Köttsoppenostalgi

Av , , Bli först att kommentera 43

guuiKöttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

En kupol av renhet och fröjd

Av , , Bli först att kommentera 30

fjall

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Tangenser och Profeter

Av , , Bli först att kommentera 28

Hösten är hemmets tid – så har jag känt i alla tider. Man (jag) blir sugen på att fräscha upp, förnya och göra det allmänt mysigt.  R och jag har ganska (för att inte säja diametralt) skilda  uppfattningar om  mycket här i världen. Bland annat om detta. Där jag vill ha saker på ett visst ställe – för ordningens och trevnadens skull – vill han ha allting ständigt och praktiskt till hands – helst liggande just på den plätt där han senast lade den ifrån sig. Den plätten tenderar ofta att vara matbordet i kök eller vardagsrum.

Så har vi fördelat hemmets sysslor. Han drar fram, och jag plockar bort både hans och mina saker. Ofta får jag ägna en ansenlig del av dagen åt att leta hans ”förlorade” ägodelar. Min barnsliga pedagogik om att alla saker behöver en egen plats, ett eget hem, går inte hem…och så går dagarna ifrån vår tid. (Jag har förstått att detta är en vanlig fördelning i de bästa av hem)

Det allra senaste i heminredningstrender ovan polcirkeln just nu verkar vara att toppa ”mysfaktorn” med ett avancerat men mycket anskrämligt laserinstrument – ett avvägningsinstrument. Det flyttade in hos oss här förleden. Ett vederstyggligt åbäke på tre ben (naturligtvis placerat mitt i finrummet) som för stunden upplystes av mysljus och tillika röda prickar som fick mig att ängsligt spana efter lasermannen i fönstren. Detta fick ingenjören att tindra som en julgran och sades vara lösningen på många av hans problem.

Temat vid förmiddagskaffet idag fortsatte lite på samma tema. Hur beräknar man olika saker, såsom lutningar lyftkraft och annat kryptiskt? IngenjöRen noterade snabbt min stilla undran och började skissa avancerade beräkningsformler på baksidan av ett kuvert efter att jag i ett oförsiktigt ögonblick ställt en kontrollfråga. Han hävdade att ”alla” minsann fick lära sig detta tidigt i skolan – åtminstone i Glommersträsk på medeltiden. Jag kontrade genast med Jesaja:6 som jag som ”belöning” fick högläsa för klassen i tvåan – en gång när jag blev först klar med en teckningsuppgift. Ett kapitel som jag sedan dess kan som ett rinnande vatten. Skilda världar måhända. Jag har inga som helst minnen av trigonometriska funktioner såsom cosinus eller  tangens men har troligen lärt mig det någon gång. (Sannolikt tecknade jag avancerade karikatyrer av läraren i marginalen under genomgången)  Pi har jag ett traumatiskt minne av från ett matteprov i klass 7, men kommer faktiskt ihåg talet 3,14, även om jag tycker att Pi är liksom mer vore ett gulligt namn på ett könsneutralt husdjur.

Ni förstår att jag skojar va? Men sanningen att säga så tycker jag det är synnerligen praktiskt att vara bra på så olika saker som vi två är. Desssutom är ju familjen kompletterad med en ungdomlig själ , Leo, som tillför både energi, kompletterande hormoner och motion till oss gammfolk. Perfekt!

Skodonsfunderingar

Av , , Bli först att kommentera 24

glaciär

Investerade härom året i ett par vandringskängor – som komplement till storstövlen och barbieskorna. Allt ett kvinnfolk behöver – utom möjligen ett par sköna sandaler. Skam till sägandes har de ej nyttjats så mycket ännu för sitt riktiga ändamål utan sitter mest olämpligt till på en spik när jag ska hämta presentpapperskassen under trappen.

Ibland går jag in dem här hemma och ”drykt” mig med visioner om fjärran magiska vandringar. På nånda. Värmen ska jag då inte klaga på och jag känner en viss likhet med slalompjäxor där jag försöker trippa fram så serviceinriktat som möjligt mellan butikshyllorna. Klampetiklamp som ett annat bergatroll.

