Det motsäger verkligen mina iakttagelser. Väldigt många jag har pratat med indikerar motsatsen. Mängder med människor varslade, den ekonomiska strypsnaran åtdragen ett extra varv för många. När jag träffar människor i olika sammanhang  är det ofta historier med andemeningen att allt blivit mycket kärvare som möter mig. Det gör mig minst sagt fundersam när det gäller handelsbranschens prognos. Om det fram i januari visar sig att det stämmer, att vi trots allt ökat våra inköp igen måste jag vända på kuttingen och undra: är det bara en pseudokris vi upplevt? Är jag lurad av mina bekymrade kamrater? Köphetsen till jul har skrämt mig lite redan tidigare när jag ser hur många tusenlappar vi i genomsnitt bränner på färgglada paket.

Ska vi komma överens om en sak? Visar det sig att handeln sätter nya försäljningsrekord i jul så slutar vi prata om kris och erkänner  att den kärva ekonomin  bara är något vi kollektivt hittat på…

 

Och så en liten rättelse. Det var  Tilde de Paula som fick epitetet ”Maffiahora” i Parlamentet, inte Petra Mede som jag skrev i hatbloggen 13 november…

Bortsett från CCR avvikelsen var vi superkonservativa. Allt vad hårdrock och liknande hette dissades fett och kunde nog innebära att diggaren fick epitetet ”knarkarjävel” och en rak höger. Inte av mig men det kunde vara rätt lågt i tak för annorlunda åsikter. Nej, dansbanden rulade ackompanjerade av 50-talsrock. Som jag tidigare skrivit – när Max Fenders stod på topp och hade sin enorma, aluminiumglänsande tvåvåningsbuss var det rena melodifestivalen när de gästade Vilhelmina.

Och jag led svårt. En tordagsdans innebar vanligen att jag var tvungen att övernatta i samhället. Vilket innebar att jag utsattes för den smått kvävande centralvärmen. Torrt, hett och jäkligt. Hemma hade vi runt 15 grader närmast fönstren och ungefär 120 i trakten av vedspisen…

I takt med stigande ålder och ändrat umgänge försköts också musiksmaken. Queen och Pink Floyd gav en extra accent åt det sociala livet. Nils Lofgren som jag inte hört efter 1980. J Geils Band dök upp i svallvågorna efter Springsteen, guppade fram några skivor och försvann. Rolling Stones, som då fortfarande bara var i typ 70-årsåldern, var ett måste vid lägerelden tillsammans med Löwenbrau och taffelbrännvin. Och tack vare dessa drycker ”I can jive” med Jerry Williams så småningom. Om man kan texten till den och Eddie Meduzas ”Mera brännvin” utantill skvallrar det om en intressant ungdom. Det gör jag…

Det var ibland tufft. Lite längre fram kom ju Carola. Som jag snabbt tog ett rätt tydligt avstånd från. Vilket betydde att kompisen L snabbt dekorerade alla skivor och band i min ägo med texten ”Carola Häggqvist – Främling” under några obevakade timmar.

Back igen till runt 1977. Det fanns en låt som skrämde föräldrar då. Och givetvis fick den rulla jämnt. Jag pratar ”Varning på stan” med Magnus Uggla. Som fortfarande är en kanonlåt. Det gjordes säkert upprörda debattprogram på teve om kvinnosynen och Uggla var omtalad bland oss unga. Inte minst för ett sexliv vi gladeligen hade offrat vänster arm för. Förmodligen var inget sant men för oss som oftast bara fick pussa och klämma lite var det ju sanning…

Några år in på 80-talet fick jag så kontakt med de jag väl är mest känd för bland vänner och bekanta nämligen Motörhead. Deras liveskiva ”No sleep ti´l Hammersmith” annonserades som det hårdaste någonsin och torsken Ingemar blev givetvis nyfiken. Jag fick hem den från Skivor o Band, spelade den en gång, plockade den av grammofonen och ställde in den i bokhyllan med den fasta föresatsen att aldrig mer spela den. Det var kort sagt det jävligaste oljud jag någonsin hört!

