Att döda en Volvo

Av , , 1 kommentar 5

 

Jag skjuter upp bredbandet någon dag. Det kändes igår, då jag preliminärdrog lite kablar, att det är bättre om någon med två pigga armar och som inte åker sulky, ja rullstol alltså, fixar det.
För någon dag sedan berättade jag om när jag tog kål på min pappas folkvagn och hur en före detta polis drog hem mig. Det var inte enda gången poliser fick chans att konstatera vilken bilmördare jag kunde vara. Även om jag inte alltid satt bakom ratten.
En dag i mitten av 70-talet var jag och min kusin på väg hem till Bäsksele i hans vita och trimmade Amazon. Själv hade jag ännu inte körkort men hade en tid följt med på hans minst sagt spännande resor. Ju krokigare väg, desto fortare gick det. Och ”blåglitteris” var snarast en fördel.
Men nu var det faktiskt sommarföre och av någon anledning fick han några kilometer från byn, för sig att testa hur fort bilen gick på tvåan. Den gick i allmänhet bra men nu skulle vi se hur den tålde lite varv…
100 knutar på andra växeln var snudd på vardagsmat, men visst fanns det mer att ta. Dock kommer en gammal B18/B20 till det stadiet att motorn i princip slutar dra och bara bölar. Men är det då utförsbacke går det ändå att pressa den lite till. Det var väl vad som hände. En bit före Siksjöbäckbron drog motorn sitt sista andetag med en dov smäll och vi rullade till närmaste parkeringsficka. Enligt min kusin stod hastighetsmätaren då på precis 130 vilket väl innebär en toppfart på runt 220-230 om den hade orkat samma varv på fyran.
Jag tror det rekommenderades att växla till trean runt 60-70  i böckerna, men då har man aldrig varit 18 år och nyfiken!
Lite pinsamt blev det dock då den första bil som kom var svartvit och hade blåljus.
Poliserna plockade upp oss utan vidare diskussion och skjutsade hem oss den korta biten till Bäsksele. Men jag tror vi klev av nere vid ”storvägen”. Av någon anledning kändes det inte bra att bli skjutsad i polisbil genom hela byn…
Den vita Amazonens öde kan jag nu inte erinra mig. Jag vet att den så småningom såldes till en kille i en grannkommun. Som jag minns bäst för hans egen annons när en Opel Admiral några år senare skulle säljas:”Polisen stoppade mig. Nu finns det en Opel Admiral -69 till salu…”
Minns storyn om killen som la ner massor av pengar på att verkligen toktrimma en Volvo efter konstens alla regler. Bara för att med ett lyckligt leende varva den dyra juvelen i småbitar!!!
Då var i alla fall vår metod billigare…

Borta!

Av , , Bli först att kommentera 3

Ja, nu försvinner jag. Väldigt tillfälligt hoppas jag. Bredbandet ska kopplas upp och det ser bedrägligt enkelt ut. Men man har väl varit med förr…

På onsdag fortsätter i alla fall grillningen i Sävar. Arbetsterapeut och doktor denna dag. Kanske är det lika bra att posta lappen till länsstyrelsen?

Det är härligt väder i alla fall. Skidor, choklad och mackor med ägg och kaviar i en solbacke, typ. Eller så byter man skidorna mot skoter. Bara som ett tips. Och varför är det bara kidsen som får sportlov?:). Ha det!!

Om tappad tid och truckar

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Ja, då var det söndag. Och vilken söndag, sedan. Jag har redan trots att det inte ens är lunch haft fel i en fråga! Och har dessutom tappat ett decennium. Är det bara institutionsvård och grav som väntar mig? Man kan ju undra…
Det började med att J:s sambo skaffat en större lastbil för att kunna bedriva sin verksamhet. Den nya är av ett märke nära lierat till mig och enligt J av årsmodell 2000. Där reagerade jag reptilsnabbt.
-Nehej, det där kan inte vara en 00:a, den modellen  kom inte förrän 2003.
Herreminje, jag byggde ju dem så det där hade jag järnkoll på. Sade jag med den självsäkerhet jag uppvisar bara då jag i slutändan har riktigt fel…
Efter att övertygelsen sakta gled över i osäkerhet fick jag till slut via koll på nätet krypa till korset och ödmjukt erkänna att jag hade fel. År 2003 jobbade jag ytterst begränsat på företaget, utan var fullt upptagen med att organisera studier.
– Nåja, jag kan också ha fel ibland, tillstod J med den ödmjukhet man kan visa då en svammelkuse gjort självmål.
Men i det långa loppet är det skrämmande. Jag har tappat ett helt decennium, bara sådär.
Nu gäller det att skärpa sig, så sant som det nu är 2010. Eller är det 2020???…

