Gammal kärlek….

Av , , Bli först att kommentera 23

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga,en vålnad,och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.