Kalenderdags igen

Av , , Bli först att kommentera 37

kalendergammal

Så är det dags igen för Gunnels barndomskalender under december månad fram till och med julafton. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender som innehåller barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet. Efter en viss ambivalens om jag verkligen skulle ta den en sväng till, beslutade jag mig för att köra även i år då några av mina läsare peppat mig och ser fram emot kalendern.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en eller ett par stora bokstäver. Ett antal bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig på [email protected] kommer att få ett gott hemgjort julpris i form av min ljuvliga hembakade marsipanlimpa. Dessutom bjuds vinnaren möjlighet att få gästblogga ett eget julminne. Lycka till och varmt välkommen till min julkalender som börjar i morgon.

Förjuls…eller 4-hjulsdrift. Båda är bra

Av , , Bli först att kommentera 50

Startade tidigt för färd till mamma i Lycksele denna första söndag i advent. Förväntansfull och ordentligt utrustad för ensamfärd med såväl täckbyxor som värmeljus svängde jag ut på Silvervägen. Hade fint vinterväglag ända till Sorsele då det började snöa. Längs 363:an blev det riktigt jobbigt. Oplogat två djupa hjulspår i snön och ljudet då snön skrapade mot underredet av och till i 6 mil. Drygt.

Efter att de första 20 milen ha njutit av medhavda jul-cds hamnade jag vid 11-snåret mitt i radiogudstjänsten och fann mig snart euforiskt medsjungande i Hosianna, Det susar genom livets strid, och så grand finale med Gå Sion…
Nostalgin och sångarglädjen flödade även om den här något rostiga sopranen skulle fara väl av ett par duschar 5-56 i halsen.

Det är något med advents och förjulstiden som gör mig rörd och glad. Antar att jag har en stark förjulsdrift. Fyrhjulsdriften var även den min vän idag. Kom helskinnad fram och är nu där jag helst vill vara ikväll. Hos lilla mor

Första advent. Min barndoms skyltsöndag

Av , , Bli först att kommentera 41

Jul och adventstiden fyller mig alltid med nostalgi och jag hamnar ofta i minnenas värld. Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss kyrkkaffe och en matbit hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se byabarnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

När lillan kom till jorden.

Av , , 2 kommentarer 35

dott

Morgonen 29:e november för precis 34 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut ”som rättest” genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som var 1 år och 7 månader var redan då var en mild och klok liten kille som tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade ”huckarn” som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Clas Ohlssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man halvsovandes hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av ”Det susar genom livets strid” eller ”Gå Sion din konung att möta” klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Om Livstävlingen och prylmaraton

Av , , 2 kommentarer 35

Så här i skyltsöndagstider kan jag få otäcka flashbacks då jag med blandade känslor minns julhetsen och den destruktiva Livstävlingen som så många av oss är eller har varit deltagare i. Dammar därför av ett gammalt blogginlägg som handlar just om detta. Om Livstävlingen, om vänskap och om att faktiskt duga som man är.

För mig är en vän en person som accepterar med hull och hår, på gott och ont. Som ser bortom ytan, inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp, eller vilka möbler man har hemma.
Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns otroligt skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.

Nej, mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.

Den inneboende kraften

Av , , Bli först att kommentera 34

loken

Det är alltid lika fantastiskt att se en skrovlig oansenlig löks inneboende livskraft. Vem kan tro att där finns förprogrammerad en evig framtidstro, spirande kraft och orienteringsförmåga därinne under skalet. Den vet alltid åt vilket håll det ska bära iväg. Mot ljuset, uppåt och framåt. År efter år. Det enda som behövs är lite ljus, näring och vatten. Skulle då inte vi människor, även om vi ibland under livsresan känner oss skrumpna och tömda på kraft och orienteringsförmåga, hitta vår väg. Jodå. Alldeles säkert. Men för att orka spira när ljuset kommer så behöver vi den där mörkare tiden av vila. Att få sova, vara utsövda för att kunna tänka klart. Ladda batterierna och få vara ifred mellan varven. Så kommer den blomstertid att komma då vi prunkar, orkar och känner oss vackra och levande – igen och igen.

Sparsmakat

Av , , 2 kommentarer 38

_1190791

_1190786

Det är lite sparsmakat med färger i den vackra vita vintervärlden. Rödingarna är på annat håll, men som tur är så har vi färggranna besökare vid fågelbordet. Det gäller bara att vara snabb nog att fånga dem med kameran.

Testing testing….

Av , , Bli först att kommentera 31

test

testet

Tog tjuren vid hornen och påbörjade operation julpyntning igår. Efter något dygns ambivalens om jag alls skulle bry mig i år. Nu är det mesta på plats och givetvis så kommer stämningen till mig. Leo testar mysfaktorn i julkuddar. Jag testar det nya kaminglasrengöringsmedlet (låångt ord) och känner mig nöjd om än svartfingrad. Ikväll får vi tillskott på fiskarfronten då ett umeågäng anländer och ska göra den redan osäkra isen osäkrare med start i morgon. Jag hoppas att de får en bra fångst. Det är det näst bästa efter att fiska själv…Att våra vänner och gäster får fina fiskar.