En av mina kamrater tar upp en viktig fråga i kommentarerna. Som jag tolkar honom handlar det mycket om våra upplevelser i livets slutskede. Känner vi trygghet eller panik? Det är givetvis massor av faktorer som inverkar på  det. Hur mycket vi är påverkade både mentalt och fysiskt av sjukdom. Hur vi påverkas av omgivning och bemötande. Och mängder av andra faktorer. Det ligger tyvärr i sakens natur att ingen som tagit sitt sista andetag kan berätta om hur det upplevs. Vård i det här skedet av livet är i alla fall något som uppmärksammas. Jag har själv tagit hand om människor som bara hade timmar kvar och såg då hur närvaron an en annan människa under lugna förhållanden var viktigt. Och hur små tjänster kan bli väldigt värdefulla.

Jag tror säkert en anhörig uppskattas extra men en människa vid sängkanten är i alla fall viktigt. Kanske en ny yrkesgrupp? Många sitter ju redan vak på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt, men kanske man kunde erbjuda dem ett utbildningspaket kring dessa frågor?

För övrigt kan jag notera att det här är första vårvinterdagen i Umeå. Vi tog oss igenom det stora mörkret.. ..

Nu gäller ju att man måste ringa 1177 här i Umeå för att bli rätt sorterad, Primärvård på Ålidhem eller akut. Om jag inte fått allt om bakfoten. Helt ok i sig men klarar 1177 anstormningen. Förra helgen stod jag säkert i telekö en halvtimme för att komma fram. Alltså före reformen. Hjälpen man får är föredömlig men det gäller alltså att komma fram också.

Och apoteken. Det finns ju två stora aktörer nu. Också de jattebra att ha att göra med. MEN vissa uppgifter verkar bara gå att kolla i den egna kedjan, medan de även har koll på vad konkurrenten erbjuder i andra fall. Förvirrande och irriterande.

Har haft en riktig supersötis här ikväll. Tio månader men så begåvad att det nästan är obegripligt. Om hon inte blir kommunalråd då hon blir stor blir i alla fall jag förvånad…

Som en kommentar antyder lämnade Vilhelmina taxi så småningom sina Rambler till förmån för långmercor och Volvo Express. Det var värre än kärlekssorg för mig när jag konfronterades med den första, snusbruna, rykande, knattrande, mercan. Kontrasten mot de mjukt viskande och vackra amerikanarna var obeskrivbar. Att jag senare i livet blev en stor mercedesvän är en annan sak, just då hatade jag den tyska präktigheten. Och inte blev det bättre när jag fick höra vilken klen effekt de hade. Var det 55 hästar? Hemskt.

Att de sedan gick väldigt billigt och typ i 50 000 mil utan större ingrepp fattade jag inte då.

Men Cheva Caprice-taxibilarna i New York var ännu mer minnesvärda. Dörrspringorna  var så stora att man utan problem såg stora delar av Manhattan genom dem. Inga vinterbilar direkt…

Torsdagen taxeras bli bra…

Jag fortsätter vara på röken. BR W:kommentar till förra inlägget fick minnet att åka ett varv till…

Skoltaxi var under rätt många år Rambler Classic-bilar. Kombikärror med gott om plats. För rök, till exempel. Flera chaufförer rökte gärna cigarill, även med fullastad bil. Och den som verkligen blev kompis med dem och dessutom var fullvuxen, typ 11-12 kunde räkna med att bli bjuden på ett gott rökverk. Vilket i praktiken inte spelade så stor roll, i ett så trångt utrymme rökte ändå alla…

Hör precis att Umeås fullmäktigepolitiker tjänar betydligt mer än den genomsnittlige umebon. Jag ser det som en spådom om framtida, ännu ej uppnått, välstånd för mig som nyvald. Så här långt har jag varit med på min fullmäktigegrupps möten , men inget fullmäktige. Det kräver rätt mycket planering att få igång mig så tidigt på morgonen. Men nu har vi hittat ett arbetssätt  så från och med februari hade jag tänkt vara med.

Och jag känner att det är viktigt att följa Lennarts (Holmlunds) råd att snabbt ställa sig i talarstolen för att få debuten överstökad.  Jag är van att prata inför människor, men det känns som det här är en stor utmaning ändå…

Ovischligt välavlönad onsdag på er…

Livet är ju tufft för rökare. De röktillåtna zonerna blir färre och en kort tid fanns till och med angivarpengar för den som satte dit en tjyvrökare i ett bostadsföretag.

