I allmänhet tror jag att jag uppfattas som en rätt trevlig person. Och detta även i bloggosfären. Men även jag konfronteras med saker som irriterar mig. Därför ska det här blogginslaget handla om saker att avsky.

Vi kan börja med Caroline af Ugglas. För henne hatar ni eller hur? Jag har i alla fall aldrig träffat någon som haft något positivt att säga. –Janis Joplin kopia, säger Nisse som KAN musik snusförnuftigt. Visst har de ett uttryckssätt som i viss mån är gemensamt. Men va fan…vi har sextusen dansband som är helt okapabla att göra något annat än kopior på 59 år gamla låtar som sedan dunkas in på skiva och krängs till den tjafstörstande allmänheten. Min vision av helvetet är en plats där Klas-Ninas med Puckogänget ständigt framför den 150:e exakt likadana versionen av ”Leende guldbruna ögon”. Och vi köööper. Och det är sååå bra.

Janis dog 1970. Det är alltså typ många år sedan.Det är väl snarast en historisk gärning att försöka återskapa hennes energi.

Man gillar inte heller Carolines uttrycksfullhet. I mina ögon en jäkligt snygg och charmig tjej som definitivt har ordning bakom pannbenet.

Men historien upprepar sig. Allt som sticker ut en millimeter över den fastlagda mallen är ett hot. Ta till exempel Tomas di Leva. Hur många riktiga, rättskaffens och rejäla fullblodssvenskar har inte skrämts så till den grad av denna kaftan(?)klädda uppenbarelse att de efter ett gäng pilsner gärna skulle förkorta hans levnad? Jag vet för jag har varit med…Ja, nu tror jag ju det är lite lur och inte så lite medveten marknadsföring från honom också men det är en annan femma.

Ibland har vårt folk en så tveksam smak att till och med jag reagerar. Och deltar, vill jag påpeka. Sommarkrysset, där frågorna är på ettåringsnivå har jag glatt underhållit i den vanvettiga tron att jag skulle vinna. Men exakt det samma gäller för det mesta i den här vägen. Samla ett gäng egentligen rätt talanglösa, låt dem göra något och låt svenska folket öka kanalens intäkter nåt grymt genom att rösta på vem som är minst talanglös. Min idé om ”Kändissoptippen” i en blogg för länge sedan känns inte så avlägsen. Alltså att ett gäng D-kändisar får bo i latringropen på en soptipp i åtta veckor…

En given ”Avskyis” jfr ”Snackis”just nu är ju vintern. Det blir så ljust och friskt och fint och…ja, fan vet om inte sexlivet också blir bättre… Allt är så positivt. Verkligheten är en annan för till exempel mig som tvingar ett gäng stackars assistenter att släpa runt min allt annat än smidiga kropp i rullstol. I och för sig är problemet kanske löst. Med den snöröjning som väntar i vinter  med höjda startkriterier det väl lika bra att hålla sig inne. Vi syns i april, hej då…

Mitt förhållande till motorcyklar präglades länge av att starkt habegär. Förmodligen var det pappas fel. Under de första åren i mitt liv körde han nämligen en BSA B33. En vinröd 500 –kubikare med en härlig sång i den encylindriga motorn. När han kom hem från skogen satt jag beredd på bron för att kunna kasta mig ut på byavägen och springa honom till mötes. Ja, de som känt mig bara de senaste 30 åren blir säkert förvånade. Men jag sprang faktiskt, så snabbt som de korta benen kunde bära mig för att få åka på den kromglänsande tanken de sista 100 metrarna. Det måste förresten ha varit en syn när hela familjen var ute, jag på tanken, farsan vid styret och mamma på bönpallen. Som nog inte var världens bekvämaste eftersom farsan valt en maskin utan bakfjädring. Med 28 hästkrafter var den hyfsat snabb i början av 60-talet men det skulle bli betydligt mer i framtiden.

Under min uppväxt var omgivningarna lite av paradiset. Det stod gamla motorcyklar mer eller mindre överallt i skogen. Bland annat minns jag en cykel med det obetalbara namnet Horex som stod i en glänta tillsammans med några rödmyror. För övrigt en Tysk  maskin, har jag lärt mig. Och i Dalasjö någon mil bort stod en Velocette. Dit åkte man gärna för att skruva sönder den.

Åren gick och så småningom blev jag högstadieelev. På Hembergsskolan hade vi under de åren en skolvärd som också var en stor idol för de flesta tonårsgrabbar. Och han körde den tidens värstingvärsting, en Honda CB750. Som tillsammans med Kawasakis Mach 3-cyklar var det häftigaste du kunde ha. Men överlevnadschansen var lite större på Hondan, enligt tester.

