Av någon anledning kom vi in på fiske

Av , , 3 kommentarer 1

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1989, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800. Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna – njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Jag minns förutom farfar Gustav särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

Av någon anledning kom vi in på fiske – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ’familjärt ordspråk’ som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi alltid in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader. Skrönor om Lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med Kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade ’bra att ha-ställen’ som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav även mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar ur min egen men kanske även din historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like – att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om minnen och berättelser. Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora -från födsel till död – på gott och ont.

Systerte – avstånd är bara ett ord.

Av , , 3 kommentarer 1

Hasar mej stapplande upp ur alvedonruset för att borsta tänderna. Kastar ett getöga i spegeln och blir riktigt rädd. Hallowentjuvstart för min del. And It´s natural!!! Ställer frågan ’bus eller godis’ till min egen spegelbild och bestämmer mej för godis, vilket närmare bestämt innebär en kopp systerte med honung till Rinexintabletten.

Systerteet fick vi av storasyster Eivor som inför Ellens avresa till NY gav oss varsin påse gott lösviktste. Vi kom överens om att varje gång man tog en kopp, skulle sända varandra en tanke och påminnas om att avstånd bara är ett ord. Extra skönt att tänka på när man själv är lite skruttig och nu när vår lilla mamma är sjuk.

Jag vill utöka systertetanken till mina övriga nära och kära så här i höstrusket, och även till dej som läser. Koka en kopp, luta dej tillbaka och sänd en tanke till någon som du har kär, eller någon som du vet har det tufft just nu. Passa på att stanna upp och minnas, tider, människor – både de som finns men också de som lämnat oss.

 

Bihålor och elände

Av , , 4 kommentarer 0

Huvudvärken låg molande på lur hela gårdagen och eskalerade tillsammans med feber till outhärdlig idag på morgonen. Allt annat än att stanna kvar i sängen var otänkbart. Jag känner igen en bihåleinflammation i antågande och preparerar med Rinexin och Alvedon, så nu ikväll orkar jag sitta uppe en stund.

Skrivandet får vänta tills jag är pigg igen. Lilla mor ringde nyss själv från sjuksängen och hon känner sej lite piggare idag vilket känns skönt att höra. När jag blir pigg ska jag berätta om en gårdfarihandlare som jag minns. Häng kvar!

Machoplysch

Av , , 4 kommentarer 2

Ny vecka – nya tankar. Kanske det blir lite annat tema denna vecka, men jag fick mersmak på minnen och kommer troligen att återkomma senare till den trenden.

Vid middagsbordet idag kom jag och R in på något i vår värld så inaktuellt som könsroller i föräldraskap. Inaktuellt – för att vi inte delar vare sig några sådana upplevelser föräldraskap eller barn.

R som är av den gamla stammen får emellanåt nåt John Wayne-aktigt över sej och känns då fullständigt mossig. Detta är inte helt hälsosamt för mitt blodtryck men jag är inte helt säker ifall detta är ett provocerande spel för gallerierna (han älskar nämligen att reta gallfeber på mej) eller om han faktiskt är så in i bomben inskränkt. I varje fall lyckas han få mina rödstrumpor att klia ordentligt.

Barnafödande var ämnet på tapeten. I hans mansdominerade och testosteronstinna bransch är det ständigt några bullar i ugnen, på jäsning eller hur man nu vill beskriva det. Det snackas i lunchrummet. Man är missnöjd med bemötandet av blivande fäder på förlossningen. Å ena sidan sägs pappans närvaro vara väldigt viktig – å andra sidan erbjuds ingen säng till pappan – och ingen mat!!! Här fnissar jag ystert och påpekar att ’han kan väl få en matbit och en säng när han sympatibajsat en honungsmelon’

R – som älskar att provocera mej berättar om en i hans ögon normgivande gammal indianfilm där kvinnan minsann bara ’gick åt sidan’ några minuter och födde i nysnön för att sedan strax sälla sej till sällskapet. Stammen drar vidare, hövdingen rider medans hon vandrar bredvid med sin nyfödde.

Här putar han med sin ’pondus’ och proklamerar att han minsann aldrig behövde gå nån föräldrautbildning eller missa en enda jobbtimme i samband med ende sonens födelse.
Som om han kunde slå sej för bröstet i sammanhanget!!

Jag tror att det skulle ha varit väldigt ’danande’ för R, att gå i en sån psykoprofylaxkurs som jag gick tillsammans med en mycket ung, långhårig, foglig och plyschklädd barnafader 1980 om våren. Man fick ligga bland kuddar, puffa pusta, andas och bekanta sej med sin bäckenbotten. Krysta och knipa om vartannat. Den situationen skulle nog ha försett R med en gnutta klädsam ödmjukhet.

Samtalsämnet går över till IQ kontra EQ. R ser frågande och en aning förorättad ut när jag morrar att det inte skulle skada med lite uppgraderad EQ för somligas räkning, och att ett rejält snedklipp i mellangården (och nu snackar vi INTE Bullerbyn) följt av lite korsstyngsbroderier i ’aftonsången’ skulle ha gett honom en lite mer klädsamt ödmjuk approach.

