Så sakteliga… Rapport från midnattssolens land.

Av , , Bli först att kommentera 13


Så sakteliga tinar fjällvärlden fram. Fast motsträvigt. Den här vintern vill inte gärna släppa taget och den ihärdiga nordvästanvinden arbetar mot de stackars plusgrader som solen uppbringar. Men det går åt rätt håll. Och den utlovade värmen i helgen kommer nog att göra stor skillnad. Vårfåglarnas flighter är dock inte inställda. De kommer som utlovat och nu väntar jag bara på göken. Kvällsturer i bil med kameran i högsta hugg har blivit en tradition under våra (snart)10 år i fjällvärlden och djur och fåglar bjuder på fina skådespel.

Ljuset är här och vi har gått in i midnattssolens tid. Det är helt underbart med detta ljus. Dessa morgnar och kvällar med fåglarnas ljuvliga konserter. Vårfloden lär bli något i hästväg när den till sist kommer igång. Landlöst här på udden så vinterfisket är slut och skotrarna parkerade. Nu stundar nya tider och jag längtar efter att få sjösätta Silverfisken och glida ut på sjön.
Härnäst på agendan är att få lite frön och plantor i jorden. Plusgrader kom!! Fönstren är översvämmade av gigantiska tomat och gurkplantor. Idag skördar jag vårens sjätte gurka och busktomaterna börjar rodna så smått. Rabarberknöl ska sättas i jorden. Tack snälla Berit! Som jag har längtat efter att skörda egna rosa fina stjälkar att njuta av.

Bli först att kommentera

Urtidens fjäll

Av , , Bli först att kommentera 16

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Bli först att kommentera

Flottarkärlek

Av , , Bli först att kommentera 9

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Bli först att kommentera

Som ett träd

Av , , 2 kommentarer 21

Vaknar som ”ini säcken”. Så skulle mamma ha sagt. Snön som faller här utanför lägger en dyster hinna över våren som förrädiskt lockat oss att ställa fram utemöbler och njuta av barmarksdoft här och där. Man hade just börja känna mitokondrierna pysa av energi och dansa polka där inne i cellkärnorna.

De stackars tufsiga vårfåglarna kurar i träden och i björkriset. De kom av sig lite i friningen. Som det kan bli för oss människor. Det är som mest intensivt i ungdomens vår.

Inga vyer man har lust att fota i detta gråväder. Bläddrar bland mina gamla bilder och fann denna från en promenad i Mölndal i december.

Ett typiskt tvärsnitt av ett långt liv som plötsligt ändades. Ser ni årsringarna? De goda och de dåliga åren. Livets dagar månader och år kan följas med fingertoppen. Trauman, smärtsamma separationer, uppbrott och förluster kan anas eller tydligt urskiljas.

Blir påmind om att vi alla bär med oss allt som hänt, ända från det vi var små frön och kottar. Och att barken är kärleken, kraften och sammanhanget som håller ihop oss ända tills vår sista stund.

Låt oss susa högt över marken så länge vi lever. Sträcka oss mot himlen. Låta fåglarna bygga bon i våra grenverk och bära med sig våra drömmar och vår längtan ut i vinden. Skicka våra rötter så djupt vi kan i myllan eller klamra oss fast på stenhällan. Och tålmodigt vänta på bättre dagar. Långt bortom snöslask och corona.

2 kommentarer

Vintern ra

Av , , Bli först att kommentera 18

Vintern har nästan rasat ut bland våra fjällar… Första gången på 10år som vi firar valborg i vackra Gauto. Tänker med stolthet glädje och ett stänk vemod på de vackra vyerna kring Sandviken. Alla dessa eldar, vänner, människor och känslor kring brytningstiden. Björntoppen genom elden. Alla mina vårtal. I år blir det fjällutflykt och distansumgänge med Roberts familj. Ja. Vi ska tänka noga på avstånden. Det är allvarstider nu. Men en eld är härligt och vårfåglar sjunger hoppfullt. Önskar dig en fin dag. Vad ska du göra idag?

Bli först att kommentera

Pluskvamperfäktning med Hypotenusan

Av , , 2 kommentarer 26

Vi har rätt olika infallsvinklar på vad som är viktig/mindre viktig kunskap att ha med sig från skoltiden. Vi har båda gått i den ”gamla skolan” och delar inte helt oväntat ofta åsikten att det var bättre förr. Inte helt oväntat är R mera inne på den matematiska/tekniska biten, och senast i morse bad han mig räkna ut hypotenusan av någonting. Där någonstans får min hjärna error. Mest för att jag blir obstinat och precis just där, som på kommando, börjar vi vårt kärleksfulla gafflande med varandra.

