Storskollesnälln

Av , , Bli först att kommentera 23

24 (2)

Apropå Länsstyrelsens uppmaning att dokumentera trollsländor dammar jag av en gammal text . Bildbevis saknas tyvärr från just det mötet och stavningen är måhända inkorrekt, men icke desto mindre fick jag idag det färggranna nöjet att beskåda inte mindre än tre Storskollesnäll – ar på ett och samma ställe. (Hur skriver man egentligen här???)

Det handlade alltså om en stor vanlig trollslända och två mindre knallblå metallic av sportmodell som obrydda om min ingående granskning helt ogenerat kopulerade i en yster schottis. Ja inte alla tre, utan de två blå. Nån måtta får det vara!

Hannen var mer blå än honan som var mer grå till färgen och hade en maffigare stjärt som hon placerade i ett ”gynsamt” och lämpligt läge för ”ändamålet”. Låter det bekant?? Hanen buklandade strategiskt, och en kullerbytta senare tumlade båda i en svindlande flykt innan proceduren upprepades på nästa blomma.
Förundrat iakttog jag denna parningsritual och vart nalta huvvevill när jag försökte koncentrera mig på den svindlande kärleken.

Alla sätt är bra utom de dåliga – som igelkotten sa när han vänslades med rotborsten
Tänk att Blommorna, Bina, Storskollesnällarna och Människorna – alla drivs vi av samma drift.

Benämningen Storskollesnäll eller Storskallesnäll är alltså Norrbottniska för Trollslända . Det har jag fått lära mig – först av en norrbottning, och sedan av en annan:)

Livet och färgerna

Av , , Bli först att kommentera 23

vallm

Bläddrar bland mina bilder och tänker som så ofta på livet som så snabbt rusar förbi. Varje ny dag – som ett rent vitt oskrivet blad. Händelser, känslor och stämningar sätter prägel på dagen som så snabbt övergår i natt och därefter i nya kommande dagar.

Vi sitter där, precis som när vi som barn skulle måla med vattenfärger, med en ny ren färglåda, en ren pensel och ett klart vatten i glaset. Med andakt satte man så den vattenfyllda penseln i en ren ny färg och började måla. Vartefter man bytte färg så grumlades vattnet i glaset för att snabbt anta en dyster grå färg – summan av alla färgerna tillsammans. Det gällde att skölja penseln noga mellan färgbytena.

Litegrann så tänker jag på livet och på dagarna som går, som flyter förbi och samman i livets ström. De går in i varann och bildar snabbt ett töcken. Vartefter hjärnan åldras så blir det allt svårare att hålla isär skeenden, dessa otaliga midsomrar, jular, födelsedagar och inte minst vanliga vardagarna.

För mig har dagboksanteckningarna, bilderna och blogginläggen varit ett ovärderligt sätt att spara minnen och tankar. Det som inte finns på pränt, som bild eller text, tenderar att bli grått alldagligt och grumligt – precis som vattnet i målarglaset.

Vissa ögonblick, vissa stunder, möten, miljöer eller människor lämnar lysande klara eller till och med outplånliga avtryck, medans andra bara blir skuggor i periferin. Somligt lämnar varma lyckospår, somligt ger växtkraft och energi och annat lämnar avtryck som ärr eller energitjuvar.

Jag tänker att jag måste fortsätta att skriva, måla eller beskriva för att hålla mina minnen levande även när lusten och kraften saknas. Och sånt som blev trist, eländigt eller fel, kanske kan målas över, omredigeras eller helt enkelt kastas i glömskans hav.

För varje ny morgondag som blir mig given finns ett oskrivet blad med nya färger och nya möjligheter.

Naturens bildterapi

Av , , Bli först att kommentera 28

ljumma

Jag vet inte om du också är vanemänniska och aningen tjurskallig? Kanske vi alla är lite för tvärsäkra eller trångsynta mellan varven? Med tiden har jag blivit varse att bilder kan ge nya infallsvinklar. Scener från naturen kan bidra med lösningar. De kan puffa igång tankens kraft och lossa på fastrostade tankegångar.

I det häringa hushållet med två halvdana ”experter” kan det lukta bränt emellanåt. Då är den allra bästa lösningen en gemensam eller ännu bättre – en ensam utflykt på sjön i båt.

Och si! När man förflyttar sig en bit närmare, en bit i sidled eller en bra bit bort ser saker och ting plötsligt helt annorlunda ut. Nya stränder och möjligheter uppenbarar sig, ett barmhärtigt soldis gör plötsligt världen lite mjukare och Björntoppen lite mindre vass.

Vattnets stilla kluckande mot båten skingrar dystra tankar och en röd eller prickig fisk får en att glömma alla ledsamheter. Och får man dessutom med sig några fina bildminnen i kameran så är lyckan gjord.

Så kan man återvända hem till brottsplatsen – förnyad , revitaliserad och betydligt mer följsam eller förhandlingsbenägen. Med naturens egen bildterapi sker dagligdags små mirakler som gör oss lite lite bättre.