Effektmässigt var de nog lika, tror det var 67 hästar. ”Kawwan” var dock  mer vildsint och krävde massor av varv och kunde börja wobbla otäckt i höga farter. Vilket även Hondan gjorde men lite mer kontollerbart.

Allt enligt tester. Min erfarenhet då begränsade sig till en Mustang Cross Special vilken som bäst kanske hade 4 – 5 hästar med lånad sjuochenhalva på. Så det var en bit bort från Rune, som han hette, och hans otroligt coola kompisar som gled runt på samhället mellan fikapauserna på Stenmans.

Bäst av allt var när vi skulle spela biljard på Hotell Lappland på Fritt valt arbete. Det var en grusad uppfart och givetvis drog Rune på så gruset sprutade inför en hänförd publik!

Så gick mååånga år. Jag var nu en stor pojke men dock utan körkort som gav mig rätt att framföra tvåhjulingar. Kommer inte ihåg hur jag lyckades fippla till det men det tog lång tid innan jag fixade lämplighetsintyg. Många som till och med är lite yngre fick automatiskt AB-kort. Men jag får nöja mig med ett fånigt B.

En vacker dag många år senare fick jag för första gången köra rymdraket. Nej, givetvis inte! Men ändå inte långt ifrån. Vi befann oss i en elektriskt laddad stad i Mälardalen och en av mina kusiner hade hämtat ut något som var snubblande nära en rymdraket. En lila Kawasaki ZZR1100 som nog var det snabbaste som fanns då. Jag beundrade den oerhört snygga maskinen med – förmodligen – dräglet rinnande.

– Har du lust att prova den, log ägaren, en kusin vi kan kalla A för att göra det fullkomligt omöjligt att identifiera honom.

Jag fattade egentligen noll, han erbjöd mig en tur med sin värsting och log dessutom…

Frestelsen blev för svår, jag äntrade maskinen. Och här måste jag väl erkänna att jag inte var heelt grön. Något år tidigare hade jag bland annat nött en del med A:s dåvarande offroad i akt och mening att fixa körkort. Som alltså runnit ut i sanden men en viss hojvana fanns ju.

En lugn tur på några kilometer var vad jag unnade mig men det gav mersmak. Lite senare, när onödiga strypningar tagits bort provade jag den ordentligt. 147 hästar på några hundra kilo hoj ger hyggliga prestanda men den var snäll som en gammal diesel på låga varv.

Under samma period utsattes jag för fler hemska konspirationer när jag – ytterst motvilligt förstås – äntrade kusin J:s Yamaha FJ 1100. En trevlig sak även om man fick jobba lite mer i kurvorna än med den ”självsvängande” Kawasakin.

Visst kan jag hitta andra jag provat. Kawasaki Z400, KTM Penton, Suzuki helcross (en helt galen vilde) och lite småcyklar. Ja, det blir en hel del. Men tänk så många det blivit om jag haft körkort…

 

 

 

Jag har visserligen varit i USA och England flera gånger, sett Irland och Skottland  och Belgien och kuskat säkert tusentals mil på långresor på våra svenska vägar. Och Norge, Danmark och Finland har också fått påhälsning. Alltihop har varit kul, jag skulle kunna blogga länge bara om mina och kompisarnas jänkarrelaterade äventyr i Sverige och resan till Skottland med fotogänget var ett av mina trevligaste minnen någonsin.

Problemet är bara att jag är så seeeg i starten. Det är så jobbigt och man måste kliva upp tidigt och packa väska och hålla reda på biljetter, flighter och pass. Kort sagt blir jag ett förverkligande av nidbilden av glesbygdsbon. Lite seg, förändringsovillig och skeptisk till nyheter.

När hjulen väl rullar går det mycket bättre. Och jag har inget av draget att jag ska ha Kalles kaviar, Gevalia kaffe  och ”Hälsa dem där hemma” på CD. Nej, är man i nya miljöer ska man väl testa, eller hur? Hehe, nu lät jag väl lite äventyrslysten och wild and crazy, va?

Men sanningen är ju att jag i stort sett uteslutande varit på ställen där matkulturen inte kändes så främmande. De största utmaningarna var haggisen i Skottland och – faktiskt – några norska rätter. Torkade killingrevben var lika vidrigt som…ja, jag hittar ingen likhet egentligen!

Och valkött. Mitt val är att avstå i framtiden.

Men i Amerikat var det ju inga problem. I vägkorsningen nedanför fabriken där jag jobbade låg de största hambugerkedjorna. Och för 99 cent köpte du Big Mac o company eller motsvarande. Däremot strejkade vi när det gällde hotellfrukosten. Bacon med 120% fett, juice med mest socker och färgämnen samt  vitt bröd, marinerat i pudersocker. Då hade Den Stora Hamburgerkedjan en frukost som kändes betydligt fräschare.