Röstprov

Av , , 1 kommentar 3

 

I september 1976 gungade en röd, penselmålad Plymouth Valiant längs den smala tvärvägen mellan Bäsksele och Dalasjö. Vädret var soligt och vackert och jag skulle rösta för första gången.
Bilens ägare var min tidigare ombloggade kompis. Och var det något vi kände var det väl en viss upprymdhet. Mot vår förmodan blev det regeringsskifte, något som jag personligen hade dåligt samvete för i flera år. Typiskt, just då jag fick rösta för första gången…
Nå, varför då denna tårdrypande nostalgidrapa? Jo, jag hörde att 14 hade dött i samband med det irakiska valet. Första dagen!! Därför fick jag en kort sekund en tacksamhetskänsla av att leva i en etablerad demokrati där krigen sker med ord och argument, oavsett partitillhörighet. Visst kommer även jag att tröttna på alla debatter och verbala brottningsmatcher. Men det är ändå ett uttryck för något väldigt fint som saknas i många länder.
Därför uppmanar jag nu alla tusentals förstagångsväljare som läser min blogg (DET var väl humor om något?…) att gå och rösta. Om du sedan röstar på ”mitt parti” Socialdemokraterna eller Moderaterna eller Miljöpartiet är i första skedet inte tokviktigt. Bara du tittat på vad partierna vill och tar ställning till vem du vill stödja.
Hm…där blev det visst lite ”äldre man talar om för unga hur de ska göra”. Det var inte meningen. De som känner mig vet att jag är lika vilsen som många 20-åringar.
Till slut måste även jag få reagera. Var hela svenska folket svinpackat när de röstade ut Stefan Sauk ur Lets dance till förmån för rikssnickaren Willy???
Låt proffsen bedöma i fortsättningen om det ska finnas någon trovärdighet i spektaklet.

Att döda en folkvagn

Av , , 3 kommentarer 9

 