Jag ber honom räkna upp någa satsdelar, och han flackar med blicken och gör en skenmanöver till integrala ekvationer. Jag kontrar med ackusativobjekt, och matchen slutar 0-0 som sig bör. Vi är väl medvetna om varandras svagare och starkare sidor, och hyser den största respekt för varandras olika kunskaper. Faktum är att vi tillsammans nog är så nära den perfekta hjärnan man kan komma. Åtmindstone till synes. Med perfekt menar jag en höger och en vänsterhalva som verkligen försöker kommunicera med varandra. Visserligen med mer eller mindre lyckade resultat, men ändå. Det viktiga är ju att skallen är någorlunda symmetrisk, att vi uppskattar varandras färdigheter och matchar varandra i relationen.

Jag menar att läsa böcker är viktigt och slukar allt jag kommer över. Han har knappt läst en enda bok efter skolan. Jag menar att kan man multiplikationstabellen på sina fem fingrar och klarar de fyra räknesätten i vardagens huvudräkning så klarar man sig bra i livet. Kniper det så kan man damma av miniräknaren, eller fråga någon om hjälp.

Han menar att integrala ekvationer är något som man ständigt ska ha aktuellt. Att räknestickan är en välsignelse. Att hypotenusor och andra obegripligheter är basvaror i kunskapens skafferi. Jag hurves vid blotta tanken. I mitt inte så lilla huvud (hattnummer 59) sorterades denna typ av kunskap genast bort under högen ”oviktigt i vardagen”. Jag klarade proven, men sedan var fokus på att samla på sådan kunskap som kändes lustfylld intressant och användbar i just mitt liv.

Det finns dock två saker som gör mig fullständigt tom i huvudet och som är obegripliga att förstå. (Trots att jag verkligen har försökt- det kan jag villigt erkänna. Det är att ställa in och tolka en kompass, samt att ställa in tiduret till motorvärmaren. Jag kanske har fått ett kraftigt slag mot huvudsvålen någon gång just där förmågan att förstå detta skulle ha funnits, men å andra sidan är jag hyfsat bra på logik och planering vilket känns betydligt mer användbart.

Dessutom har jag ju ett komplement i form av en skogskarl att gå i bakhasorna på och en motorman att vifta med ögonfransarna åt när det börjar bli minusgrader ute. Och skulle det krisa sig så finns det ju faktiskt gammaldags stickkontaker utan tidur och moderna GPS-sändare att märka små förvirrade människor med dåligt lokalsinne med. Vi som riskerar att komma bort i dvärgbjörkriset.

Vilka saker som R har svårt att förstå av sånt som jag tycker är basic, ska jag inte ge mig in på, med det finns ett och annat. Tro mig. Här kommer R ångande och hävdar envist att det är 1-0 till honom och påstår enträget att man har mer nytta av matematiken än svenskan…
Vad säjer ni om denna brasklapp?

2 kommentarer

Gammal kärlek….

Av , , Bli först att kommentera 23

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga,en vålnad,och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.

Bli först att kommentera

Lugnet före stormen

Av , , Bli först att kommentera 29

raket

Lugnet före stormen. Det förrädiskt stillsamma och grå vädret yppar ingenting om vad som komma skall. Plåsväre – som man säjer i Arjeplog. Vi nutidsmänniskor är hänvisade till väderprognoser och beräkningar av banor som väder och vind tar.

Jag tänker på dem som var här före oss. Långt tillbaka när morgondagen fick tas precis som den kom. Oavsett väder. De besatte andra kunskaper, tolkade naturens och vädrets tecken. Molnens krokar, färg och tappar. Var förberedda på fjällvädrets snabba kast. Men de lyssnade även inåt.

Tänker på lilla mor som ofta kunnat känna annalkande oväder i kroppen redan innan de gjorde entre. Är det kanske därför det känns stelt och värkigt en dag som denna. Kanske kroppen vet mer än jag själv.

Nu kan man avläsa detaljerade prognoser för minsta håla. På gott och ont. Lufttryck, vindriktning, vindhastighet, temperaturer och morgondagens väder. Timme för timme.

Jag kan sakna Polman en smula. Trovärdig i sin mellanbruna terylenkostym där i teverutan. Med ett finurligt leende och en vag veckoprognos. Man var lyckligt ovetande om de orkaner och busväder som ruvade och växte till sig på andra sidan klotet.