Annat var det förr. Då jag som liten fick ont i örat tog min mor fram gamla talanger, satte eld i en av pappas pipor och marinerade den lille sonen i tjock piprök. Det skulle ju vara bra med tobakrök som blåstes in i örat, nämligen!

Idag hade hon väl blivit anmäld och utvisad efter avtjänat fängelsestraff, då höjde ingen på ögonbrynen…

Tobaksfri – i alla fall i örat – Tisdag på er…

Ser att siffran 90 000 sidvisningar passerats. Väldigt kul, och givetvis kommer det mera. Jag ska kanske sätta mig ner och på allvar försöka snygga till den lite.

Strömmen uphörde fungera en stund i eftermiddag. Orsaken var lätt att spåra eftersom vi har nytt elsystem i huset med jordfelsbrytare.

Det var diskmaskinen som inte ville mer. Med ålderns rätt ska tilläggas eftersom den inte byttes samtidigt som kyl, frys och spis.

Men nu sitter snart en ny på plats så diskoteket kan öppna igen!

Godmorgon!

En del av gårdagskvällen tillbringades på akuten.Den kateter jag har som går in via magen i urinblåsan ville absolut inte fungera. Har man då inte heller någon känsel för hur kissnödig man är är det lätt att bli orolig och tänka i termer som "sprucken urinblåsa" "förgiftning" och sånt.

Lustigt nog har jag aldrig samlat på mig mer än en halvliter i såna här situationer. Vilket är mycket men blåsan tål mer.

Fick som vanligt ett suveränt bemötande. Trevliga människor som dessutom gjorde betydligt mer än vad som förväntades. "Det är ett nöje att besöka er bortsett från ärendet", sa jag till en av undersköterskorna, och det var ärligt menat.

Vad som hänt?

Jag är inte säker men läkare trodde möjligen att något vasst skräp skurit sönder blåsan som låser katetern på plats inne i urinblåsan.

Kissglad söndag på er!

Idag ska jag få en liten energiboost har jag tänkt. Genom att njuta av en maträtt som inte stått på bordet på många år. Kokt torsk med äggsås, nämligen. Mums!

Det finns många andra maträtter jag med glädje skulle sätta tänderna i. Blodbröd eller paltbröd eller vad man vill kalla det, med vit sås och gott om knaprigt fläsk. Gärna från Bäsksele Bröd som också gärna fick leverera en mjuk, varm tunnbrödskaka med bregott som sakta smälter.Problemet där är att företaget bakade sitt sista bröd nån gång  i början av 80-talet om jag minns rätt.

Ungefär samma sak är det med fisksoppan med nyfångad abborre som min mor ganska ofta severade. Visst skulle vi med gemensamma krafter kunna tota ihop en, men den måste nästan ätas i köket i Bäsksele, med dörren ut mot sommarens dofter för att komma till sin rätt.

Det finns m,ånga, både stora och små, matupplevelser att längta efter. Och att fantisera är väl nästan lika kul som att äta?

Snart väntar i alla fall en favoriträtt som står på bordet varje dag: Havregrynsgröt!!! God morgon!

När serien "Rockens 70-tal" rullade före helgen fick ett inslag mig att minnas min debut som snowboardreporter.

Det skulle köras en cup i Kittelfjäll som hade fått namn av en grön och förhoppningsvis läskande dryck. Väl på plats efter en del äventyr konstaterade jag snabt att spindeln i nätet var en skäggig medelålders man med en riktigt stor, fet cigarr i mungipan. Han beordrade, styrde, pekade med hela handen och fick småtjejerna i funktionärsstaben att springa benen av sig.

Som massmediarepresentant (ja, skratta ni bara men det var jag ju…) sökte jag genast kontakt och tyckte ungefär att "du verkar ju verkligen ha koll på det här". Till svar fick jag ett glatt leende."Jag har aldrig sett den här sporten förr!!!"

Det visade sig vara EMA Telstar-gurun Tomas Johansson. Alltså mannen som arrangerat konserter med i stort sett alla superban, svenska som utländska. Bara för att nämna ett var det han som världsturnrade med ABBA då de var som störst.

Han var på sportlov i Kittelfjäll och hade blivit tillfrågad om att hålla i snowboarden. Och det är väl en ganska lätt uppgift jämfört me miljonkonserter…

Snowboarden då? a, jag tror Pontus Stålhklo vann. Och jag fick prov åka pistmaskin. Men det är HELT andra historier…