JULKALENDERTÄVLING 1-24/12

Av , , Bli först att kommentera 19

  Så är det dags igen!

För tredje året i rad presenterar jag Gunnels barndomskalender. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en stor bokstav. Sammanlagt 24 bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris. Dessutom bjuds möjlighet att få gästblogga ett julminne. Lycka till o välkommen till min Julkalender som börjar i morgon.

Vintervärld

Av , , 4 kommentarer 23

I vår vackra vita vintervärld så har vi minsann spisat superfärsk röding med mandelpotatis och dillsås  till lunch. Fick 6 st fina på 45 min. I kväll blir det adventpynt och lite julmusik. Jag har längtat efter att lyssna på julskivorna. Här snöar det vita lätta flingor, och jag tyckte precis att det dansade förbi ett gäng renar i snöyran.

Arvegods

Av , , Bli först att kommentera 30

Har fått ärva en gammal jobbdator  från R. Den är underbar jämfört med den gamla härken jag nött upp, där bokstäverna var borta och hårddisken var trött utbränd och fullproppad med allt och inget. Nu när vårt bredband piggnat till så känns det som om man är aningen närmare civilisationen. Snart ska jag bege mig ut och fånga lite lunchröding! Ha en fin dag!

Mor lilla mor

Av , , 2 kommentarer 30

Häromdagen på första adventssöndagsmorgonen, kom Lilla Mor som vanligt med finaste morgonfikabrickan sjungandes i gryningsljuset in till mig där jag sov i mitt gamla flickrum. På den blommiga assietten fanns förutom kaffe – nybakad lussekatt, mammas skorpor, sandkakor, pepparkakor och så den godaste av dem alla, den gröna kakan med mandelmassefyllning. I hjärtat spred sig en varm kärleksflush: Lilla mamma. Tack för alla kärleksgärningar du gjort. Tack för arvet att vilja tjäna som du fört vidare till oss barn. Det finaste man kan få göra är just att få göra något för en annan medvandrare i det under stundom så karga jordelivet.

När lillan kom till jorden – en födelsedagsrepris

Av , , Bli först att kommentera 26

Härom året denna söndag befann vi oss i Göteborg hos Sandra o Christian som skulle resa till Indien över julen. Då  visste vi inte att ett år senare skulle det ha kommit en ny liten älskad människa till världen. Idag har jag min dotter hundra mil härifrån men jag skulle förstås vilja vara där, sjunga och komma med födelsedagsbricka och paket på födelsedagen. Istället får det bli telefon och mail, men jag vill lägga in reprisen av mitt "födelsedagsminne" här.

Morgonen 29:e november för precis 29 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi den. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Första advent. Min barndoms skyltsöndag.

Av , , 2 kommentarer 30

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först skulle vi få matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Mästerkocken i storstövlar

Av , , 2 kommentarer 32

Nu är man efterlängtad. Förhoppningsvis inte enbart för matlagningens skull;) Fast R har denna vecka tagit nya kliv i utvecklingen från vildmarks till inomhuskock. Jag minns med ett roat leende den dagen jag fick anledning att skriva blogginlägget: Årets julklappstips – grädda din egen musmatta.

Härom året fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa…

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv – av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mig inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne – väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mig vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet – Grädda din egen ekologiska musmatta……

Äntligen – jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

 

Morgonlyx

Av , , 2 kommentarer 17

Vaknade av att sonen kom med fikabricka, tekopp lussebulle,mjukkaka och pepparkaka. Till mysefterrätt en mätt och morgonsolig Sixten under täcket. Känner mig rik, lycklig och tacksam när jag nu idag ska anträda den långa resan hem till vykortet.