Det är möjligt att det blir lite vakum i bloggosfären framöver för mig. Jag fick nämligen mitt nya bredband igår.
Inget märkvärdigt men mycket pillerjobb där en strokad vänsterarm och rullstol inte direkt underlättar. Därför har jag pratat med min kompis R. Han är en av de två jag känner som har den avundsvärda egenskapen att de i princip kan ALLT. På riktigt, det är inte bara frukten av ett obegränsat men okritiskt självförtroende.
I samma veva ska han få titta på kökslampan, tror jag. Den sjunker sakta mot bordsytan nu och döljer den som sitter på andra sidan. Hade jag nån Viagra kunde jag pillat ner ett piller i lampkupan. Bara för att prova, liksom.
Jag köpte även en fantastiskt stilig – och dyr – gryta. Som har den finessen att den är lätt att hälla ur. Praktisk för mig som ibland har problem med det annars. Och förhoppningsvis till glädje för mina assistenter.
Jag blev påmind om den gröna folkvagnen av en kommentar igår. Den jag övningskörde med och sedan – som puckad 18-åring- körde ihjäl.
Jag var ”oppet Bengtestjärvegen”, en långsträckt skogsväg på andra sidan Vojmån från Bäsksele räknat. Och folkan var antagligen en Porsche, eller nåt, i min värld. På ett ställe lyckades jag få bilen att lätta över ett backkrön och den landade med en rejäl smäll! Vilket i sig var lite oroväckande men inget verkade ha lossnat så jag fortsatte
Nu blir det lite efterhandskonstruktion, men ungefär så här var det:
En VW 1200 har en sparsmakad instrumentering. Hastighetsmätare, tankmätare, och ett par sk ”idiot lights” d v s varningslampor. En röd för laddning och en gul för oljetryck.
En stund efter min marksyning började den gula lampan lysa. Och det var där jag gjorde mitt misstag.
”Hmm…gul lampa, det är säkert laddningen, jag kan nog gasa lite till”. Detta samtidigt som den gula skenet som först blinkat förföriskt blev mer och mer fast i sitt budskap.
Efter ytterligare ett par kilometer upphörde motorn att medverka. Bilen bara stannade och efter en minut eller så började en oljepöl bildas under bilen. Det var locket till oljesilen jag slagit sönder, inget laddningsproblem.
På just folkor var det nämligen tvärt om mot det normala. Gul lampa = oljetryck, röd lampa=laddning.
Begreppet ”Golgatavandring” fick en ny innebörd under min långa promenad mot hemmet. Farsan var väldigt lugn men just då hade jag en känsla av att det väntade en ny sida av honom hemma…
Till på köpet träffade jag Bror och Ulla efter ett par kilometer. De hade en sportstuga uppefter Bengtestjärnvägen.. Som för övrigt hade en bilskrot som närmaste granne under många år. Som hade en tendens att sprida sig rätt nära deras hus. Inget som någon reflekterade över då, men skulle knappast  accepteras idag! Hur som helst var de förträffligt trevliga men hade just då två mindre bra egenskaper…
Dels var Bror nypensionerad polis, och hade säkert inga problem att lägga ihop två och två. Dels var de goda vänner med mina föräldrar och var ofta och hälsade på. Skämmigt!!!
Skammen blev inte mindre av att de bogserade hem mig. Men kanske var det bra att någon utomstående var närvarande när jag överlämnade de sorgliga resterna av BAD 451 till min pappa. Det blev faktiskt inte så dramatiskt. Farsan köpte snabbt en Volvo.
I den vackert dimblå Amazonen tog jag ihjäl den första motorn och kanske även den andra om jag minns rätt. Förvånansvärt, med tanke på hur bra mina bilar senare funkade.
Folkan stod avställd i Hudiksvall sist jag kollade för en del år sedan.
Och min far inhandlade sedan en ganska ny Volvo 142, som jag faktiskt fick låna trots allt, ibland. För snäll var han, min pappa…

Psykbryt del två och lite om övning…

Av , , 1 kommentar 5

 

Ja, det var den neuropsykologiska dagen. Och lägg märke till att jag inte skriver detta från någon madrasserad cell. De, eller hon, hittade alltså inget totalalarmerande. Men miljoners iq-relaterade uppgifter har jag brottats med. Och en massa rena kunskapsfrågor.
Men det var ju lätt för en allmänbildad som mig. Visst var det Stephen King som skrev Pippi Långstrump?
Och Martin Luther King spelar på backplats i Colorado? Baggisar!
Skämt å sido känns det inte så illa men jag vet ju att det är enormt svårt att verkligen veta något förrän alla prov är utvärderade. Men en del upplevdes gå bra, andra sämre. Problem har man inte förrän de man tyckt gå kanon i själva verket gick urdåligt och de halvbra är rena katastrofen…
Det här handlar ju om en aspekt på det här med körkort. En annan är den med övningskörning. Två av mina assistenter är på gång och det slår mig hur krångligt det är numera.
Annat var det på min tid – vad det nu ska innebära…
Vi lånade en skylt som min farbror använt ett par år tidigare när min kusin tog lappen. Sen körde vi. Med en viss dramatik eftersom farsan nog var inte så lite åkrädd.
”Kom nu ihåg att fyran är mer en överväxel som man sällan använder”, berättade han. Problemet i sammanhanget var att bilen var en VW 1200 som inte nådde några heroiska hastigheter vilken växel man än använde.
Jag betalade först 45 spänn i timmen som sedan hann höjas till svindlande 55 kronor och totalt kostade väl lappen 1200 spänn. Nog så mycket 1976 men småsaker mot idag då du nästan ska ha akademisk examen för att ens få sätta dig bakom ratten.
Min mor blev aldrig någon bilförare, förresten. Jag minns fortfarande i början av 60-talet då hon skulle träna med pappa. Och det gick nog bra ända tills hon skulle bromsa på gården. Hon tog miste på broms och koppling och massakrerade de blommor hon själv hade planterat i ett gammalt bildäck. Och höll på att hamna i skogen. Av någon anledning tappade både hon och farsan lusten till vidare studier i bilkörningsteknik.
Min tjejkompis M som besiktade min Pontiac i förra bloggen invigde sitt rykande färska körkort med att pressa upp min Olds Ninetyeight i 180 på väg hem från dansen på Silverdalen. Justeringen av elsätet var inte helt optimal, hon satt så lågt att hon knappt såg vägen!
Nå, vi överlevde ju!…

