Till och med här kan man emellanåt känna doften från skogsbranden långt härifrån. Tankarna går till dem som lever i rädsla och fara kväll. Som kanske mister hus och hem.

Kan inte låta bli att dela gårkvällen ljuvliga vy igen. En helt makalös färgsprakande bild som gör att man rörs ända in i märgen.

Hittade detta inlägg från härom året och känner igen mig i vartendaste ord. Den senaste tiden har jag lyssnat på musik. Något som annars sällan görs. Det tillsammans med en bilfärd längs Vindelälven och samtal med härliga människor satte igång processen denna gång. Idag på väg hem från människobyn hände samma sak längs med Silvervägen. Ideér ord och tankar bråkade om utrymmet där inne. De vill ut – den saken är klar. Jag vill så gärna ta vara på dessa härliga flöden.

Någonting triggades igång i själ hjärta och hjärnkontor i samband med musikaftonen. Jag känner hur mina cementerade ideér och bortprioriterade tankar, ord och toner – min inspiration – liksom börjar rotera med ett stilla knakande. Som en annalkande islossning när proppen strax går, som en timmerbröte eller ett plockepinn där allt plötsligt lossnar. Eller som annalkande krystvärkar eller trängande naturbehov. Den första lilla valpen som kom – min sprillans nya sommarsång – som lossnade och trillade ut lagom tills igår – den kommer att efterföljas av flera. Så känns det faktiskt och det gör mig så in i bomben glad. Jag har saknat inspirationen och det kolsyrade ordflödet så länge nu.

Kanske på grund av min inpräglade fostran? Plikten först och nöjet sedan!  I och för sig ett bra motto – men kanske inte ger den optimala såjorden för en plikttrogen känslomänniska. Har ofantligt svårt för att ta mig tid att gå undan, prioritera  skapandet och fånga små vindpustar av inspiration som av och till nuddar hjärnbarken i flykten. Nej det blir lite mer som för Alfons Åberg – att jag ”ska bara” först. Att sedan vår vardagsplanering aldrig håller pga oförutsedda händelser och möten gör att ”lyx” som att skriva eller komponera får ske på nåndag istället – det är bara att acceptera. När kvällen kommer är man tömd.

Men visst har jag lust att rymma iväg en stund ibland. Bara sätta mig i en tyst och tom stuga titta ut över sjön och fatta pennan. Det står på min önskelista över saker jag borde ge mig själv! Vad står det på din?

Igår var det så dags för  den sedan länge inplanerade musikaftonen här i vykortet. En måndagskväll i augusti kanske inte kändes optimalt för att kunna samla människor här i glesbygden, men roligt nog kom den tanken på skam. Även detta år fylldes kåtan av glada musikälskare och såhär dagen efter sitter vi glada i hjärtat och summerar kvällen. Vi fick fin hjälp av våra vänner AnnKristin och Kristen Lorentzen som hjälpte oss med förberedelser och med serveringen. Kvällens huvudperson Daniel Wikslund, som detta år hade med sig sin kusin Torsten Olsson, trollband som alltid publiken med ord och ton, fiol, gitarr och klaverspel. Och ljuvliga toner strömmade ut genom tältduken denna tropiskt varma sommarafton, och blandade sig med naturens skönhet. Vi spelade lite tillsammans som en liten stämningshöjare till inledning. Jag fick därefter börja med min del av programmet och förutom ett par älskvärda gamla örhängen sjöng jag min för dagen nyskrivna sommarsång, sprungen ur fjällvärldens skönhet i sommartid och vemodet när sommaren går mot sitt slut. Så tog killarna över och den följande timmen gick alltför snabbt. Efter fikat så körde de några extralåtar innan Arjeplogs eldsjäl nr:1 Maria Söderberg, som även var initiativtagare till arrangemanget, avslutade  med att tacka för musiken. Själv vill jag tacka alla som kom – som trotsade den gräsliga vägomläggningen – och körde ända hit!

Finfrämmande från Umeå och Vindeln. Alex och Mathilda samt hennes föräldrar är här, och här firar vi Mathildas 23-årsdag

Mormors lillpiga Alice fyllde 3 år igår. Gissa om man hade velat vara  hos henne på kalas igår!!

Vi hann också med en härlig utflykt på fjället tillsammans