På egen hand

Av , , 4 kommentarer 40

Känt mig sliten på sistone och haft lite svårt att uppbåda glädje för varje ny arbetsdag. Vädret kanske har spelat in, Eller saker som hänt omkring mig. Nu har jag iallafall slagit på stort och bokat in mig på en tvådagars fotokurs. http://fotoarjeplog.blogspot.se/ Det känns otroligt lyxigt att få göra något bara för sig själv. Jag minns knappt känslan att inte ständigt vara till för andra och ständigt leva mellan p+ling och plong. R peppade mig att fatta beslutet. Han garanterar att han klarar sig själv. Jag känner mig fånigt glad och förväntansfull. Nu satsar vi på finväder de dagarna!

Silikonet i örat

Av , , 2 kommentarer 29

Nu ett allmänt upprop. Är det någon fler än jag som har svårt att få tag på extra silikonpluppar till hörlurar eller bluetoothgrejer. Min lilla jobbkamrat som hjälper mig att sköta telefonjobbet handsfree har små silikonpluppar som bara försvinner och fallar av. Och nej – de förvinner inte in i huvudet även om det känns ovanligt tomt just nu. Jag har försökt att få tag på extrapluppar, men man måste tydligen köpa helt nya headset eller lurar för att få tag i dem – vilket är både dyrt och ovanligt korkat. Vart finnar man små dylika vänner? Har du något tips?

Seans med en tennisboll

Av , , 9 kommentarer 33

Väldigt sällan nuförtiden, men likaväl ändå, så händer det någon gång per år att jag eller R får en låsning, upphakning eller vad termen nu egentligen är. Effekten blir i allafall att det känns som om ett grillspett vore inkört rakt igenom nacke o bröstrygg. Det är sådana gånger man önskar att en skicklig sjukgymnast fanns i närheten. Att man inte bodde i världens ände. Nu blir det huskurer som gäller. Man tager vad man haver. Och är lättad i vetskapen att det inte är något farligare än muskler och ligament som spökar. Man kan ju inte sätta sig och köra 10-15 mil för minsta krämpa.

R har lyft mig 3 gg idag. Jag har ätit ipren, paracetamol, masserat med pronaxensalva och legat på spikmattan (vilket visade sig vara outhärdligt vid kombination av samtidig myggattack). Detta får mig trots eländet att tänka på den humoristiska historien om den äkta mannen som säjer : Min fru har aldrig lyft sig. Men hon har släppt sig nu och då) 🙂

Husbockens lyft brukar efterföljas av ett knakelibrak och så är saken ur världen. Dock inte denna gång. Och denna leveransdagars absoluta mardrömsdag har jag gått sedan i morse med kallsvetten pärlande av smärta i hopp om att hårt och aktivt fysiskt arbete skulle få det att lossna. Men icket! 17.15 gav jag upp.

Kom att tänka på en gammal ”huskur” jag läst om. Att lägga sig med det onda stället på en tennisboll och låta den massera och stretcha med hjälp av kroppstyngden. Jisses vad det sprakade och brakade när jag vred på nacken och rörde mig med tennisbollens tryck rakt på det onda. Det nästan svartade för ögonen. Men trot eller ej. Det känns som att det faktiskt lossnat och i ett annat, mer vigulant liv, skulle jag ha hjulat av glädje. Nu nöjer jag mig med att lättad och med en viss skepsis avvakta kvällen och se om detta verkligen kan vara sant….

Tennisbollen är numera krackelerad och massakrerad av ett litet men kompakt fruntimmers fruktansvärda krafter och en ansenlig kroppstyngd. Men jag får väl ta och införskaffa en ny och ge denna till en glad vovve.

Sommarkväll i vykortet

Av , , 2 kommentarer 25

P1170087

P1170089

P1170090

P1170095

En ljuvlig ljummen sommarkväll här i vykortet. Folk sitter på stranden, vid borden, i kåtan. Alla vill fotografera den fina solnedgången. Ute på den spegelblanka sjön syns några fiskare. Några bastande entusiaster dyker rakt ner i Tjaktjaures klara vatten. Skratten ekar över sjön. Vi beställer en till sådan här dag till att börja med.

Historien om Gunnel

Av , , 1 kommentar 23

adalens

I ett av mina senaste inlägg där jag lovordade de norrländska läckerheterna kom kamsen att nämnas. Jag relaterade där till historien som Pelle Molin skildrade i Ådalens Poesi. http://runeberg.org/adalen/09.html.

Pappa brukade högläsa den berättelsen och den boken är även ett av mina allra första egna läsminnen. Men det är den enda berättelsen av Pelle Molin som jag lagt på minnet och för övrigt har jag inte haft någon kunskap alls om honom. Men jag minns att under min studietid i Härnösand jag brukade slänga ett getöga upp efter Ångermanälven när man åkte buss över Sandöbron och ägna Pelle Molin en liten tanke. Allt på grund av kamshistorien.

Så fick jag denna intressanta kommentar från en läsare igår som verkligen väckte min nyfikenhet.

