Att bli tillgänglig
Det är en alldeles vanlig onsdag. Du har ett snabbt möte med en kund. Sedan väntar ett besök hos optikern och tandläkarens halvårskoll. Efter kundmötet har du, som den ärlige person du är, tagit kompledig för att fixa de privata ärendena.
Men redan hos kunden blir det problem. Det finns en vattengrav med tre meter djupt, kokande, vatten. Ingenstans finns någon vindbrygga så du får via telefon boka ett panikmöte på gräsmattan utanför. Det känns att kunden störs av ändringen:
”Ja, alla andra som besöker oss har ju egen höjdhopps-stav som de svingar sig över med”, säger han och ler ansträngt.
När du så småningom åker där ifrån känns det obra. Kundens blick uttryckte ett visst tvivel även om handslaget var hjärtligt.
”Kan man verkligen göra affärer med människor som inte har höjdhoppsstav”, verkade han undra…
Optikern, Dyrblick AB, håller till i ett pittoreskt kulturhus i centrum. Du ska testa synen idag för att så småningom få en ny och moderiktig båge.
Redan på håll får du en obehaglig känsla som visar sig stämma. Helt i enlighet med kulturhusets anda av oföränderlighet är vägen in ett tjockt, inoljat hamprep med hullingar varje halvmeter. Precis som det var på 1500-talet. Men tyvärr har du extrem höjdskräck som gör att mobilen får jobba igen, men den här gången för att ställa in optikermötet.
Den tand du tänkt låta tandläkaren titta på pulserar lite extra av irritation. Ska ingenting bli gjort den här dagen?
Tyvärr är det som förgjort. Den reserverade civilingenjörsparkeringen som skulle gjort att du fick ett rimligt avstånd till mottagningen är upptagen. Du får aldrig veta det men den som står på platsen är en arbetssökande 25-årig kvinna vars enda motiv för att sno den reserverade parkeringen är: ”Jamen, det stod ju ingen där”.
Allt det där verkar ju absurt. Men det är en spegling av vardagen för den som har ett funktionshinder. Du förväntas kolla i förväg om du tar dig fram i många olika sammanhang. En del verksamheter fungerar väldigt bra. Andra har jag inte kunnat ta del av sedan 2006 då jag började använda rullstol. Bemötandet från omgivningen är föredömligt, men grundproblemet kvarstår. Om man tvingas byta lokaler, lägga ut tillfälliga ramper, bära och lyfta min stol, är jag ändå så tagen av det faktum att jag måste särbehandlas, att det tar lång tid innan jag hittar tillbaka till ”normalkapaciteten”.
Vad jag efterlyser är en nationell norm som alla arrangörer av samtliga verksamheter som inbjuder allmänhet måste tillämpa. Och som visas i alla sammanhang med en tydlig symbol.
Utan att förlora oss i att ta fram en norm som ska fungera för alla. Det kommer alltid att finnas djupare särskilda behov än de vanliga. Men en väg in som du klarar även med rollator, toalett som fungerar för rullstolsburna och lösningar på nivåskillnader som gör att du självständigt kan ta dig fram i lokalerna. Och lite andra mindre åtgärder.
Det är ett stort steg mot ett samhälle där de allra flesta tillåts fungera självständigt.
Senaste kommentarerna