Det gick väl nåt år innan jag spelade den igen, men då började den sakta växa in i mitt medvetande. Och så gick det som det gick. Kanske 40 skivor, ett gäng DVD:er, böcker Mickey Dees signerade trumpinnar och sånt. Och i alla fall tre konserter.

Och jag sprider mitt gift. Lady X fick för en tid sedan Lemmys – han som skapade Motörhead – memoarer vilket är en halsbrytande kovändning (passande för ladyn…)i jämförelse med hennes vanliga musikutövning.

Nej, nu har jag varit lite för nostalgisk. Nästa inlägg ska vara rykande aktuellt, samhällskritiskt och surt!…

Ärligt talat var jag lite less på min Fairlane. Den trivdes förträffligt på polisstationen i Lycksele men var inte lika lycklig då den skulle tjänstgöra som raggarbil. Vattenpump, bromsar, topplockspackning, växelreglage och ett framhjulslager hade gett upp. Den var visserligen fantastisk då den fungerade men jag –och framförallt kanske mina föräldrar – kände att det var läge för nåt mer helylle. Och vad kan vara mer helylligt än en Amazon? Förmodligen hittade jag den i en Blänkare och ett par tusenlappar senare var den min. En mörkgrå -63:a med plastskärmar. Den hottades valhänt med tidens allenarådande varselljus, en ratt från Biltema a 149 kr, bortplockad stötfångare och lite orange färg lite här och var.

Jag tror aldrig den hann få någon form av service av normal natur. Däremot gällde det att vara observant på växelspaken. Började den peka för snett gällde det att stanna, öppna huven, och lyfta motorn till rätta. Några motorfästen fanns nämligen inte. I alla fall tills jag rånade farbror Georgs skrotade amma och fick föräldrarna (vem har sagt att det ska vara lätt att ha barn?) att lyfta motorn medans de fräscha fästena monterades.

Jag kompletterade senare hottningen med en växelspaksknopp i förkromat sexkantsjärn. Inte helt bra för synkringarna i växellådan kanske…

Suktan efter något värre kom så småningom trots att Amazonen gick väldigt bekymmerssfritt. En bidragande orsak var nog att jag hade en stark känsla av att det bodde en hel del rost i underredet på hisingstraktorn. Länkarmarna som håller bakaxeln var i stort sett avrostade. Och de brukar inte vara det första som ger upp…

Jag hade en guldärgad Rekord cupé på gång men den kostade hemska 7 000 kronor. För mycket för mig vars ekonomi baserade sig på att sälja bilkylare till skrothandlaren. Två kylare gav lite bensin och några flaskor Kir.

”Förtio kronor och en Stjärnsnus på det”, var standardrepliken.

Suktandet ledde så småningom till inköpet av en SAAB 99 1970 vackert mossgrön.

Amazonen såldes och blev ombyggd och renoverad ett par gånger. För tio år sedan fanns den i mellansverige men jag vet inte om den lever nu.

Men stöter du på en Amazon med registreringsnummer APK 056 så hälsa från mig…

Många populärare skribenter verkar fullständigt gå utanför sin vanliga personlighet när de sätter sig bakom datorn. Bröderna Schulman, till exempel, kunde i alla fall för några år sedan skriva bloggar som var så provokativa att håret på underarmarna självantände. Den enda du ville få  var en stund i ensamhet med dem och ett bra brännbollsträ. Så visar det sig att det verkar vara jäkligt sympatiska killar i verkligheten. Visst blir man lite förvirrad?

Tydligen kan bågen spännas ganska högt. Det är lite som i humorsammanhang. När Parlamentet på ett självklart sätt kallar Petra Mede för ”Maffiahora” för att sedan gradera ner henne till vanlig hora verkar det vara helt OK. Samtidigt sitter du där som tittare och undrar över bakgrunden till uttalandet. Skriver alltså en som verkligen gillar Parlamentet och den typen av humor.

