Läste med tår i ögat om Hasse Alfredsson som säger att han förlorat sin fantasi. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article14700437.ab
Jag känner igen mig litegrann i hans beskrivning även om jag givetvis inte på något sätt jämför mig själv med denne genialiske humorist, kloke tänkare och store underhållare.
Sjukdom trötthet och ålder gör väl sitt till, men jag tänker som så att det också behövs en alldeles speciell miljö – en förlösande tystnad, ledighet eller kreativa och härliga vänner – en växthusmiljö för att tankar och ideer ska kunna födas, bollas och komma i rullning stimulerade av tillåtande attityder och förlösande skratt som gödslar små tankefrön och sanslösa krumsprång i fantasin. Flera av hans polare och parhästar är borta nu.
Fantasin behöver själsfränder som skrattar och ger en medvind åt galenskaper och humoristisk atmosfär där man kan grotta sig tillsammans och ge varandras humorembryos näring.
Det är en ynnest att få leva och arbeta med sin livskamrat, och att ha mycket arbete, men ibland kan jag sakna fikarasterna och stimulansen från härliga arbetskamrater. Jag kan sakna galna, hjärtliga, kloka, råbarkade och roliga kvinnor som man kan skratta åt sig själv och varandra med.
Jag kan även sakna den egentid som uppstår då man kroppsligen går hem från jobbet, lämnar jobbtelefonen och faktiskt "har lov" att göra annat utan att ständigt påminnas om arbetet, om pappershögarna som hela tiden är synliga och skapar dåligt samvete.
På så sätt kan fantasin tryckas undan, prioriteras bort och alla tankefrön och embryon som jag bär och vill skratta gråta och skriva om, ligger förseglade i hjärtats bankfack. Jag hoppas bara att åren arbetet och hälsan inte slarvar bort nyckeln.
Citerar en av mina absoluta humorfavoriter Povel:
|
(ur ”De Sista Entusiasterna” 1968) Lite fantasi – gör guld av vanligt grus Den ger en glassglad hallucination Livet är en bok – Men utan fantasi Till ingen nytta skriven –
|
Senaste kommentarerna