ingenstans med enstaka tunga droppar som övergår i ett susande crescendo där regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Renad. Pånyttfödd. Tröstad eller uppgiven. Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna – Denna älvs vackra kännetecken. Livfulla, mäktiga, fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna.

Bruset som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna, dit ibland inga broar eller vägar går eller når över strömmarna och djupen. Precis som de öar vi alla har inom oss. De som vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Att någon en dag ska vilja utforska våra innersta gömslen. Våga ta sig över strömmarna till varje pris, och våga möta oss precis som vi är vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Genom sol och genom regn. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet, i all sin enkelhet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.

Home is where my heart is

Av , , 1 kommentar 51

När man som vi flyttar långt bort till okända trakter, blir det en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya ”ställen”. Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi kände oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt när vi styrde kosan hit till den plats som just nu är vårt ställe på jorden. Alla har vi våra ”ställen”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten, tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen” efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska – det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

Från älven i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn och sedan snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Lillån på baksidan holmen var främmande territorium för mig, men med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

”Home is where my heart is”

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Även om du nu är gammal och sjuk och barndomshemmet står tomt och tyst så är du, tanken på dig och de stunderna i din närhet ”hemma” för mig.

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv. Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära. Då bli guldkornen synliga bland bråten igen.

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och mammahjärtat alltid detsamma.

Av , , 2 kommentarer 37

P1220878-2
Nätterna är svala men vackra. Dimman kommer smygande och öringen lurar i djupen

P1220926

Och så överraskar den älskade solen med magiska färgspel om kvällarna i regnbågens alla färger. Här går den för guld!

P1220936

Förbi

Av , , 2 kommentarer 35

P1220854

P1220852

Nu är midnattssolens tid förbi för denna gång. Livet går vidare men inte utan att ett visst vemod infinner sig och en viss besvikelse över att man inte tagit alla de tillfällen som givits att njuta av dess närvaro. Till och ned Björntoppen hade fällt upp sin kapuschong när jag vid midnatt kom hem från fisketuren kall och frusen. 6 plusgrader och en lurvig dimma som visade sig i älvmynningen och kring stugorna. Ta vara på sommardagarna.

Knipövningar i vykortet

Av , , Bli först att kommentera 34

_1210897

Det verkar som att vi missat årets händelse då knipan tar ut ungarna ur ladugårdsskorstenen. Synd, för det är alltid lika gulligt och fascinerande att få se skådespelet. Det brukar ske den första veckan i juli. Onekligen en smula vemodigt. Nu har gökens sista koko för denna sommar hörts, och igår tände vi lampan för första gången på länge. Lite sol behöver vi på detta för att bringa sommarkänslorna levande igen. Komsi komsi

Väderspänningar

Av , , Bli först att kommentera 39

Det är julifredag och semestertider här i vykortet. Folk åker än hit och än dit och har trots alla olikheter en sak gemensamt. Alla har samma mål. De är nämligen på väg att söka efter solen. Norrmännen åker till norrlandskusten i hopp om att finna den där. Svenskarna är på väg till Lofoten och så alla dessa andra nationaliteter som vi möter på väg bort och hem, hit och dit. Själv hoppas jag förstås att den ska infinna sig just här eftersom vi inte tar oss någonstans, men förstås även att den behagar skina på nära kära varthelst de befinner sig.

Vi ser olika grader av desperation hos semesterfirarna, och vädret är det givna samtalsämnet i butiken. Alla väder har sina för och nackdelar. Jag har en stark känsla av att brämsveckan redan är över, att den har blåst bort och ingen vore gladare än jag. Ja det skulle vara renarna då. Lite sländkläckningar och rödingaktivitet skulle sitta fint. Även öringen är välkommen upp ur djupen.

På min önskelista står i vart fall en härlig kväll på spegelblank sjö och en fin fisketur. Det har blivit katastrofalt lite av den varan de senaste månaderna så ett uppdämt behov pockar på. Jag önskar er alla det väder som ni behöver och längtar efter. Hur nu högre makter ska lösa det så alla blir nöjda. Det blir en klurig nöt att knäcka. Trevlig helg !

Inbyggd Pudaslåda!

Av , , Bli först att kommentera 28

husbil

Här är det bara kallblåst och grått. Blir lite sugen på en roadtrip till ljumma och soliga trakter. Lite compact travelling kanske. Och en pytteliten husbil vore väl mysigt. MED Pudaslåda! Så kan jag stanna till här och där och protestera mot en massa dumheter. Såna finns det ju gott om i dessa dagar!

Barndomsminnen

Av , , Bli först att kommentera 30

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. Fina och mindre fina minnen som väcker glädje och smärta. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med ”Tankeväckaren” som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att ”städa” i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och ”rama in” klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att ”tänka om” skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……

bonad barndomsminne

Storskollesnälln

Av , , 3 kommentarer 28

Bildbevis saknas tyvärr och stavningen är måhända inkorrekt, men icke desto mindre fick jag idag det färggranna nöjet att beskåda inte mindre än tre Storskollesnäll – ar på ett och samma ställe. (Hur skriver man egentligen här???)

Det handlade alltså om en stor vanlig trollslända och två mindre knallblå metallic av sportmodell som obrydda om min ingående granskning helt ogenerat kopulerade i en yster schottis. Ja inte alla tre, utan de två blå. Nån måtta får det vara!

Hannen var mer blå än honan som var mer grå till färgen och hade en maffigare stjärt som hon placerade i ett ”gynsamt” och lämpligt läge för ”ändamålet”. Låter det bekant?? Hanen buklandade strategiskt, och en kullerbytta senare tumlade båda i en svindlande flykt innan proceduren upprepades på nästa blomma.
Förundrat iakttog jag denna parningsritual och vart nalta huvvevill när jag försökte koncentrera mig på den svindlande kärleken.

Alla sätt är bra utom de dåliga – som igelkotten sa när han vänslades med rotborsten
Tänk att Blommorna, Bina, Storskollesnällarna och Människorna – alla drivs vi av samma drift.

Benämningen Storskollesnäll eller Storskallesnäll är alltså Norrbottniska för Trollslända . Det har jag fått lära mig – först av en norrbottning, och sedan av en annan:)

Bondromantik och slåttannan

Av , , Bli först att kommentera 39

slattanna

Bondromantik i slåttannan

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och så förstås en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” där barnen sådär tripp-trapp-trulligt sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum i början av juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, från Lapplandsveckan, på söndagseftermiddagen efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön. Ja redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, så infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt dessa intensiva sommarveckor medans man såg byarna flimra förbi. Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele stod det på skyltarna. Nästan alltid hade man någon speciell ny vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid – och så även slåttannans. Den började alltid denna måndag – om det inte regnade förstås. Och så fort den första hässjan var rest – så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år. Jag suckade vemodig till sinnes.

Redan tidigt på morgonen innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan landat i magen var det dags att greppa räfsorna och tillsammans med resten av familjen bege sig ut i arbetet. Jag minns hur lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Hundratals av dessa skulle dras fram för att skapa stomme till höhässjorna. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. De första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller kanske från sommarromansen. Hjärtat bultade av förväntan. Detta brev slet man så ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem. Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar under en rutig kökshandduk. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Man tog ”minuter” och hämtade nya krafter.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 45-50 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk. De som aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinden som när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga uppe på hövinden och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.