Hittade detta inlägg från härom året och känner igen mig i vartendaste ord. Den senaste tiden har jag lyssnat en del på musik. Något som annars sällan görs. Det tillsammans med en bilfärd längs Vindelälven härförleden och samtal med härliga människor satte igång processen denna gång. Idag på väg hem från människobyn hände samma sak längs med Silvervägen. Ideér ord och tankar bråkade om utrymmet där inne. De vill ut – den saken är klar. Jag vill så gärna ta vara på dessa härliga flöden och känner igen mina rader från 2014.

Någonting triggades igång i själ hjärta och hjärnkontor i samband med musikaftonen. Jag känner hur mina cementerade ideér och bortprioriterade tankar, ord och toner – min inspiration – liksom börjar rotera med ett stilla knakande. Som en annalkande islossning när proppen strax går, som en timmerbröte eller ett plockepinn där allt plötsligt lossnar. Eller som annalkande krystvärkar eller trängande naturbehov. Den första lilla valpen som kom – min sprillans nya sommarsång – som lossnade och trillade ut lagom tills igår – den kommer att efterföljas av flera. Så känns det faktiskt och det gör mig så in i bomben glad. Jag har saknat inspirationen och det kolsyrade ordflödet så länge nu.

Kanske på grund av min inpräglade fostran? Plikten först och nöjet sedan!  I och för sig ett bra motto – men kanske inte ger den optimala såjorden för en plikttrogen känslomänniska. Har ofantligt svårt för att ta mig tid att gå undan, prioritera  skapandet och fånga små vindpustar av inspiration som av och till nuddar hjärnbarken i flykten. Nej det blir lite mer som för Alfons Åberg – att jag ”ska bara” först. Att sedan vår vardagsplanering aldrig håller pga oförutsedda händelser och möten gör att ”lyx” som att skriva eller komponera får ske på nåndag istället – det är bara att acceptera. När kvällen kommer är man tömd.

Men visst har jag lust att rymma iväg en stund ibland. Bara sätta mig i en tyst och tom stuga titta ut över sjön och fatta pennan. Det står på min önskelista över saker jag borde ge mig själv! Vad står det på din?

Uppstiger som fågel Fenix ur askan. Huset sover. Tittar ut och inser att det skulle kunna vara en alldeles förträfflig fiskemorgon om det blåste lite mindre. Men nu blir det att parkera storstövlen på stand-by. Istället på med klicketiklackarna och stolpa iväg till människobyn för klippning och diverse shopping. Tittar in i garderoben och velar….men bestämmer mig för att ta spenderbyxorna idag. Ha en fin dag – Vem du än är. Vart du än bor.

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken. Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro. Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna. Snabbt förbipasserande med svartblank yta, ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men döljer så mycket skönhet och spänning. Råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka och färdas på. Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

En vårflod som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar. En naturkraft som regelbundet återkommer, som vi alla är medvetna om, men som likväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne. I livet?

Ett regnil som från ingenstans med enstaka tunga droppar som övergår i ett sus då regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Renad. Pånyttfödd. Tröstad eller uppgiven. Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna, denna älvs vackra kännetecken. Livfulla mäktiga fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna. Bruset som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna dit ibland inga broar eller vägar går eller når. De vi alla har inom oss. De vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Att någon en dag ska vilja utforska. Ta sig över strömmarna och våga möta oss vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.

Jag tycker mig känna hennes närvaro redan innan jag ser henne. Den omgivande terrängen vittnar om att nu är hon nära. Doften av tall, hed, sand och historia smyger sig in genom ventilationen i bilen och jag känner det i hela mig. Jag stannar alltid på första bästa parkering går ut och ställer mig och tar emot det hon har att ge mig av sin energi, frihet och rörelse. Tankar kraft inför kommande mer trista dagar – och tills vi ses nästa gång.

Just idag ligger hon nästan helt dold under is. Endast kring forsarna har de skimrande gröna isblocken brutits upp av väldiga krafter och rest sig mot varandra och mot stenarna som i trots. Något vill ut, vill fram och det porlar sjuder och strömmar och nöter kring iskanterna. Obändigt, obönhörligt. Alla tänkbara nyanser av blått gnistar i solskenet. Segervisst och tålmodigt flödar och virvlar det kalla vattnet vidare på sin färd väl vetandes att trägen vinner.

