Det stora personallotteriet…igen

Av , , Bli först att kommentera 15

När jag tänker på äldreomsorgen slår tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satta till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, för resten av sina liv, brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, skulle lätt kunna ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver om vi var missnöjda
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Här finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.
Varje dag jobbar ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags” tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Som vårdar utifrån personens behov och önskemål. Sådana som verkligen förstått att jobbet handlar om att vara en annan människas tjänare.
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och vi har inte tid, tillräcklig bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. De finns i alla skikt, inom alla personalkategorier från ledare till omvårdnadspersonalen närmast brukaren.
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet och även skyldighet att slå an rätt ton i sin verksamhet.
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på. Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Lucka 4. Priskuranter och önskedrömmar

Av , , Bli först att kommentera 18

lucka-4

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara med att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöigGa vinterlandskapet. Och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Min barndoms skyltsöndag

Av , , Bli först att kommentera 16

Jul och adventstiden fyller mig alltid med nostalgi och jag hamnar ofta i minnenas värld. Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss kyrkkaffe och en matbit hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se byabarnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Lucka 3. Smällkarameller och Björnklister

Av , , Bli först att kommentera 15

smällkaramell

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Minns du som jag lyckokänslan över att få två helt nya fina ark silkespapper? Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell nästan klar och fick linda silkespapperet runt den släta delen runt rullen innan man slutligen förseglade med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken….Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden. Smällkaramellerna fick man sedan ta hem till jullovet och hänga i granen hemma.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och luta oss över bänklocken för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verkliIghet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga som skulle komma att hända. Om gemenskapen, om syskonen som skulle komma hem, och om julklapparna.

Finkulturen

Av , , Bli först att kommentera 22

kultur

Som utflyttad Umeåbo kan jag förstås inte låta bli att hålla lite koll på det som händer i min gamla hemstad. Vi försöker vara lite sympatikulturella här emellanåt. Här har ju naturen mest för jämnan en fantastisk utställning utanför mitt panoramafönster med glittrande sol över snöiga fjäll eller dramatiska färger och bländande vackra soluppgångar. Man kan även en stilla förmiddag eller natt gå ut och lyssna på det specialverk som framför just för stunden – Varianter av ”Den stora tystnaden” Norrskenet sprakar i hänförande färgkaskader eller isen sjunger en majestätisk aria.

Åh…där ser jag en snöskulptur med pälsmössa!! Men nej – det var visst bara en av gästerna som trillat i en snödriva. Själv ska jag ta ton åt R idag och dra mitt strå till kulturstacken. Han bidrar ju på sitt sätt – med att spela andrafiolen som vanligt :) Skämt åsido – visst kan jag sakna konserter olika evenemang, en bra film eller en simpel loppislördag. Men för det mesta får jag mig allt till sinnes som jag behöver. Gokväll!

Lucka 2. Kalenderskandalen

Av , , 1 kommentar 19

lucka2

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva – Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock?

Efter ett snabbt överslag  bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut – utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kaleNdern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

 

Visst följer du kalendertävlingen?

Lucka 1. Gunnels Julkalender

Av , , 2 kommentarer 14

barnens

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns. En grålackad enkel träfåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan du känna igen den andäktiga känslan av att öppna ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och så se fröken gå runt i klassrummet, bänk för bänk, och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hon såg ut över vår lilla skara, tog ett djupt andetag, stillade sig och började sedan att läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna eller någon annan gammal saga med julanknytning. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra  barnaröster fylla rummet. Fröken var en del av min barndomsmiljö som uppmuntrade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor vi fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, saGornas och bibelhistoriernas värld. En lite märklig blandning men en inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Barndomskalenderdags igen

Av , , 2 kommentarer 10

kalender

Så är det dags igen för Gunnels barndomskalender. Ni är alla välkomna att följa min adventskalender under december månad fram till  julafton. Den innehåller som vanligt barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet. Efter en viss ambivalens om jag verkligen skulle ta den en sväng till, beslutade jag mig för att köra även i år då några av mina läsare peppat mig och ser fram emot kalendern.

Jag kommer varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, hoppas jag i gengäld att få guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en versal. Ett antal bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i den hemliga strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig på [email protected] kommer att få ett gott hemgjort julpris i form av min ljuvliga hembakade marsipanlimpa.  Lycka till och varmt välkommen till min julkalender som börjar idag.