Vår egen älskade prövning…

Av , , 3 kommentarer 4

 

Bilprovningen är en institution som berör många. Det är ju så att man bedömer något som är viktigare än ditt hälsotillstånd, din moral, din snällhet mot barn samt inte minst din partner. Nämligen din bil.
Och visst har jag varit med om lite och hört många berätta mer.
Min kompis, som jag var till New York med för typ 100 bloggar sedan, kom en gång på den geniala idén i brist på avdragare att han skulle ta bort muttern till en kulbult på hans GTO och slå loss den under körning… Tyvärr glömde han i hastigheten vad han hade gjort och åkte in på bilprovningen med kärran i det skicket. Det här var dock så pass längesedan att man inte paragrafenligt blev skjuten eller häktad för en sådan grej. Tror han fick en djävulsk utskällning och tio minuter att fixa det.
Samma kille försökte besikta en Audi Cupé utan instrumentbräda med väldigt begränsad framgång…
Själv hade jag omständigheterna mot mig 2002. Jag skulle besikta min Buick Electra Limited -72. Det var en ”lätt bedagad” kärra efter 26 ägare men lite hopp fanns väl i att de inte besiktade en sådan bil varje dag och att de kanske hellre friade än fällde om de var osäkra.
Vem står en bil före i kön??? Jo, en av Sveriges säkert finaste Electra Limited -71 som är nästan exakt likadan som min -72:a. Så givetvis gick det åt h-ete när de fått ”träna” på den.
När jag åkte vit Pontiac Le Mans sjönk jag till sådan grisnivå att jag bad min bästa tjejkompis klä sig i kortkort och ta den till Bilprovningen. Det var väl i viss mån med glimten i ögat men bilen gick i alla fall igenom.
En historia jag hört och som nog är helt sann är den om bonden som passade på att besikta sin Duett samtidigt som han hämtade två ton eller så foder eller nåt till jordbruket. Han hade självklart  inte tid med en extra resa bara för att besikta, och efter massor av protester får han besikta sin monstruöst överlastade trotjänare utan att en enda säck behöver plockas ut…
 
För övrigt kommer en 2,5 åring på besök idag igen. Kul! Och att Johan Rheborg var en så duktig fotograf!!!
 

Jag beundrar er…

Av , , 1 kommentar 3

…ni som fixar snygga och personliga bloggar! Jag har till och med lyckats tappa bort bilden högst upp. Om jag inte letat dåligt måste jag säga att instruktionerna är obefintliga. Eventuella bra tips mottas förvånat men tacksamt.

Jag är fortsatt sjukskriven men arbetsprövar till och med 12 april, bestämde vi vid ett möte igår.

På återhörande!

Presentation

Tja, ett enkelt sätt att beskriva mig är att jag på många områden är "medel" Medelålders(53), medellång, lite drygt medeltung, medelpolitisk, alltså sosse, medelanställd. Jobbar på Volvo och det är väl rätt "medel" i Sverige. Vad som inte är medel är att jag använder rullstol, har träffat min skyddsängel efter den månadslånga koma som följde på en 24 timmar lång operation på Sahlgrenska, fick en stroke som slog ut vänstersidan och lite andra funktioner för precis ett år sedan. Borde alltså vara död några gånger om men verkar leva och trivas riktigt bra. Har ett visst mediaförflutet, och gillar över huvudtaget att fotografera. Har märkt att jag gärna vill blomma ut lite trots att jag numera skriver bara med högern och har förvånansvärt ofta åsikter. Du vet aldrig vad du kan tvingas läsa om i min blogg som blir relativt personlig.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se