Livets fjällbjörkskog

Av , , Bli först att kommentera 24

bjork

Somliga av oss är kortare än andra. Andra är knotiga eller yviga. Men vi är ändå rätt så lika när det kommer till kritan och när livets höst nalkas så byter vi färg eller blir lite kala krokiga och grå. Helst av allt vill vi fortsätta att vara raka vackra och krispigt klara som kristall, ha hälsa och krafter i behåll – in i det sista.

Förr eller senare dör vi dock, fattig som rik.
Men ibland råder grymma orättvisor och vi knäcks eller falnar i förtid. För en del av oss slutar livet i en oigenkännlig dimma som berövar oss minnen färdigheter och sammanhang. En av de allra grymmaste sjukdomar jag vet.

Ta vara på din dag och din tid min vän. Njut av minuternas vandring genom tiden. Lev nu.

Och tiden allt fördriver….

Av , , Bli först att kommentera 15

skolavslut

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. Mina älskade barnbarn börjar vara i skolåldern och jag skulle ge bra mycket för att få vara på plats med dem och köpa skolavslutningsglass.

I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar i Vindelgransele minns jag endast den årliga Tophaten. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Tänker på när mina egna barn var i skolåldern. Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dina minnen hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Nya tider stundar

Av , , Bli först att kommentera 19

gauto

Full fart i båda vykorten. Här Gauto i kvällssol. Vårt nygamla paradis dit vi flyttar på sensommaren och överlämnar Sandviken i nya pigga händer. Gauto är vackert som alltid. Det renoveras där och packas här samtidigt som livet och jobbet flyter på utan pardon. Vi får helt enkelt klona oss i möjligaste mån. Ända in i kaklet.

gauto2

Lyckselestintan

Av , , Bli först att kommentera 21

fasterebba

Min farfars syster lärarinnan Ebba Hedman, även kallad ”Lyckselestintan”, här intill sin svarta pärla en Austin av 1937 års modell om jag inte minns fel. Den är nu i min bror Sixtens ägo och under upprustning. En gång fick jag åka med en kort bit. Jag kanske var 6-8 år och kom ihåg känslan av undergång när motorn startade.

Faster Ebba bodde, när jag var barn, tillsammans med sin syster Agnes i Lycksele. En gång när vi var på besök och blev bjudna på våfflor fick jag en liten trästol som stod i köket. Den har jag och även mina 4 barn använt och den är fortfarande i min ägo.

Faster  Ebba var en av de som tog fram Lyckseledräkten. När jag googlade på Ebba Hedman kom jag till länken om Lyckseledräkten. Smycket till dräkten är den bronsfågel som finns i Västerbottens museums logotype som du kan läsa om här.www.vbm.se/avdelningar/samlingar1/arkeologi1.html  Spännande läsning!

I tidskriften Vestkusten, nr23, från 11 juni 1953 kan även läsas följande: På sin 60-årsdag blev Lyckselestintan, småskolelärarinnan Ebba Hedman i Kattisavan, föremål för stora hyllningar från korporationer och enskilda. Ett 100-tal telegram kom också till den över hela Sverige välkända sjungande stintan.

Långt före de sociala mediernas tid spreds detta budskap ända till Amerika. Själv står jag just i färd med att fylla 60 år och undanber mig vänligt men bestämt uppvaktning förutom  små uppmuntrande tillrop, tummar hjärtan samt snälla kommentarer som ju alltid lyser upp tillvaron.

När jag var 16 år fick jag följa mamma och pappa på auktionen efter faster Ebba. Där fick jag ropa in hennes gamla kaffeservis, en Hackefors cremefärgad med guldstjärnor på. Idag är den en av mina käraste ägodelar och har genom en alldeles speciell fantastisk historia utökats till även matservisen i samma serie.

Jag har själv inte så många minnen av min gamla släkting, men känner att jag skulle vilja veta mer.

Av , , Bli först att kommentera 20

grön

gröns

göns

Utanför, här i den fjällhöga nord, smyger sig grönskan på. Det känns i hjärtat och i ögonen. Björkarna har musöron och gräsmattan är fläckvis grön. Flugsnapparen tjattrar i björkens gömslen.

Här inne har jag påbörjat den stora nedpackningen av saker som får tillbringa sommaren och kanske de närmaste åren i silkespapper i väntan på plats att få packas upp igen. Mina kära ”grönsaker” som av någon anledning känns som mina finaste jordiska ägodelar fastän värdet är noll och intet. Loppisfynd gåvor och saker som betyder något. Som min fina fjällröding och mina moccakoppserviser. Men i den närmaste framtiden får de inte plats.

Bäst att märka lådorna väl. Inser att denna sommar är varje dag intecknad till packande kastande och avyttrande av jordegrus. Sånt som skaver i frihetssjälens skor. Det bästa härifrån vykortet är lättpackat. Det ryms i minne själ och hjärta.