Söndagsbetraktelse på en onsdag

Av , , 4 kommentarer 39

Dammar av en gammal vintrig söndagsbetraktelse som ändå känns aktuell såhär i fotograferingstider:

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner mig själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen uppe vid vägen slår det mig plötsligt att detta är nog jag i ett nötskal nu för tiden. Jag är i en fas där jag försöker välja att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på eller tillför positiva känslor och därmed gagnar mig själv, men förhoppningsvis även några andra jordevandrare i min närhet eller läsekrets.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit som historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer: Dig känner jag igen från tv….men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta är att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. Men vi har – och får varje dag och i varje stund en ny chans, ett nytt val, hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag försöker medvetet välja att se, minnas och planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser ju alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mig faktiskt stolt över min personliga livsresa från suckarnas dal till relativ förnöjsamhet.

För ett antal år sedan hade risken varit stor att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen i spegeln. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dig att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ”borde” åstadkomma och se att i din softade spegelbild finns en fin och sammansatt vanlig människa som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i brösthöjd och i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen eller lite nostalgisk musik. Krama din kära, stryk henne/honom på ryggen (ungefär i höjd med behåbandet där jag är övertygad om att själen sitter) Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dig. Kan man ge en mer värdefull gåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet i höstmörkret. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med frid. Din tid är den bästa gåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.

Det grånade silvret

Av , , Bli först att kommentera 45

gragra

Så går åren. Man kanske synbarligen börjar se lite grå och vissen ut. Och till och med har svarta prickar eller årsringar här och där. Kanske rent av lutar en aning. Lite sträv i ytfinishen och inte längre ett slätt oskrivet blad. Garvad, luttrad och aningen svårflörtad r/t livet och dess erfarenheter. Med en större eller mindre portion patina.

Med lite tur eller genetisk bingo kan man vara ”välhadd”. Eller bättre beg som det brukar kallas på Blocket. Det betyder bara att man har varit med ett tag. Om ett och annat. I ett antal årstidsväxlingar. Men oftast finns där en bra och pålitlig stomme som man kan lita på. Något att hålla i när åskan går.

Det grånade silvret är vackert på sitt sätt. Precis som det pärlemorskimrande unga har sin givna skönhet. Och inuti finns ännu det rosa bultande hjärtat levande – ända till sitt sista slag.

En bild av vardagen

Av , , Bli först att kommentera 34

hisna

Jag står där och ser liksom en bild av livet, av vardagen. Man knogar sig fram över ojämnheter, över hala och vassa men vackra stenar, över okända hisnande djup och uppför branta berg. Men det är vackert. Och där bakom lyser himlen blå mellan molntussarna.

P1130409

Om man lyssnar riktigt noga kan man höra historiens vingslag

Gammeltidens väggord

Av , , Bli först att kommentera 35

bonad

Dags för en lättlunch. Sardiner på finncrisp… Och med ens är jag förflyttad tillbaka i tiden. Apropå bilder och minnen. Plötsligt befinner jag mig i min f.d svärmors kök där mitt första möte med sardinerna ägde rum, för 40 år sedan. Som ett tillbehör till söndagssteken.

När jag ändå har Eina i minnet ser jag fram för mig en av de bonader hon broderade till vårt hem. Inte just den på bilden, en mycket finare, men med samma text: Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Aktuella intill denna dag. Ett exempel på den gamla ”långsamma” tidens väggord. De som nu i svart eller vit plast finns vart än du ser. Köps för en spottstyver och byts snabbt ut mot något modernare.

De gamla ”väggorden” var handbroderade och broderi var just en av Einas intressen. Bonaderna var gammeltidens vardagsalternativ till dagens livscoacher. Något man såg när man passerade köket på väg ut i arbetet igen, i vardagen på hemmaplan. Tänkvärda, påminnande, stärkande eller uppmanande. De väcker minnen och känslor. På gott och ont.

Om du lyssnar riktigt noga så kanske du hör köksklockans slag. Riktiga slag. Bing bång. Känner stramaljens rutmönster under dina fingrar, anar mormors parfym, eller plockar ett skott från de prunkande pelargonerna.

Eller du kanske bestämmer dig för att just idag skriva ett alldeles verkligt pappersbrev till någon. Ett kort eller en hälsning till någon från förr, nu eller kommande dagar.

Ett vakande öga

Av , , 2 kommentarer 47

Som en gnistrande topas, eller som ett blått vakande öga mitt i landskapet låg den där den lilla tjärnen. Man väntar bara att få se de metallicblå trollsländorna svärma ovanför ytan eller älvorna dansa i augustinatten bland dimslöjorna. Är det kanske rentav här de föds?? Poeten och fiskaren i mig strider om tankegångarna, men jag vill tro att det i den trolska tjärnens djup döljer sig gnistrande rubinröda fiskar som gläds åt sin vackra boplats

P1230781

Glaciärmagi

Av , , 2 kommentarer 41

P1230898

P1230944

P1230972

P1240121

P1240136

P1230892

P1240098

P1240170

Gårdagens besök vid Salajekna överträffade alla mina förhoppningar med sina magiska milda rena vilda och mjölkiga färger. Så stod vi där vid 2000-årig is och beträdde nylingen framsmält mark där ingen någonsin satt sin fot. Glaciären kalvade stora turkosfärgade isblock som sedan seglade vidare på glaciärälvens mjölkiga vatten. Magi!