Kategori: Mina barn

När Lillan kom till jorden -Födelsedagsrepris till Sandra

Av , , 2 kommentarer 13

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice  på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka  på morgonen – som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där – vad livet än för med sej. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Lillstrumpa och Syster Yster

Av , , 2 kommentarer 11

 

 Man får tycka vad man vill om Staffan Westerberg, men  adventskalendern  med Lillstrumpa och Syster Yster älskades verkligen av mina barn Daniel o Sandra som då var några år gamla. Att mamma Gunnel  sedan körde dockteater med diverse udda strumpor hela den våren var också uppskattat. Trot eller ej!

Här försökte jag mig på att hitta ett avsnitt´av serien på youtube. Jag fann ett och laddade ned det här till bloggen. Vid närmare granskning visade det sig vara någon dålig satirvariant som jag snabbt plockade bort.Trist! Man kan verkligen bli lurad och saker är inte alltid vad man tror vid första anblicken.

Det är fint att härmas!!

Av , , Bli först att kommentera 16

Vem härmar vem?

Vi har fått lära oss från barnsben att det är fult att härmas. Jag tror bestämt att Jante hade ett finger med i det spelet och nu vill jag påstå raka motsatsen!

Inom demensvården är det kunnandet, trixen, finliret och de små knepen i vardagen  som är själva guldet  och borde skrivas i eldskrift. Likaväl som erfarenheter av misslyckanden och övertramp likväl bör lyftas. Allt för att vi ska lära av varandra hur vi på bästa sätt ska hjälpa de personer som vi möter i vår arbetsvardag.

Du som lyckas med svåra moment i vardagen. Låt oss andra få veta din metod eller teknik, dokumentera den med stolthet så kanske det kan lyckas för någon fler i arbetslaget.

Strunt i Jante! Våga säja att du lyckats, att du är bra och kanske även hur du kom fram till ditt arbetssätt. Det är just detta som personcentrerad omvårdnad handlar om – att göra "rätt" och "individuellt" beroende på vem vi jobbar med/för. Helt enkelt att göra fel så sällan som möjligt. Lär av varandra!

Fredaxmyyys

Av , , 6 kommentarer 24

Det är dock en viss åldersskillnad mellan den lilla myskillen på bilden och den stora som sussar här intill. En liten powernap skadar inte om man ska orka mysa hela långa kvällen – det tycker i alla fall båda två.

Omskärelse=ett oåterkalleligt övergrepp

Av , , 11 kommentarer 13

Sitter och tittar på Existens, med rubriken: Hur sjukt är omskärelse.

Jag tycker personligen att det är helt sjukt att människor ostraffat får skära sönder små friska pojkkroppar, ta bort en bit av kroppen på små skyddslösa barn. Oavsett kön, bör barn få chans att ostympade uppnå sin myndighetsdag och därefter själva få ta ställning till eventuella ingrepp.

Om ingreppet är medicinskt motiverat är det en helt annan sak. Men blotta tanken att någon skulle sätta kniven i min nyfödde dottersons perfekta lilla pillesnopp får mitt blod att koka.

Om nu Gud skapade människan – varför ska då människan göra åverkan på Guds skapelse?