Men tillbaka till bloggandet. Jag tittar ju på andra vk-bloggare ibland. Och tveklöst kan jag se att sakligheten ibland får respass även här. Det är en balansgång men jag vill i alla fall inte att någon ska behöva må illa eller känna sig misshandlad på något sätt. För det är ju så att efter ett liv som tillbringats i fackföreningsrörelsen, Volvo Lastvagnar och i viss mån i politiken –  samt 15 år i den märkliga mediavärlden visst fan har jag saker att berätta! Men de sparar jag i huvudsak till eventuella memoarer även om ett eller annat ”godkänt” minne kan hamna här. Så den här bloggen blir även i fortsättningen en blandning av gamla minnen och aktuella reflektioner. Dock inte helt tandlös, jag har flera gånger skrivit för att jag var så upprörd  och kommer att fortsätta med det.

På frågan i rubriken svarar jag själv: jag ska absolut inte hata någon, däremot under stundom kritisera…

Totalt i mobiler, datorer, kameror och annat har jag säkert ett 100-tal program som på ett alldeles lysande sätt löser en eller flera uppgifter. Problemet är bara att ingen använder dem. Videon och DVD:n är förresten också bra exempel. Att överhuvudtaget begripa vad som åstadkoms kräver sin man eller kvinna. Att sedan förstå i vilket sammanhang det skulle komma till nytta är totalt omöjligt.

Min kamera är fantastiskt bra. Men handboken är på 300 tättskrivna sidor. Varav säkert minst 100 aldrig, aldrig kommer att användas.

Om ni tycker att mina bloggar är darriga eller ser allmänt gammeldags ut kan det bero på att de skrivs via ett uppringt modem. Ja, det är fruktansvärt men måste avslöjas. Där är jag faktiskt lite irriterad. Ett bredband på 10 mb/sek skulle göra livet lättare. Och ligger nog inte så långt borta. Det gäller bara att tvätta bort alla leverantörer som bara producerar rosa, substanslöst pudersocker i jakt på ditt namn på ett 48-månaderskontrakt. Jag är inte så lite

paranoid i och med att jag inte litar på någon.

Men ribban höjs ju hela tiden. Långfilm hemladdad på en tjoflöjt? Inga problem, tvåhundra megs bredband gör susen och det är ju klaart att man bara måste kunna köra lite tevespel i burken och ha ett par tusen filmer och minst de 20 000 mest gillade låtarna. Ja, man blir matt.

Men bra teknik imponerar. Jag och min revolutionäre kamrat skulle åka till Lycksele  för några år sedan. Han tog sin nyköpta I pod som var liten  och tunn som ett par spelkort, hängde fast den utanpå min bilstereo och se… plötsligt strömmade de några tusen låtarna ut med perfekt återgivning ur mina högtalare. DET imponerade.

Hemma i Bäsksele har jag bredband. När jag fortfarande hade spring i benen tänkte jag visa min helt datorovana mor finesserna med Internet. När hon kom på besök berättade jag först lite övergripande, och gick sedan in på sidor jag trodde skulle intressera. Hela tiden satt hon tyst och sneglade uppåt.

När jag till slut tystnade tog hon till orda, lite eftertänksamt…”Ja, vet du, det var länge sedan vi målade om det här taket…”

Så teknikförsiktigheten går nog i släkten…

Det skulle gubevars vaccineras och jag hade sett de låånga köerna till nålen på min vårdcentral tidigare. Största bekymret var väl om vi skulle hinna på de timmar som återstod av min assistents arbetspass.