Härom dagen uppenbarade sig möjligheten att testa dem i skarpt läge då det frestades med glaciärbesök igen. Men det blev snarare storstövelläge och feber, så jag avstod från att i år återse Salajekna. Glömmer dock aldrig det fantastiska besöket dit. Vem vet. Nya år, nya möjligheter och nästan nya vandringskängor väntar. Eller obegamlade som nån av mina små sa en gång för länge sedan…

Gammeltidens väggord

Av , , Bli först att kommentera 24

bonad

Dags för en lättlunch. Sardiner på finncrisp… Och med ens är jag förflyttad tillbaka i tiden. Apropå bilder och minnen. Plötsligt befinner jag mig i min f.d svärmors kök där mitt första möte med sardinerna ägde rum, för 40 år sedan. Som ett tillbehör till söndagssteken.

När jag ändå har Eina i minnet ser jag fram för mig en av de bonader hon broderade till vårt hem. Inte just den på bilden, en mycket finare, men med samma text: Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Aktuella intill denna dag. Ett exempel på den gamla ”långsamma” tidens väggord. De som nu i svart eller vit plast finns vart än du ser. Köps för en spottstyver och byts snabbt ut mot något modernare.

De gamla ”väggorden” var handbroderade och broderi var just en av Einas intressen. Bonaderna var gammeltidens vardagsalternativ till dagens livscoacher. Något man såg när man passerade köket på väg ut i arbetet igen, i vardagen på hemmaplan. Tänkvärda, påminnande, stärkande eller uppmanande. De väcker minnen och känslor. På gott och ont.

Om du lyssnar riktigt noga så kanske du hör köksklockans slag. Riktiga slag. Bing bång. Känner stramaljens rutmönster under dina fingrar, anar mormors parfym, eller plockar ett skott från de prunkande pelargonerna.

Eller du kanske bestämmer dig för att just idag skriva ett alldeles verkligt pappersbrev till någon. Ett kort eller en hälsning till någon från förr, nu eller kommande dagar.

Pudas igen!

Av , , Bli först att kommentera 19

pudas

Husbilar husbilar husbilar. I alla de modeller årsmodeller och modejanger har de och deras invånare passerat här i sommar. På väg hit eller dit. Till när och fjärran.

Här är det för dagen bara kallblåst och grått. Blir lite sugen på en roadtrip till ljumma och soliga trakter. Lite compact travelling kanske. Och en pytteliten husbil vore väl mysigt. MED Pudaslåda! Lämpligt stor för ett litet medeltjockt fruntimmer.

Stoorn och Husb får ursäkta och icket ta detta personligt. Tänk då kan jag stanna till här och där och protestera mot en massa dumheter. Såna finns det ju gott om i dessa valtider!

Dimman

Av , , Bli först att kommentera 24

dimman

Ibland ser vi inte riktigt klart och våra handlingar blir därefter. Vi kanske kommer snett, fel eller rent av vilse. Omgivningen och framtiden ser främmande och konturlös ut. Det är lätt att gripas av fruktan eller håglöshet. Livet känns rått och kallt.
Men har du tänkt på att dimman alltid är övergående. Kanske det som behövs är att stanna upp ett tag, ge sig till tåls en stund och invänta en öppning, en ljusning eller en gryning. Eller så kanske du får ta hjälp att komma vidare och rätt av någon som vet vägen.

Som med livet

Av , , Bli först att kommentera 22

bjornsidaSom med livet. Gnistrande sol på topparna och mer kyligt på skuggsidan. Skönhetsupplevelser som får oss att dra efter andan och brusar som champagne i stunden.

Ett rått töcken drar förbi emellanåt och tränger genom märg och ben. Lämnar oss skälvande stela och tveksamma om färdriktningen är den rätta. Och i de kyliga dalarna är det ännu bottenfruset och understundom mörkt.

Livet är emellanåt skrovligt och tunggått mellan de mjuka mossfläckarna där vi vill vila, skratta och bli famnade – öppna för kärleken och möjligheterna – medans solen lyser genom våra slutna ögonlock, färgar livet rosa och där vi njuter av ögonblicket.

Men alltid vackert likväl, hela tiden omväxlande och aldrig någonsin tråkigt.