Nu vet vi lite för mycket, men blir kanske överväldigade ändå – eller besvikna. Förväntningarna är höga och det känns lite spänt i luften. Vägen ligger nästan öde idag. Allt löst är undanplockat, termosen är fylld och vi är redo att låta naturkrafterna tumla om här utanför.
Vedkorgen är fylld, en god bok väntar på att läsas, öronpropparna ligger på sängbordet och man är tacksam för hus och hem. Så kom an bara!

Bli först att kommentera

Nyårstankar

Av , , Bli först att kommentera 31

kåsornaNyårsgryta.
Tänkte häromdagen på livet och dess mångfald av ingredienser. Att livet i mångt och mycket ju blir den anrättning vi själva kokar ihop. Men vilka råvaror lägger jag i och hur är kvaliteten på dem? Hur handskas jag med beståndsdelarna i livets gryta? Anrättningen blir ju inte bättre än de råvaror jag använder.

Vilka kryddor använder jag? Och vågar jag ta ut svängarna och skapa mitt eget recept, eller kopierar jag någon annans livsrecept? Lever jag ett husmanskostliv eller ett mer exotiskt spännande och oförutsägbart gourmetliv? Är det piggvar eller en korvbit som står på matsedeln? Tänker på att nästan det bästa är det enklaste. Som en halstrad nyfångad fisk över öppen eld en ljus sommarnatt i fint sällskap. Bara lite salt, friskt jokkvatten och kärlek därtill.

Visst kan det kännas tryggast att kopiera gångbara recept och lita på andras omdömen och smaklökar. Men glädjen i att tro på sin egen förmåga att skapa det man är sugen på. Krydda och känna in, låta det vara lagom länge i grytan och sedan presentera en alldeles egen anrättning är stor och häftig. Att lita på sin förmåga ger mod att våga fortsätta utforska möjligheterna.

Men de där dagarna när strömmen går, då man bränner vid eller saltar för mycket de händer oss alla. Då man kokar eller steker för lång eller kort tid. Eller glömt att inhandla en viktig ingrediens. Sånt som händer och som man kanske lär sig något av. Som med livet.

Så kommer dagar då vi varken orkar eller förmår. Då våra kroppar eller själar sviker. Sjukdom, sorg och smärta. Sådant som överskuggar allt och vi sällan kan påverka. Då livsgrytan får bli satt på sparlåga eller frysas in. Då allt handlar om att orka från ögonblick till ögonblick.

Sådana dagar då vi som medmänniskor, vänner och grannar kan träda in och ställa upp för varandra. Hålla om. Hålla grytan kokande och smaka av med kärlek.

Idag tänker jag på dig som har fått ovälkommet besök av sorg eller sjukdom under det gångna året. Jag blundar och tänker att jag vill krydda din nyårsgryta med varma tankar och hopp. Och en stark önskan om att 2020 ska bli året då du återfår hälsa och glädje.

Bli först att kommentera

Julafton i minnenas värld.

Av , , Bli först att kommentera 21

24

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, och målet för mammas alla förberedelser och vedermödor.

Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor. Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården mamma och jag. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samman och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda,  väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan ”Lycksabergarna” kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås skall dukningen av julbordet förberedas. Potatisen ska skalas och fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen, laxen och sillen så ska det vara några varma rätter. Stekt fisk och en mustig stek, köttbullar och Janssons. Och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen ska råskalas. Smöret ska rullas och de randiga smörkulorna läggas på de koboltblå assietterna. Mjukkakan och tunnbrödet läggs upp i brödtråget. Ostarna ställs på fat och tedrickan hälls upp i tillbringare.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand. Den ställs mitt på bordet och den särskilda skinkgaffeln dekoreras med rött kräppapper.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med nya paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, och när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Hemmjölk kanel och socker till. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt ”övervänten” och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken där flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam  till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak. Och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar så läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Sångerna tonar starkt och klart till pianoackompanjemang. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet, och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut klappar. När jag till sist betraktar min egen stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan! Ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor till alla, och inuti ligger den gula pappersfemman, precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny ep-skiva….min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På assietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin. Man äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Kaffet serveras och alla kaksorterna dukas fram. Alla dessa fina kakor. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med enkla råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgon bitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan väntar släktkalas i dagarna tre innan julen är över för denna gång. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra mina minnen till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Bli först att kommentera