Mycket riktigt så såg vi gott om riskgruppare i form av äldre när vi kom in på vårdcentralen. Däremot var det rätt lugnt där Röda Korset tog emot för ikryssning av lite frågor. Vi kom överens om att jag inte var gravid och sedan var det bara att ta en röd lapp och åka vidare. Jag passerade många löpmeter tomma stolar och min förvåning började ta smått historiska proportioner. Om möjligt steg den till  himmelska höjder när vi nådde vaccinationslokalen. Ungefär ett halvdussin sköterskor log och hälsade välkomnande, det var bara att välja. Inte en tillstymmelse till kö och allt var över på fem minuter!!!

När rullstolen riktades mot utgången började massorna tätna. Vi hade helt enkelt valt exakt rätt minut för vaccinationsbesöket.

Så låt er inte skrämmas, även ni kan ha tur!…

För övrigt konstaterar jag att jag ändå ligger i blogg-gärdsgårdsserien (halvlångt ord, va?) om jag jämför med BlondinBellas 300 000 träffar per dag . Men så tar jag inte ut 35 000 efter skatt för reklamen utan nöjer mig med  33 lakan…De som trodde på den historien ställer sig på min vänstra sida…

Det är minst sagt tråkigt om vi sjunkit så djupt. För ungdomarna är ju absolut vår framtid. I samma utsträckning som vi är deras, vill jag påstå. Vi som föredöme,  kunskapsöverförare och råmodell i ordets rätta bemärkelse, de unga som utvecklare av ett arv precis som alltid. Det blir ett hack i skivan om låt oss säga bara 10 % av de mellan 18 – 25 skulle vända någon annanstans för att bygga sin framtid. Men jag tror att det är ett fullt tänkbart scenario. Precis som glesbygdskommunerna i många år tömts på unga, främst tjejer, som sökt sig till mer expansiva regioner.

Det jag allra minst har är några goda idéer på hur detta ska ändras. Men det handlar ju om en bred sysselsättningsbas när lågkonjunkturen så småningom vänder. Att systematiskt undvika att lägga alla ägg i samma korg där korgen till exempel kan vara en traditionell industri. Att bygga upp en modern kompetens som kan hantera nya behov även på mindre orter. Det finns ju gott om exempel på i första skedet märkliga idéer som med rätt jordmån blivit något bra. Sedan handlar det om andan. De som ser serien Eureka förstår lite av vad jag tänker – det ska vara lätt att andas även intellektuellt.

Lycka till med detta hälsar oraklet på Storgatan…

Jag roade mig med att kolla lite statistik om min blogg igår. Nästan 7000 gånger har ni och andra klickat in er på den här ganska korta tiden.

Det känns lite ansvarsfullt, faktiskt, ur en synpunkt nästan mer än då jag jobbade på tidning även om även det kräver en ödmjukhet inför läsaren. Då visste jag ju att tidningen totalt lästes av kanske 35 000 men hur många som kikade på mina rader visste jag inte. Nu ser jag precis vilka inlägg som lockade och kan dra slutsatser. Framförallt om vad jag nog bör undvika. Och ett stort tack till de som återkommande haft synpunkter och hjälpt mig utvecklas. Mona, den alltid närvarande  M (jag ringer!), kusin Johnny som skrivit någon rad i Kuriren förr, Nicole, som nu lovat att jag får berätta vad hon heter, vännen Inger (klappa kossan idag också…)och inte minst den mystiska Lady X, var identitet är ett av världens stora mysterier…och många andra. Gamla vänner har dykt upp. Det här är så kul att jag nog fortsätter. Och ännu är den sista absolut sanna ungdomshistorien inte berättad, eller hur Johnny?

