Friska fläktar

Av , , 6 kommentarer 38

Härom dagen när jag packade upp varor så mindes jag med ens känslan av att öppna en 25-öres tablettask eller pixask som vi sa hemma i Vindelgransele. Först skulle man med tumnageln skära upp den lilla runda klisterlapp som förseglade asken. Därefter veckla upp det tunna innerpapperet innan man stoppade ned tummen och pekfingret och började salighetens stund.

Friska fläktar, Salta katten, Zoo och Musse Pigg var några av favoriterna. Men den bästa av dem alla var Candy, små sega pastellfärgade ovaler med perfekt tuggmotstånd. Friska fläktar var små hårda fruktpastiller i olika färger. Zoo, Pim-Pim och Fruxo fanns även då och var mycket bättre förr. Salta katten finns än idag, men Musse Pigg som var små sötlakritskulor har försvunnit ur godishyllorna.

Kommer du ihop Plopp, den gamla tvåbitarsmodellen. Först inslagen i smörpapper och så ett ytterfodral  med PLOPP-texten. Rival,Fox och Dixi-kola ger smakminnen som gör att jag kan sakna dem än idag.

Tur man inte visste vilka farligheter som dolde sig bakom de söta sakerna. Idag är alla tillsatser godkända – men långt ifrån lika goda som förr i världen, när Adam var länsman och jag var ett litet godissuget barn.

Hälsningar från himmelriket på jorden

Av , , Bli först att kommentera 30

Sådana här dagar är finns bara inte! Det är så vackert, soligt och vindstilla här i maränglandet att man blir alldeles tårögd. En förmiddagstur med skotrar, R och kamera i Sildutdalen  (den fina flugfiskesträckan här ovanför) resulterade i en fantastisk naturupplevelse och många fina bilder som ni kommer att få stå ut med att se här. Tack för att jag får uppleva detta.

 

Ibland blir man brydd och ganska bedrövad

Av , , 6 kommentarer 45

Läste nyligen om djurrättsaktivister som än en gång släppt lös tusentals minkar. Syftet är höljt i dunkel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom de inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om. Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En hästlig rättighet tydligen. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går medel före mål. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet…..och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter för mej som en högst rimlig önskan, men för de mest utsatta – våra sjuka äldre – gäller att medel går före mål när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa basic saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en lyx idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser.

Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sej en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en Tamaguchifunktion på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka, eller en stunds vila, annars dör hon….

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har – är däremot att istället för värnplikt, borde alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt "socialt värnpliktsår" där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sig i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu mestadels fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG – är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra livsläxa och skulle ge samhället framtida t ex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dig en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.

Soldyrkare i eftertankens kranka blekhet

Av , , Bli först att kommentera 29

En gammal repris känns aktuell när jag ändå är inne på solandets konsekvenser. Här kommer den:

Tyvärr går en del av livet nuförtiden åt till att nitiskt akta sig för solens farliga men ack så sköna strålar.

Tänker nervöst men med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Man vändstekte sig gladeligen sommaren igenom, oljemarinerad och kokosdoftande. Man var uppe före tyskarna och lade ut handduken vid poolen. Pepparkaksbrun var idealfärgen. Inga mellanlägen gällde där inte. Man undrar när konsekvensen ska infinna sig. Det känns mer som en fråga om när än om om .

På vårvintrarna i min barndom satt vi i lä hemma i garagenedfarten eller i snödrivan omgivna av aluminiumfolie och baddade kaffe eller morotsolja i ansiktet – allt för att hjälpa solen på traven. Man hade aldrig ens hört talas om farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer och stornjöt intet ont anande av att känna solens strålar ända in i benstommen. En svåger myntade uttrycket: Hellre bränd än blek…

Det var andra tider det. Nu går man följdaktligen omkring som en tickande melanombomb och kan inte ha FÖR hög solskyddsfaktor.

Mina forna oskuldsfulla persikokinder är numera vindpinat garvade och chict pigmentcamouflagefärgade och de en gång så mjuka persikofjunen har genomgått en transformation och är nu lite mer kiwisträva.

Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sig på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet….hm. Men det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling. Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på hemmet få hakan "justerad" vid varje besök.

Minibikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag längtar efter en undergörande Miss Mary of Sweden-korsett… ni minns kanske den mirakulösa gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri som genom ett trollslag förvandlade en sur modell med bullig tantmage till en glad dito med spikrak och slank figursilhuett

 Förra vårens bantningskur, kom liksom av sig och Ballerinakexen trillade så förföriskt försmädligt nedför strupen och lade sig i mjuka volanger runt midjan, där de genast fann sig väl tillrätta. De blir ett "välkommet" reservförråd (inte) om vintern mot förmodan skulle medföra hungersnöd.

I ungdomen brukade jag fundera ibland hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och bara tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hairday" 

I  en relation får man acceptera att bli granskad under lupp, men man kan ju  trösta sig med att även mannen blir äldre, mer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Det skulle vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.

En annan dag ska jag berätta den förskräckliga historien om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess – ha det gott.

Solvalla

Av , , Bli först att kommentera 23

Angående rubriken på eftermiddagens blogg. Den som tror att det har tvärbrunnit för mig så att jag av någon outgrundlig anledning plötsligt börjat intressera mig för trav, har helt fel. Det handlar om helt andra sorters solvalla, nämligen solskyddscerat och kräm för att förhindra ett för tidigt åldrande samt förebygga ond bråd död i hudcancer. R är i A-plog idag och skulle medelst guidning per telefon köpa ett solskyddsmedel till mig. Jag insåg det omöjliga i uppdraget och får därmed nöja mig med att använda fjällvärldens egen lilla burka – den mångsidiga buffen eller rent av skoterhjälmen i försvaret mot solens farliga strålar.

I väntan på vadå….

Av , , 3 kommentarer 28

I väntan på att mina beställda kalkvapen ska komma med bussen så botaniserar jag i det innersta av städskåpsskrymslen – och vad uppenbarar sig där inne i bland ajaxdimmor och skurtraselurv, om inte den bortglömda gröna burken!!

Den gröna burken innehåller det putsmedel  som  jag ca vart 4:e år brukar köpa på Noliamässan av en högröd exalterad och blanksvettig försäljare med sprucken stämma och ohälsosamt blodtryck. Det är nog det närmaste ett mirakelmedel man kan komma och gör det mesta blankt fint och  skyddar mot nya fientliga angrepp av diverse partiklar. Lite skurpulver på en svamp och vips är diskbänken,perkulatorn, tvättfatet, spegeln gnistrande blank och fin.

Attackerade nyss den värsta bruna fläcken under en droppande kran i servicehuset – och vips – simsalabim så var den borta. SOM jag har gnuggat förut. Nu får den gröna burken bli min städkompanjon hädanefter och kanske föranleder den ökade konsumtionen mer frekventa besök på Noliamässan än vart 4:e år