Hej Gunnel – jättefin blogg hörru! Pelle Molin kan du också läsa för att du faktiskt knappast hetat Gunnel om det inte vore för honom. Faktiskt! Och fascinerande är också Fredrik Lindskog, fiskaren och friluftsälskaren som ”lurade” iväg Pelle över fjällen till Nordland och sen också arbetade som läkare i Arjeplog. Jag skrev på en bok om bl.a. dessa saker, men lade ned pga noll intresse från norr. Lycka till med allt! C-H från Sandviken (i kolbullebygd – Gästrikland)

Tack C-H! Gissa om jag blev nyfiken och intresserad av att få veta mer, om Pelle Molin, om Fredrik Lindskog och förstås…Historien om Gunnel:) Jag började genast googla och insåg att det fanns en hel del spännande öden och äventyr att läsa. Han fotvandrade till Norge ihop med denne unge läkare Fredrik Lindskog i slutet av 1800-talet och vistades en del i dessa trakter och i nordnorge.

http://smulansblog.blogspot.it/2014/07/pelle-molin-borjan-till-slutet.html

Här finns även Historien om Gunnel:) Och jag kommer att söka vidare och läsa mer om detta.
http://runeberg.org/adalen/03.html

Andan

Av , , Bli först att kommentera 20

Tillvaron håller andan. Det våta plaskande regnet har dragit vidare på nya äventyr. Måhända det återvänder, men just nu ligger sjön mörkt grönsvartlackad och tunna slingor av dimma lindar sig blygt kring skrevor och bäckar. Alla fjällbäckar strömmar överfulla. Sjön är hög och molnen modernt grå i olika mörka nyanser. Trist kan tyckas – men ändå outsägligt vackert. Så skönt och stilla att komma hem till vykortet efter en hysterisk dag på Arvidsjaurs gata.

Spiralen

Av , , 2 kommentarer 32

skatten

Den sommarn, den sommarn. Så fort den drar förbi. Grå dagar bryts tillfälligt av varma brisar som känns lika flyktiga som när man passerar den varma ugnsluckan – och så vips är ögonblicket förbi. Igår kväll så fick vi lov att tända lampor för första gången på månader. Fast enligt kalendern borde sommaren stråla mitt i sin prydno och det rimmar illa med den låga nivån av sommarglädje i energitanken som jag har. Hur känns det för dig? Och hur gör du för att inte låta dig tyngas ned av väder och andra faktorer man inte kan styra över. Nu skulle jag vilja ta dig läsare till hjälp för att hålla humöret uppe och inte riskera att halka med på regnvåta nedåtgående tankespiraler. Vad finns det för skatt i änden av din regnbåge? Tacksam för tips:)

Kanelsnurrans lov

Av , , Bli först att kommentera 40

Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna – söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna med små variationer är desamma

Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.

Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås – den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken – till kanelbullen.

Med eller mot?

Av , , 2 kommentarer 33

bjork

Är det motlut…eller medlut? Det beror helt på hur du ser på saken och vad du har för mål. Men att som fjällbjörken sträva rakt upp mot solen och ljuset får man lov att påminna sig om. Varje ny dag:)

Minnenas ask

Av , , Bli först att kommentera 39

papsen

Sökte idag i mitt gamla kakskrin efter ett kort att skicka till lilla Mor och fann detta gamla vykort med en silhuettbild av en man i en båt. Bilden klingar ”pappa Alvar” och den öppnar omedelbart dörren till minnenas värld för mig.

Den fyller mig med gamla minnesbilder, värme och fina fiskeäventyr från barndomslandet. Det är som om jag vore där just nu. Känslan att kliva iland ur båten efter en fisketur en regnig sommardag och gå bakom pappa i stövlar och regnkläder upp från ån genom det våta gräset. Vi lägger uttern på bron och så stövlarna bredvid. Ett par stora bruna tretorn, och så mina mindre röda bredvid.

Jag minns ljudet som uppstår när man häller ett tungt ämbar med harr i diskhon. Pappas stolta blick. Känslan av den förväntansfulla katten som stryker kring benen. Köksklockans slag. Ljudet som uppstår när man fjällar spänstig harr på en tidning på träskärbrädan med pappas gamla morakniv och det efterföljande fräsandet från stekpannan. Mamma saltar fisken och mjölar lätt. Jag hör vispen slå i den ljusa spenatstuvningn i aluminiumkastrullen. Jag hör den ännu fina fjolårspotatisen koka lite för häftigt och vattendroppar som fräser mot spisplattan i min barndoms kök.

Jag ser mamma i sitt svart och rödvitrandiga förkläde duka fram för lunch. Hon har hilkan knutet kring den vackra mörka hårknuten. Den bästa tänkbara lunchen i det bästa tänkbara sällskapet står snart på bordet.

Jag tittar på vykortet igen och blir påmind om att vi alla en dag när det kommer till kritan – är ensamma i en båt på väg mot solnedgången.