Pangbrud i smällkalla vintern

Jag kommer för alltid att minnas den 8:e december 1979. Det var dagen då jag stod brud, hade inbyggd brudnäbb och det innehållsrika livet låg gåtfullt framför. Livet det outgrundliga. Landet med alla sina klara höjder och snåriga dalgångar, sina solskensdagar och mörka avgrunder. Det finns nog en mening med att inte kunna se sin morgondag. Den kommer ändå, med alla sina glada överraskningar, sin smärta och sin lärdom. Och märkligt nog så rustas man under färden när man stannar till på olika tankställen och bunkrar med support, rena näsdukar, livserfarenhet och får kloka ord från människor som faktiskt bryr sig. Vänner och familj som går bredvid, underlättar och står kvar i vått och torrt. Den där lite beniga osäkra självcentrerade men söta bruden har slipats, blivit lite mer härdad, men samtidigt mjukare och rundare. Lätt begagnad, men välhadd och förhoppningsvis lite klokare. Tack livet.