Ingela Hjulfors-Berg har startat en blogg som ser ut att kunna bli spännande. Den handlar om hennes pappas butiksbusslinje.

Givetvis har jag minnen av försäljning från fordon, detta i form av Konsumbussen. Den var blå och vit och egentligen alldeles för stor för vår smala grusväg. Men trafiken var så gles att det aldrig var några problem att stå och blockera hela vägen i en halvtimme eller så. Ja det var inte ovanligt att Roland som satt bakom ratten och skötte försäljningen, hängde med in på en kopp kaffe. Stressen var obefintlig, det var en helt annan tid, sextitalet…

Ostkrokar till mig och katten, en smaskig chokladkaka som hette Dart och kola i påse var bränsle som inhandlades i bussens långsmala försäljningsutrymme. Och en gång i veckan stannade den till, en liten högtidsstund…

Konsum trafikerade två linjer i vilhelminatrakten och det fanns även andra, privata, aktörer. Det finns mer att berätta men det sparar jag. Det här poppade bara upp när jag läste Ingelas sida.

En vacker sommardag 1967 kom en glänsande, mörkgrön Amazon längs byavägen. Jag och morsan var ute och pysslade med något när Volvon till vår förvåning bromsade in och svängde upp på vår gård. Annars var det väl mest Fernlöf, pappas chef på Torsviken, som med sin Mercedes höjde standarden på gårdens bilbestånd. Våra kompisar körde gamla Duetter, tvåtaktsSaabar och sånt samt inte minst den tidens dominant som vi själva hade, Folkvagnen.

De två herrarna i bilen hade vitskjorta och smala slipsar och ett klart besked: när sommarlovet tog slut skulle jag tillsammans med de andra i byn flytta till en annan grannby som skolort. Inga medborgarråd, beslut med besvärshänvisning eller djup dialog två terminer i förväg.

Nu såg jag att polisen varit uppe och flugit helikopter. Ungefär 30 medborgare hade synpunkter på det på den här tidningens kommentarsforum. Jag är lite facinerad över hur vi i alla sammanhang vill göra vår röst och åsikt hörd. Det gäller inte minst mig själv. Det är givetvis ett demokratiskt verktyg, och av stor vikt att beslut inte fattas med så dålig förankring som i exemplet här ovan.

Samtidigt ser jag vilda raggasvängar, osakligheter, myter och rent skitprat som frodas i olika kommentarsforum.

De är lika viktiga de som en termometer på vårt samhällsklimat. Och tyvärr känns det som om det är bristfälligt just nu. Bara beroende på allt tjoller man får läsa när människor fritt uttrycker sig.

Trevlig söndag…

Ja, den här texten stämmer till 100 % fortfarande. Jag är inte riktigt någon vintermänniska…

Och i bostadshuset lägst fram till höger bodde vi då vårt hus renoverades på tidigt 60-tal. Det är nu helrenoverat och jättefint, men på den tiden ingick musjakt som en del i den dagliga rutinen. För mig känns det som vi bodde där länge men det var säkert bara någon månad. Det var även där jag stötte på mitt livs första stora kärlek, som jag berättat om tidigare. Jag minns egentligen många små fragment fån den tiden. Det var nog kul och spännande med ett nytt hus att upptäcka.

Nu får jag sluta för den här gången. Tangentbordet är fyllt av tårar och kommar snart att kortslut[€$bsvckkhhh…

Bloggbilden visar för övrigt "min" del av Bäsksele, en by 13 kilometer från Vilhelmina och vackert utbredd nästgårds med Vojmån. Den togs i början av 1900-talet men är fortfarande fullt igenkännlig. Många hus står faktiskt kvar, bland annat mitt längst bort.

"Lyssna till den granens sus

Vid vars rot ditt bo är fästat"

skrev de på omslaget till den gamla läseboken.Och en sådan här bild får en att vilja göra det…

Många vill ibland bryta vardagen med en blick in i en värld de inte riktigt förstår. Nej, det har för en gång skull inget med regeringens politik att göra. Det handlar om olika oföklarligheter. Där gäller det verkligen att vara kritisk, men inte in absurdum. Då alla tänkbara förklaringar tvättats bort och händelsen ändå finns kvar är det bara att inse – något vi inte kan begripa eller förklara har inträffat. Själv har jag en mängd sådana, men jag tänker inte berätta om dem. Ni får nöja er med mitt ord då jag konstaterar: det finns ingen naturlig förklaring. Jag har ett spännande projekt i den regionen att jobb med nu. Före helgerna kom jag överens med en vän att den som först dog skulle höra av sig till den andre. Jag har redan börjat planera, så knäpp är jag:-)).

Stefan Hanna är kommunalråd i Uppsala. De senaste dagarna har han varit lite av en snackis tack vare att han levererat en del märkliga åsikter på sin blogg. Överviktiga ska beskattas extra, pensionärer är ett svart, tärande hål och invandrare ska omprogrammeras för att bli mindre våldsbenägna. Och bidragsfuskare ska efter avtjänat straff tvingas stå med hyenadräkt utanför något köpcenter.

Hanna är centerpartist men jag tror inte för ett ögonblick att hans parti står bakom något av detta. Han bloggar från Thailand och i alla fall jag får ett intryck av en full svensk som absolut inte mår bra. Det ska bli intressant att följa. UNT har säkert en levande debatt kring hans person om någon är intrsserad. Han har i alla fall gjort sitt i politiken, men varför säkringen gick hos Stefan Hanna är fortfarande ett mysterium…

Nyårsmiddagen blev bara bättre och bättre. Hummern var svår att besegra med bara en hand. Men jag fick med hjälp av polygrip ut en hel del kött. Det funkade men är inte så snyggt om kungen är med så att säga. Tournedon var saftig och god. Dessutom var det en bra ide att servera potatisgratängen i stora muffinsformar. Smidigt och snyggt.

Efterätten vat smått himmelsk. Påminde en del om den tiramitsu jag och en vän åt för några dagar sedan tack vare att något sockerkaksliknande var insprängt i den.

Mätta och väldigt belåtna blev vi.

Jag fick synpunkter på användandet av termen "skratta sig harmynt" idag på kommentarssidan. Vad jag kan säga är att det är ett uttryck som följt med för att förstärka intrycket av begreppet "stor glädje" ända sedan 80-talet. Det härhör nog från någon motortidning som ofta hade märgfulla reportage med svängarna ordentligt uttänjda. Men jag undviker det i framtiden. För det är helt rätt att människor kan ta illa upp. MEN lite handlar det om sammanhanget. I en text med hjärta och glimt i ögat är det helt OK att tala  om t ex "invaliden i sulkyn" om mig, medan det kan kännas väldigt kränkande vid andra tillfällen. Och vem tror ni fick lida på jobbet härom året då det var "Make fun of the disabled"-dagen. Men med glimten i ögat.

Nu vet jag inte på rak arm vad den text jag fått synpunkter om handlar om. Men hör av er med synpunkter. Både om den och om andra där jag skenat iväg…

God fortsättning!