För varje dag, varje timme vittnar de högresta furorna med sina gyllene stammar och de blanka stenhällar som börjat tina fram ur snön om vad som är på väg att ske. Våren segrar, islossningen är påbörjad, och förr än vi anar släpper den sista isen och älven får flöda fri och yster på sin färd sommaren till mötes. Och oavsett årstid identifierar jag mig med henne. Genom hela livet, oavsett ålder så finns det alltid något igenkännande och lärorikt i den gamla älvens färd mot havet. Något hoppfullt. Just nu är det vår. I mitt eget liv börjar löven gulna så smått, men vi har ändå något ihop vi två som alltid kommer att bestå. Hon och jag.

.

Det är tidig morgon i vykortet. Yrväder, en inställd morgonfisketur, en kopp te och tystnaden i mitt soffhörn skapar förutsättningar och jag blundar och låter ridån gå upp till tankarnas fria spelrum.

Jag tänker på och undrar över det som händer när jag möter min barndomsälv Vindelälven, de känslor hon väcker i mig och tankarna som alltid strömmar jämsides med älven medans jag kör. Samma sak hände härförleden som alltid händer under min färd längs älven, att inspiration ord tankar och ideér föds. Tankefrön till skrivande kvillrar fram som ett ystert biflöde och varje gång genomfars jag av en outsäglig glädje.

Efter förrförra resan inhandlade jag ett särskilt block att ha i handskfacket för att kunna stanna och sätta stödord på pränt när inspirationen kommer. Den här minnesbanken är nämligen lika opålitlig som banker i gemen, så det gäller att fånga ögonblicket. Tror ni jag fick med mig blocket senast? Icket. Och redan när man svänger av till 45:an är magin förbi.

Men om jag – även som nu veckor efteråt – blundar och väntar lite, så framtonar ett diffust mönster lagt av de skimrande fragmenten från spridda tankar och minnesbilder. Kanske jag ska våga ge mig på den idag? Den som jag burit under mitt hjärta ett tag. Liknelsen om Vindelälven och livet, kvinnan, ja mig själv. Det låter kanske storvulet, men Jante har inte vaknat än och jag vill inget annat än att skriva. Det blir säkert inget märkvärdigt, men den här texten pockar på och kräver att få bli född. Återkommer i ärendet lite senare när jag vet vad som vill ut ur mina pirrande fingertoppar.

Sandvikens vackre Leo höll mig sällskap idag. En ovanlig vind blåste. Nordöstan. Grinig och vass. Det innebar att all riplukt kom ut på sjön och de där näsborrarna var hyperaktiva hela dagen. Matte har fått träna på sin pondus och Leo på lydnad. Fiskarmundering och storstövlar hjälper en bit på traven när man stegar fram och försöker se respektingivande ut.. Rödingen var oerhört svårflörtad. Lyckades skrämma fast 5 st plus den granna öringen. Nu ska jag spatsera omkring i underställ, se väderbiten och rufsig ut, påta på med ett och annat och fortsätta att njuta av denna lediga måndag.

Upphör aldrig att förundras över mångfalden av kulörer som inramar vårt favoritfotoobjekt Björntoppen. Ikväll såg den ut så här efter en underbart vcaker dag. Mäktig och underbar i all sin prakt

Dagen började ute på isen i ett bad av strålande solljus. Full tank i själen, i påsen några rödingar och i sinnet mild och lycklig återvände jag hem för att ta på mig förklädet och påbörja lördagshandeln. Att ha den här möjligheten är så otroligt befrämjande för livslusten. Alla människor borde ha lagstadgad rättighet att vistas en stund ute i fjällmiljö innan jobbet. Idel glada människor i butiken och ganska snart är det lördagskväll.

Synd om oss som måst äta gammfisken. Nej skämt åsido. Pinfärsk röding stekt i äkta smör och en skvätt grädde. Bara salt och en liten doft citronpeppar. Man blir så lagomt skönt mätt och känner att hjärncellerna liksom kurerar sig en stund med hjälp av alla bra fettsyror. Lyx mitt i vardagen – mitt i vykortet.