Att leva på lånad tid…
Var det en sak jag ibland påmindes om när jag jobbade på dagstidning var det det faktum att livet både kan avslutas och förändras väldigt snabbt. Idag har jag haft anledning att fundera på det eftersom jag varit på min halvårsvis återkommade tumörjakt.
Det går så till att jag först lägger mig i MR kameran nån timme eller så. Ett antal veckor senare får jag träffa en läkare och gå igenom resultaten.
Jag måste medge att timmarna före inte är de trevligaste. Ett sånt här besked räcker långt. Jag fick mitt 29 maj 2006 och är inte så sugen på fler. Det gick bra även den här gången, förresten.Samtidigt, om man ser det ur ett filosofiskt perspektiv har jag levt längre och haft det bättre än de flesta i världen. Och backar man i tid är det inte så länge sedan 52-åringar var rätt sällsynta. Född på rätt plats och i rätt tid, alltså.
Tittar man framåt är det bara att inse att det fortfarande går att göra en bra planet för alla. Men tyvärr måste en barnbegränsning till långsiktigt. Och det är ett första gigantiskt steg som inte ger märkbart genomslag före 2025. Och jag tror att de saker vi innefattar i begreppet livskvalite får förskjutas. Kanske måste vi göra en stor folkförflyttning från Norden för att spara uppvärmningskostnader, vad vet jag? Eller så blir det tvärtom, vi får en enorm massimvandring kanske av klimatskäl?
Vi ska inte fördjupa oss mer i utvecklingsstegen, men en fascinerande utmaning är det.
Många just nu menar kanske att SJ befinner sig väldigt långt ner på utvecklingsstegen. Men det finns ju två sidor av myntet. Jag facineras av alla som intervjuas och med liv och kiv ska ta sig till jobbet. Är de helt oumbärliga för att jorden ska rotera eller vad??? Stanna hemma tre dagar eller så lek med barnen, pussa frun eller mannen , ät gott, RELAX. Det skulle i alla fall jag göra. Nej, det behövs kanske fler föräldrar. När min kusin hyrde rum hos mig för många år sedan var gången alltid densamma på söndagskvällar om vädret varit lite taskigt då vi skulle åka ner till Umeå.
”Dem varna för….” sa min pappa med allvarstyngd stämma som antydde max 70 och ring hem om ni kommer fram.
Det var lite ospecifierat vem som varnade men det klarnade nere på byn då jag hämtade min kusin.
”Dem varna på väderleken att dem som inte hadd na ut på vägen å göra skull hall se himme”, meddelade kusinens mamma, likaledes med allvar i rösten.
Det måste ju i efterskott ses som en rörande föräldraomsorg att det var katastroförhållanden varenda vintersöndag i tre år.
Och med fler sådana föräldrar tror jag att en eller annan stockholmare haft förstånd att hålla sig hemma i helgen…
Senaste kommentarerna