Maldiverna!

Av , , Bli först att kommentera 26

Så här skrev jag denna dag i nådens år 2014:

Börjar alltid dagen med att kolla jobbmailboxen. Nästan alltid, mitt bland de viktiga mailen, ligger de där. De fantastiska löftena, erbjudandena och frestande rubrikerna. Lurmejlen. Idag lyste rubriken: DIN RESA TILL MALDIVERNA ÄR NU BOKAD OCH KLAR ROBERT! Ojsan ojsan är min första tanke. Ska min min grönbyxklädde  gube fara och lägga sig på  en fjärran vit sandö i solstekan utan minsta hjullastare inom synhåll?? Jag kan med stor möda föreställa mig honom ligga stilla mitt ute på världshavet under ett parasoll och vifta med stålhättorna i 14 dagar. Visserligen ser jag att två (2!!) knappar är uppknäppta i rutigskjortan men ändå…..inte.

Så blir jag aningen konspiratorisk i mina fantasifulla tankegångar. Är det rent av så att han har tröttnat på sin lilla ragata? Har han köpt mig en enkel biljett till fjärran för att få frid på jorden? Ska jag efterträdas av en hushållerska borte störresortn??

Eller är det helt enkelt bara så att de kreativa lurifaxarna kör ännu ett nytt grepp? Givetvis är det så. Jag betackar mig storligen för dessa utskick…. men tackar för en liten adrenalinskapande fantasistund som ger mig kraft att skjuta ut mig ut katapultsoffan  till ännu en arbetsdag här i det somriga vackra vykortet.

Vindelälven. Hon som brusar i mitt blod

Av , , Bli först att kommentera 22

P1000352Vindelälven igen.

Nyligen körde jag längs älven igen. Och nya känslor och tankar dök upp. De får skrivas ned en annan dag. Men den här texten – Del 2 av min svit om Vindelälven får gå i sommarrepris. Den är skriven rakt ur hjärtat nån gång i våras men gäller i högsta grad. Mit tips: Läses sakta med mellanrum för tankar och melodier.

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken.
Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro.
Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna… Snabbt förbipasserande med svartblank yta, ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men som döljer så mycket skönhet och spänning. Råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka och färdas på.
Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana en trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

Vårfloden – som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar, målmedveten. En naturkraft som regelbundet återkommer och som vi alla är medvetna om, men som likaväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne? I livet..

Ett regnil som från ingenstans med enstaka tunga droppar som övergår i ett susande crescendo där regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Renad. Pånyttfödd. Tröstad eller uppgiven. Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna – Denna älvs vackra kännetecken. Livfulla, mäktiga, fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna.

Bruset som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna, dit ibland inga broar eller vägar går eller når över strömmarna och djupen. Precis som de öar vi alla har inom oss. De som vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Att någon en dag ska vilja utforska våra innersta gömslen. Våga ta sig över strömmarna till varje pris, och våga möta oss precis som vi är vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Genom sol och genom regn. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet, i all sin enkelhet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.

Mina klasskamrater – Om framtiden

Av , , Bli först att kommentera 18

blogg 026

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott mer än 40 år efteråt.
Det varierar en hel i vilka intressen man angivit och vad man tyckte om i skolan, men det verkar ha funnits en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan stod en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen var frekvent förekommande önskningar.
För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen. Samband oklart)
De flesta trakterade ett eller flera instrument som piano orgel och gitarr. En hade dock skrivit radio…
Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.
Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ”Sven Hedlund” i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan. Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.
Hur det har gått för alla de andra tjejerna vet jag knappt men åtminstone ett par stycken blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera av Svenne Hedlund nu uppnått den ålder att han bör matcha den röst vi hörde i telefonluren.
Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.
Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 50år sedan.