Visserligen blir han lite charmigt rödögd i slutet av Pretty Woman och understundom när avsignaturen till Rapport klingar ut, och faktiskt har vi unisont ulkat till eftertexten av Såsom i himlen, men än är han inte riktigt ’färdigformad’ systrar. Tur att han är ung.

Love him anyway…..

Spännande timmar i Bufflarnas hus

Av , , 1 kommentar 2

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg – Långvåg….. ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sej hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara uppochnervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar:Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring etc.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts – De som skåda upp till Herren – trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla de "möten" – alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida jag ska skratta rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, Hawaiigitarr och Elcittra. Man bänkade sej storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt – ömsom förfasade sej. En sak är säker – tråkigt var det aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in. I

dag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur Djungeldoktorn fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser om krokodiler och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen.

De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sej en livs levande afrikan, och alltid lämnade de ett svartvitt foto av missionärsfamiljen – det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sej. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mej kan någon trudelutt på språket Swahili.

Där – mitt i detta – satt lilla jag och var fast övertygad om att min värdsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.

Mina Klasskamrater – om framtiden

Av , , 3 kommentarer 1

Idag hittade jag boken ’Mina klasskamrater’. Ni vet den där man skulle sätta in ett foto samt ange alla möjliga saker om sitt liv. Allt ifrån längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen, till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/rädsla inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder fyllde i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-143cm långa och vägde ca 25-40 kg och i åldrarna 9-12 år om jag räknat rätt.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott. Det varierar en hel i intressen och vad man tycker om i skolan, men det verkar finnas en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan står en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen toppar den önskelistan.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen…Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument såsom piano orgel eller gitarr. En hade dock skrivit radio. Vi läste Kitty, Lottaböckerna, KullaGulla och Enid Blyton.

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ’Sven Hedlund’ i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan.

Det var bara att inse: Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för de andra tjejerna vet jag knappt, men åtminstone ett par stycken vet jag blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga med råge, och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera att Svenne Hedlund nu uppnått den faktiska ålder att han bör matcha den gamla rösten vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.

Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 40 år sedan. Barbro, Lilian, Laila, Åsa och Annika. Hur har ni det nuförtiden?

Skriv gärna en rad här eller maila mej på [email protected]

Kram från Gunnel

Gunnels första dikt om hösten 1969

Av , , 2 kommentarer 2

Läser gamla skolpärmar och hittar små skatter ur minnenas arkiv, denna från när jag var 10 år gammal

Sommar

Sommaren kom så ljuvlig och öm
Den smekte min kind, det var som en dröm
Ty blomster och löv den gav åt oss alla,
men nu kommer hösten den ruskiga kalla.

Förut stod ju björken så frodig och fin
Den susar ej längre på vårmelodin den diktade en gång om våren

Nu går alla dofande blommor i dvala
Nu flyttar åt söder båd sångsvan och svala – att reda ett bo över vintern

Men ändå så finns det nåt vackert hos Hösten
De rödgula löven ger Sorgfågel trösten – för makan hans frös ju ihjäl

Jag gräver en grav i den frostbitna jorden
Och Sorgfågel sjunger när graven är vorden

Lördagsskola, söndagsskola eller livets hårda skola

Av , , 2 kommentarer 2

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar – hela vägen bort till fönstret. Där var dörren in till Småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till Storskolan klass 3-6

Från lärarrumets hemliga inre dök de så upp – fröken och magistern och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.

Ibland släppte fröken en knappnål i golvet – för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntade mjuka sidor – som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och ’drömma’.

Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsning. Det mesta präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Hon bänkade sig vid orgeln. Lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång.

Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade henne i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen – en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade .

Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade. Hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mej. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle "lära sej att sjunga" men troligen resulterade detta istället i en och annan tappad sug på sångfronten.

Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade om årstiderna, traditionerna, bibliska historien – you name it.

Hur skulle man annars ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag?Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela – Se vi gå upp till Jerusalem?

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som till exempel: Januari börjar året, Februari kommer näst, Mars April ha frost i håret, Maj och Juni blomma mest, Juli Augusti och September ljuvlig sommar är det då, men Oktober och November och December äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har November, April, Juni och September. Februari 28 allén, alla de övriga 31.

Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt – eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar om äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss att rita och använda vår fantasi.

Hon gav mej nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mej. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mej oerhört starkt och jag tro att jag kan säja att det är mitt livs starkaste läsupplevelse.

Elsa Beskows – Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Sörgården – Önnemo – Vill du läsa. Vill du sjunga – visst hette den så – den orangea sångboken? Sampo Lappelill av Zackarias Topelius – ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på hennes plats i katetdern och läsa högt ur bibeln för mina kamrater – ur gamla testamentet – Jesaja 6, och jag kan den utantill – än i denna dag. Varför – har jag inte en susning om.

I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

Ja ni ser ju själva, ännu en av de märkliga dagar som formade mej till den jag blev idag. Men jag tackar henne för att jag fick lära mej Tomten av Viktor Rydberg – alla elva verserna utantill till julavslutningen i tvåan. Det tycker jag faktiskt var duktigt av lilla mej!

Vad minns du från din barndoms skola?