Det är viktigt att trivas på jobbet. Och i det paketet ingår även att ha kul. Min vän och partikamrat Dan Oskarsson skriver idag om klisterfria Post-it lappar som är gratis, av allt att döma då på Indexator. Även på Volvo har humorn varit ganska tydligt förekommande. Jag misstänker att den naggats ordentligt i kanten av det senaste årets elände men förr i världen var det annorlunda. Ibland blev det mer än man tänkt. Jag jobbade eftermiddag kvällen före första april ett år. Och skrev noggranna instruktioner till killen som skulle komma  dagen efter  att alla chassienummer av en viss modell skulle antecknas. Papperet skulle sedan till förman för leverans till en ”Lurén” på en icke existerande avdelning. Senast  trodde jag att detta skulle avslöjas av kollegans förman. Ett typiskt, ganska dumt aprilskämt som jag glömde så snart jag skrivit instruktionerna till kollegan.

Dagen efter rådde en viss mental oreda på förmanskontoret när jag kom runt tvåtiden. Basen E slet nästan sitt hår. – Du, den där Lurén, var  jobbar han??? Jag har vänt upp och ner på hela företaget men inte fan hittar jag nån sån!!!

Ridå, typ…

Min arbetsgrupp har alltid varit väldigt självständiga. Vilket förr innebar att chefen inte alltid hade koll på vad vi gjorde, rent tekniskt. En fredag för minst 20 år sedan hade vi stoppat anläggningen tidigare än vanligt. Förmodligen för att folk längre fram i verksamheten hade spring i benen och ville hem. Inte helt legalt alltså. Produktionsledaren noterade att verksamheten avvecklats

Och kom förbi för att höra om orsaken.

I vår process bildas bland annat nitrit, och det är ett ämne vi mäter halten av flera gånger per dag. Så begreppet hade även vår förman konfronterats med. Men vad denne inte visste var att det var en gas och inget mer konkret. Jag minns fortfarande min kollega PEW (som ni som jobbar nu inte känner till!) när han med oändligt sorgsen min meddelade:

”Ja, vi hade ju tänkt köra längre men tyvärr visade proverna att vi måste ta ut nitriten och rulla ihop den…”

Vi andra processkillar dog en stilla död på grund av återhållet skratt men chefen nickade förstående och avlägsnade sig.

Kanske fabrikshumor också ur den synpunkten att det framstår som svårbegripligt för utomstående…

Överhuvudtaget är det här ett svårt område. Vi har haft väldigt kul på mitt jobb. Men endera går det inte att skriva om på 50 år till. Eller är helt omöjligt att begripa för den som inte var där. Och ibland kanske även för dem som var på plats…

En vacker fredagskväll efter skiftet skulle jag bara ruscha iväg och hämta nåt för nåns räkning innan jag åkte upp till Vilhelmina. Men när jag passerade rotationsgrinden var jag tvungen att bromsa och titta: På min bil, som för övrigt var den tidigare omskrivna, underbara, Ford Granadan, var tre 200litersfat fastsurrade på det takräcke jag fått låna för ändamålet. Tomma visserligen. Silvertejp så det räckte för en veckas hyttproduktion skötte fastsurrningen och budskapet var entydigt: man kör inte bil med takräcke!

Kappkörning var en populär sysselsättning efter skiften. Tyvärr hade ingen nåt att köra med men minst långsam vann…

En kväll var nästan hela skiftet uppradat med viss förväntansfullhet. En lätt animerad diskussion hade utmynnat i slutsatsen att en uppgörelse var nödvändig. Vem var snabbast – Opel GSE eller Audi av 70-talsmodell som borde dött för länge sedan?

Audiägaren såg rävigt till att det bara pratades om ”Audin” i allmänhet. Bara för att kunna smita iväg på ett litet ärende…

Så när skiftet fanns på plats, en nyvaxad och varmkörd Opel som normalt vore den givna vinnaren morrade självsäkert…så kom Audiägaren insvängande. Dock inte med den gamla. Han hade gjort en snabb 60-mila resa för att köra ner en nästan ny Audi 100 Turbo som han tagit hem från Tyskland. Och som gick bra, jag provade den själv. Allt enbart för detta race!!!

En enda lång och minst sagt outgrundlig blick från opelägaren – sedan försvann han och pratade nog aldrig bil med audimannen mer…