Knepkorvsjublieum

Av , , 2 kommentarer 29

ravens

14 år idag har det gått sedan vi träffades och slog våra påsar ihop. Två knepkorvar i kubik, halvgamla begagnade och med helt olika sätt att angripa livet. Alla dagar är inte solsken men vi är ett prima team i det gemensamma arbetet. Vi bor och lever på jobbet och är varandras chef/underhuggare.  Skinntjockleken på näsorna har förändrats dessa år. Jag har fått mer och han har fått mindre:) Kanske vi har gjort varandra liiite bättre. Vi jobbar 52 helger per år och nästan alla vardagar. Ihop. Det kräver sin man /kvinna. Men vi slår väl till med ett stort GRATTIS till oss!

Sportlovstider

Av , , Bli först att kommentera 25

fjäll36

Vårt besök i Jokkmokk åtföljdes inte bara av fina minnen utan även av diverse snuvor och hostor. Så vi är lite glåmiga och grå för närvarande, men förr än vi anar piggnar vi till och  ämnar göra även den här högsäsongsperioden så bra som möjligt för kunder gäster och besökande vänner.  Dagarna blir allt ljusare och solen gnistrar i den vita snön . Nu börjar sportlovstider, först norska sportlov och därefter svenska. Den här bilden är tagen en senvår. Den där tiden när det är lätt att köra överallt och folk färdas vida omkring och gräver snögrottor att avnjuta de fina dagarna i. Den femte årstiden. Vi hoppas även hinna få njuta lite själva av denna vårvinter. Jag kniper ju åt mig mina gryningsfisken förstås – som vanligt. Det som är själva toppingen på det ljuva livet här uppe i hörnet. Så samlar jag kraft att möta arbetsdagen med glädje. Nu blir det spännande att se hur det går, om det finns några seriösa vykortsspekulanter!

 

Vykortsförsäljning

Av , , 4 kommentarer 27

vlcsnap-2019-01-28-13h11m26s166

Så går åren och tiden fortare än man anar. Minns den där januaridagen när jag såg flygbilden av Sandvikens Fjällgård för första gången. En plats jag aldrig besökt men det uppstod kärlek vid första ögonkastet och efter många turer bröt vi upp från Umeå och  begav oss norrut mot en  spännande framtid. Varje morgon har jag vaknat här med  förundran och glädje att vara leva och bo mitt i denna fantastiska miljö. Vår ursprungliga plan att i minst 5 och mest 10 år verka, utveckla och njuta av denna plats kommer vi att hålla oss till. Nu har vi lagt ut Sandvikens Fjällgård till försäljning hos fastighetsmäklare. Blandade känslor men det känns ändå rätt.

Medarbetarsamtal i vykortet

Av , , Bli först att kommentera 19

En sådan här intensiv arbetsdag när snuvan gör sig påmind  så känns det behövligt med ett medarbetarsamtal. Min lyssnare har bruna kloka ögon, vita morrhår på överläppen och säjer inte mycket men lägger empatiskt sitt lena tunga huvud i mitt knä och slickar mig lite på handen. Värmen han utstrålar ger mer kraft och mod än aldrig så kloka människoråd och utvecklingsplaner. Vi vecklar istället in oss i fleecefilten och ger varandra lite ordlös kärlek  och medhundsklighet innan livet rullar vidare

Barndomsminnen på längden och tvären

Av , , Bli först att kommentera 23

P1150851

Skidsäsongen får mig att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför ”göningskasa” strax bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en gammal masonitskiva en bit därifrån i en något mindre backe nämligen slänten ned mot slaskdiket. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp.

Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Min kompis Laila var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på systrarna Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mig, och hade det inte varit för min mörkerrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag i början av 70-talet fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mig till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för majbrasan. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa mina nya skidor och jag skyndade mig genast ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromåret såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt…. Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna – stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort.

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även buss till Tjamstan i Malå från skolan för utförsåkning för en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar….. Jag med min höjdskräck minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mig när jag inte vågade kliva av liften där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten