Mysteriet med de plommonlila strumbyxorna

Lördag morgon, gryning, helgen framför – ja allt det där underbara som jag nämnt förut ni vet…..I köket puttrar kaffet och en stilla frid utbreder sej. Dagen kan börja. Somnade sent omsider först när jag hörde Alex komma hem med nattbussen, och då till tonerna av regelbundna snarkningar. Nu först – inser jag hur tyst det varit denna vecka utan R:s andningsljud.

En oktoberfredag sannolikt 1968, vaknade mamma och jag på morgonsnatten till ett fruktansvärt brak. Redan på kvällen innan hade en kraftig höststorm dragit in över byn och jag minns hur små vi kände oss och hur läskigt det var att försöka somna den där torsdagskvällen. Till ljudet av en råmande skorsten, piskande regn mot rutorna i det svarta mörkret och silhuetterna av de vajande träden utanför fönstret.

Pappa var för en gångs skull inte hemma, utan på en kurs i Storuman och det kändes riktigt läskigt, så jag hade fått sova i hans säng bredvid mamma för första gången på evigheter.

Ljudet fick oss att tvärt vakna och rusa till fönstret för att se vad som hänt. Där – tvärs över gårdsplanen med toppen bara nån halvmeter från boningshuset, hade en av de jättebjörkar som inramar föräldrahemmet brutits rakt av i stormen. En stubbe på ca 1 m stod kvar. Det var svårt att somna om igen, men vi var glada att inget fönster gått sönder eller något annat kommit till skada.

Efter frukost skulle vi få åka med Farbror Viktor till Lycksele i hans svarta blanka bil. Jag hade fått ledigt från skolan. Vi klev över det omkullfallna trädet och lyckades ta oss över och komma oss iväg. Farbror Viktor var en snäll man med inflytande och pondus. I hans mungipa satt – under hela sjumilaresan – en fet stinkande cigarr, som bolmade och sände ut kvävande puffar av gul rök inne i bilkupén. Mamma satt i framsätet och led och jag satt bak. Aldrig har väl den resan känts längre, och inget vågade vi säja.

Den dagen minns jag speciellt för då fick jag min första Barbie, något som känns lite obegripligt, för leksaker kunde man egentligen bara önska sej till födelsedagen och julen. Men jag fick i allafall barbiedockan denna dag. Lyckan var fullständig. Hon hade guldbrunt långt hår och en vit och blårandig klänning, vita klackeskor och vit handväska. Dessutom fick jag ett ritblock och ett par plommonlila strumpbyxor, som exakt skulle matcha den grå klänning med lila mönster som tant Alice höll på att sy till mej. En riktig lyckodag!

Hur hemresan förlöpte minns jag inte mer än att vi gruvade oss hela dagen för den, och att vi åt en exotisk lunch bestående av köttfärslimpa och kokt potatis på Domusrestaurangen i den stora stora staden. Samt att mina fina nya strumpbyxor kom på avvägar någonstans på vägen mellan Lycksele och Vindelgransele och aldrig återfanns. DET kallar jag ett riktigt mysterium.