Detta datum för 7 år sedan gick R i pension. Vi var då precis i slutskedet av förhandlingarna kring köpet av Sandviken. Den pinfärske pensionären hann dock ej uppleva många dagar/timmar av pensionstiden innan det brakade loss med arbete på allvar. Ingen nedtrappning men väl en upptrappning som hette duga och som ökat år från år. NU är han nybesiktigad och har fått mvg av farbror doktorn.

Men visst är det slitsamt så det heter duga. Av hans ”högtflygande” gummibåtsplaner har det inte blivit något av sedan vi landade här. Hans tid går mestadels åt till att laga fixa och dona något på anläggningen eller hjälpa gäster med diverse reparationer eller sakletning.  Minns  sommaren 2009 när han flög som mest i Gauto och hans gamle far satt på bryggan och önskade att han kunde följa med i farkosten.

Tiden går och R går och går även om han numera förenklat tillvaro genom att använda fyrhjulingen här på området. Såhär i säsongsavslut lutar vi lite båda två och ser fram emot någon vecka av lugn och återhämtning innan sommarsäsongen kommer igång. Snart får vi fara ut på våra kvällsturer för att titta på tjäderhönorna och andra återvändare till trakten. En av vårens höjdpunkter.

Överst på min önskelista för mig själv och för pensionären som kom av sig står hälsa krafter och en fin senvår. Och han ska få tid eller kunna ta sig tid att göra roliga saker för egen del.

Kanske dags att återuppta dansbandskarriären? Ikväll tänds stjärnorna igen…

Hundspannstiden  längtar han tillbaka till ibland

Barnbarnen står hans hjärta nära men finns på för långt fysiskt avstånd.

Våra härliga familepåskar kan vi sakna ibland!

Såhär såg vi ut våren 2010. Innan Sandviken.

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga en vålnad och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.

En vårvinterbild från ifjol. Som med livet, rosenrött, himmelsblått, lurvigt och grått, med sorgkant eller glitter. Allt på en och samma bild. Och en vind som blåser vart den vill. Vi får bara finnas som små marionetter mitt i allt detta storslagna.

Kära pappa!

Vi saknade dig på mammas kalas. Du skulle ha varit med, för vilken dag det blev. Eller du kanske var där och såg och framför allt hörde oss? Det lät precis som vanligt när vi kommer tillsammans. Vi pratade i munnen på varandra skrattade skojade och pratade gamla minnen. Och fikade förstås. Du skulle garanterat ha gillat min smörgåstårta, och Sonias bullar och kakor, tårtorna och så Den underbara älgsteken hos Sixten och Anna.

Mamma var förstås strålande som vanligt, men hon har blivit så liten och tunn. Lite mer allvarsam men så glad över oss, över alla blommor, hälsningar och telefonsamtal. En dag att minnas. Hon ville att vi tillsammans skulle lyssna på sången ”Mitt rika liv”. Det kändes så fint. Jag är så innerligt glad att jag åkte hit. Alltid vemodigt att skiljas åt och åka hemåt. Det ligger ju i sakens natur att antalet födelsedagar tillsammans krymper.

Nu har jag fotat av en massa fina gamla svartvita bilder från händelser från förr ur ditt gamla svarta kartongalbum. Du ska få se sedan. Snart kör jag hemåt och uppåt längs älven där forsarna river för fullt i Vindelälven. Lite som livet med dess uppbrott. Tänker som vanligt på dig, på livet, på farfar och gamla minnen när jag passerar. Har fått mycket inspiration att skriva. Hittade den här fina bilden på dig. Du var en riktig snygging och jag tror att mamma längtar efter dig. Jag skriver snart igen.

Kram Gunnel

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anoraker och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.

Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)

Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.

På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Min syster Eivor delade med sig av ett gammalt kort från 1972 taget vid en av de många påsklördagsutflykterna i barndomen. Den väcker liv i minnen. Tack syster♥

Här kommer första delen av lite påskminnen från fornstora Vindelgranseledar någon gång i mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säja att det är en liten sammanfattning av min barndoms påskminnen. Det mesta utspelade sig i kapellet, kring matbordet, på utflykt med fisketur, eller på garagetaket

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

En liten hoppfull röd lysande glimt mitt i det grå. Just vad vi behöver idag. Likaså vill jag ta fram främlingen i den stora björken i ljuset och se vem han är. Ljus, värme och kärlek till oss alla denna sorgens dag.

Efter en tuff arbetsdag med många stugstädningar, butiksjobb, varupackning och märkning samt pappersjobb kändes det gott att hoppa i täckbyxorna direkt efter stängning och snabbt bege sig ut på isen. Det är något speciellt med fjälluften och solen som gnistrar över fjäll och sjö. Hjärnan klarnar, själen blir lugn och dessutom får man fantastiska röda fiskar som bara en timme senare serveras till middag. Denna gång i en rödingsoppa som satt som en smäck. Vardagslyx till två kämpar. I morgon beger jag ig högst motvilligt härifrån till människobyn för diverse inköp och besök på vårdcentralen.