Då det gäller mat på resa kommer jag gärna ihåg ett restaurangbesök i Göteborg runt 1982.

Kyparen, en kille i vår ålder, kom fram och frågade om maten smakade. Det var gott och vi, två kompisar och jag, prisade anrättningarna. Då spände kyparen ögonen i oss och sa med oefterhärmlig dialekt: ”Ja det är bra. För kunder som klagar – dom skjuter vi!!!”

Sånt händer inte i Stockholm…

Den här delikatessen härhör sig från filmens värld och har till och med knuffat ner min älsklingsrulle ”American Graffitti” från guldplatsen.   

Som vanligt är jag sist i Sverige men finns någon kvar som inte sett den så gå o gör det eller köp den. ”Walk the line”, filmen om Johnny Cash liv. Och spela den i ett hyfsat surroundsystem så den mjuka men tunga 50-talsbasen kommer till sin rätt. Allt är delikat, musik, filmning, miljöer, handling.

Jag förstår att de myriader som läser min blogg nu har blivit intresserade av min filmsmak för övrigt. Hm…filmer…ja, Bergmans ”Det sjunde inseglet” är ju…nej, det där var det väl ingen som trodde på???…”Såsom i himlen” var ju grym. Och jag såg den två gånger tack vare min ovana att umgås med kvinnor (mycket originellt bland män?…). Min vän M ville se den samtidigt som jag gärna tittade så vi besökte bion och njöt i fulla drag. Den måste dock ha rullat länge för detta var  i augusti  2004 och i januari erbjöd jag generöst ( eller mitt jobb, som stod för biljetterna) en annan M som jag hade en relation med att besöka valfri bio och ni kan ju tänka er vilken film hon ville se.

Sedan fínns en enormt spännande rulle som på hemspråket heter ”To catch a killer” . Handlar om jakten på en pedofil och massmördare. Tre timmar under vilka du helst inte stoppar för toalettbesök. När American Graffitti eller Sista natten med gänget lanserades kom en mängd filmer på liknande tema men av mycket sämre kvalitet. Men en som dock stack ut positivt var ”Return to Macon county” med bland andra Nick Nolte. En gul Cheva -57, ett vackert höstlandskap och massor av  Chuck Berry-musik. Hade en viss charm.

Och inte minst minns jag när en oerhört snygg och trevlig  tjej BJÖD mig på den Japanska finkulturporrfilmen Sinnenas Rike. Givetvis trodde jag att hon hade AVSIKTER och visst hade hon det. Men tråkigt nog med min kompis. Livet i ett nötskal…

För övrigt laddade vi under Halloween med godis tillräckligt för att försätta fem dietister i chock. Och när vi konstaterade att inga ungar kom, typ fem minuter senare, var jag och N tvungna att äta upp allt. Visst var det synd om oss?…

 

Satt härom kvällen och samtalade med en god vän, ungefär hälften så gammal. Och vårt snack kom in på världsekonomin och varför det blev som det blev. Här nånstans borde jag dragit åt livremmen, knackat ur pipan (jag har ingetdera) och berättat Hur Det Ligger Till för den unge lyssnaren. Jag trasslade snabbt in mig i Mackey hey och Freddie May. Varför skulle de absolut ge bolån åt fattiga? Och varför gör det min korv dyrare? Dödstöten kom när min unga vän som en självklarhet sa: ”Vadå, tar pengarna slut trycker vi väl mer?

Jag började genast förklara att man ju inte kunde trycka pengar hursomhelst, och tog upp  Tyskland 1929 och inte minst guldmyntfoten. När jag trodde att jag nödtorftigt förklarat kom nästa dödsstöt.

-Men det är väl ingen som kollar om ett gäng gubbar trycker upp några miljarder till?

Där önskade jag att telefonen hade ringt, men förgäves.

Och sådär är det i livet. Jag var en vidrig unge som fick mina kompisar att tro det mesta jag berättade, även det jag ljög ihop. Så småningom blev det mer och mer sant och runt 14 var jag faktiskt ganska allmänbildad. Sedan har det bara gått utför. Jag begriper mindre och mindre för varje år och de unga rycker fram på bred front.

Men någon gång ibland kan jag få en reaktion som ger en svag skälvning av stolthet i gammkroppen. Det handlar om när jag berättar mina alltid oförvitligt sanna ungdomshistorier eller om vi ser en lämplig film.”O, så roligt ni hade då du var ung utbrister de unga oavsett om det handlar om nivån på busandet, lössläppt sex, eller det faktum att vi i brist på Playstation och Wee fick roa oss själva.

Då kan jag spjuveraktigt blinka lite för att antyda att det de sett eller hört är bara början.Vilket ju är ljug det med…