Sommarmorgon 2016

Av , , Bli först att kommentera 21

Sommarmorgon 2016

Medans jag går runt i det våta gräset kring mitt barndomshem känner jag minnena göra sig påminda. På lätta vingar, som svalorna. De som alltid hade sina bon under hustaket, flög i hisnande snabba bågar och bar sommarens melodier.

På den av tidens tand nötta faluröda ladugårdsväggen sitter ett litet collage från svunna tider. Jag anar mammas hand bakom. Hennes sinne för att ta vara på och spara fyller mig med värme mig en morgon som denna.

Där sitter några gamla midsommarkransar i olika storlekar tillsammans med några funna renhorn. Jag kan nästan höra och känna midsommarkänslan i luften. Glada skratt, flera generationer, barn som leker och vi som pratar i munnen på varandra.

Och där intill sitter den uppspikade plywoodskivan avsedd för piltavlan. Här på gräset mellan hus och ladugård har vi kastat tusen pilar, sparkat boll mot väggen och spelat badminton och boccia. Här har friarna till husets döttrar stått parkerade med sina bilar. Här ledde pappa hästen in i spiltan. Och alla steg som mamma gått till mjölkningen medans åren gick sin gång.

Fina minnen från tider som alltför snabbt flutit förbi på tidens ström. Och jag känner att det finns så många berättelser i väggarna på dessa hus och omgivningar. Jag känner dem komma till mig. Och jag gläder mig.

Bli först att kommentera

Lucka 24 Julafton i minnenas värld

Av , , 2 kommentarer 19

Lucka 24. Julafton i minnenas värld

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, och målet för mammas alla förberedelser och vedermödor.

Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor. Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården mamma och jag. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samman och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sig på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna sidenbanden i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan ”Lycksabergarna” kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås skall dukningen av julbordet förberedas. Potatisen ska skalas och fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen, laxen och sillen så ska det vara några varma rätter. Stekt fisk och en mustig stek, köttbullar och Janssons. Och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen ska råskalas. Smöret ska rullas och de randiga smörkulorna läggas på de koboltblå assietterna. Mjukkakan och tunnbrödet läggs upp i brödtråget. Ostarna ställs på fat och tedrickan hälls upp i tillbringare.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand. Den ställs mitt på bordet och den särskilda skinkgaffeln dekoreras med rött kräppapper.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med nya paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, och när alla egentligen redan är proppmätta, så kommer gröten in. Hemmjölk kanel och socker till. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt ”övervänten” och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken där flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak. Och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar så läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger. Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Sångerna tonar starkt och klart till pianoackompanjemang. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet, och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut klappar. När jag till sist betraktar min egen stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan! Ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor till alla, och inuti ligger den gula pappersfemman, precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny ep-skiva. Min allra första egna med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På assietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin. Man äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Kaffet serveras och alla kaksorterna dukas fram. Alla dessa fina kakor. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med enkla råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgon bitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan väntar släktkalas i dagarna tre innan julen är över för denna gång. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra mina minnen till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

2 kommentarer

Lucka 23. Uppesittarkväll och Julbad

Av , , Bli först att kommentera 9

Lucka 23. Uppesittarkväll och julbad

Kvällen före julafton är alldeles speciell. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats, och jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta ur kranen och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett riktigt bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i allafall hur syskonen spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen ett par nya ep-skivor med sig hem och ett nytt band som heter Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren. Han har lång lugg och är snygg. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i ep-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva. Hoppas hoppas.

Nu blir det pyjamas på och håret ska torkas med dammsugaren. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk…I morgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren lite extra gott. Varsitt äpple till korna, korn till hönsen och kanske kanske jag vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Morfars kommer och Vivi och Karl-Axel. Det kommer att bli min bästa julafton nånsin!!

Bli först att kommentera

Lucka 22. Dan före dan före dopparedan

Av , , Bli först att kommentera 7

Lucka 22. Dan före dan före dopparedan

Tidigt tidigt vaknar jag. Och jag vet redan innan ögonlocken slagits upp att dan före dan före dopparedan är inne. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner till köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng. En tradition som de upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar lussekatter vinbärssaft och pepparkakor, till alla oss barn och ungdomar.

Källardörren står på glänt så jag förstår att Mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går nedför den branta hala källartrappen, ser alla de blanka fina fyllda kakskrinen stå på avsatsen. Jag ropar på Mamma och hon svarar från pannrummet.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi sträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen och gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år, som presentkort av oss nu du får.

På vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en kisse. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så sakta så sakta, och jag får inte väcka syskonen än. Dom måste få sova ut säjer Mamma. Jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ner hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev till mig. Ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint. Mamma sparar alla brev i ett särskilt album. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar filipin han och jag. Tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!

Nu hjälper jag Mamma att bära upp morgonfikat. Och det är så mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna och höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen ljusna bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning. Att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -35. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i. Jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan.

Bli först att kommentera

Lucka 21. Paketinslagning, Bus och Gisslandrama

Av , , Bli först att kommentera 8

Lucka 21. Paketinkastning bus och gisslandrama.

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade ”Klasarna”, Några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade alliIhopa. Plötsligt small det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan långbente morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig. Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Edvin Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga mIinnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla av knäck.

Bli först att kommentera

Lucka 20 Syskon, Släktkalas och Barnasinne

Av , , 2 kommentarer 7

Lucka 20. Syskon ,Släktkalas och Barnasinne

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi lagt alla de paket vi slagit in dittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att för den skull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer österut bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i alla fall ut som om någon saktade in. Och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen. Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när ”brors” kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra. Till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i alla fall något som hörde julen till, och att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår moster och morbror, Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning, glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, nästan som en prinsessa. Och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mig. Så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken. Det tarvades en hög med damhattar (Sådana fanns det gott om!) och musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan.
Stämningen var på topp inför den fortsatta julaftonskvällen.

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården någon av juldagarna, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter. Och så sist men inte minst, faster Anna-Lisas trumfkort, den fantastiska marmeladen. Den var julgodisets rolls royce, som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

Härom året fick jag receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne så starkt kan förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

2 kommentarer

Lucka 19. Television, Kristyr och Toalettpapper.

Av , , Bli först att kommentera 9

Lucka 19. Television, kristyr och toalettpapper.

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var tradition med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten ”välkommen”, några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka ”sjöapa” vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader. Och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten. Visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlaren i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Gick så ut till den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var rena och höga. På himlen sprakade ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

Bli först att kommentera

Lucka 18 Julgranar Julkrubbor och nedräkning.

Av , , Bli först att kommentera 5

Lucka 18. Julgranar Julkrubbor och nedräkning

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa. Dan före dan, före dan, före dan…………..före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med ”Julsnö över fjällen” en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna om snö, umbäranden i fjällvärlden. Om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en gammal julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en Maria Modellera placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

”När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå”

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i finrummet. Ibland hade de hunnit före ”däre Ivans” och man såg deras julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över iet – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål som släppte igenom ljusstrålarna.

Den allra finaste saken låg längst ned, väl inpackad. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg under en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla vita matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste. Då var det nämligen dags att släcka i taket, tända granen och beundra den typiska ”Alvargranen’”i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor uppe på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem och hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan. Den klädda julgranen lyste så vackert och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivans, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod stora Segertoner uppställd med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne…

Bli först att kommentera

Lucka 17 Småkakor och Rullrån

Av , , Bli först att kommentera 7

Lucka 17. Småkakor, Rullrån och andra Läckerheter.

Bland julens många läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis. Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla de andra läckerheterna. Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mig i bakhasorna mest för jämnan i köket under förjulstiden.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller ”småbrösörta” som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på såväl smaklökar och salivproduktion som på julstämningen.

Efter lite gott eftermiddagsfika med hembakt smörgås och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till de två bagerskorna medans den blå skymningen sänkte sig över det vackra vinterlandskapet utanför.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk. Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. De små godsakerna radar upp sig på minnets kakfat. Ett av mina givna uppdrag var just choklad och kokosproceduren. Jag minns runda småkakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna.

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med hela hasselnötter. Och sist, men inte minst, minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation kunde förekomma.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade små kakmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar och lekar. Med sig förde de en fläkt av fest. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och återkommande gäster i min barndoms familjejular.

De fina blommönstrade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

Bli först att kommentera

Lucka 16. I min vackra vita Vintervärld

Av , , Bli först att kommentera 9

Lucka 16. I min vackra vita vintervärld

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom framför mig en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor när man skakar den. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen där potatisen puttrar och fräser. Hon vispar hårt den ljusgröna spenastuvningen i sin kastrull. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila ett par timmar efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till små ihålig pyramider. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen från lyktorna.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen i väntan på sin entré. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa där den stod någonstans i skogarna kring barndomsbyn. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet sådana där snirkliga sockriga som man sätter en liten bokmärksängel på och trycker fast en dubbelvikt sytråd för att kunna hänga dem i granen. Det blir roligt!

Bli först att kommentera