En vardagsbild
Det är en alldeles vanlig onsdag. Du har ett snabbt möte med en kund. Sedan väntar ett besök hos optikern och tandläkaren. Efter kundmötet har du, som den ärlige person du är, tagit kompledig för att fixa de privata ärendena.
Men redan hos kunden blir det problem. Det finns en vattengrav med tre meter djupt, kokande, vatten. Ingenstans finns någon vindbrygga så du får via telefon boka ett panikmöte på gräsmattan utanför. Det känns att kunden störs av ändringen:
”Ja, alla andra som besöker oss har ju egen höjdhopps-stav som de svingar sig över med”, säger han och ler ansträngt.
När du så småningom åker där ifrån känns det inte riktigt bra. Kundens blick uttryckte ett visst tvivel även om handslaget var hjärtligt.
”Kan man verkligen göra affärer med människor som inte har höjdhoppsstav”, verkade han undra…
Optikern, Dyrblick AB, håller till i ett pittoreskt kulturhus i centrum. Du ska testa synen idag för att så småningom få en ny och moderiktig båge.
Redan på håll får du en obehaglig känsla som visar sig stämma. Helt i enlighet med kulturhusets anda av oföränderlighet är vägen in ett tjockt, inoljat hamprep. Precis som det var på 1500-talet. Men tyvärr har du extrem höjdskräck som gör att mobilen får jobba igen, men den här gången för att ställa in optikermötet. Man erbjuder sig visserligen att hyra en sky-lift men du avböjer, svettig och generad av känslan av att ställa till besvär.
Den tand du tänkt låta tandläkaren titta på pulserar lite extra av irritation. Ska ingenting bli gjort den här dagen?
Tyvärr är det som förgjort. Den reserverade civilingenjörsparkeringen som skulle gjort att du fick ett rimligt avstånd till mottagningen är upptagen. Du får aldrig veta det men den som står på platsen är en arbetssökande 25-årig kvinna vars enda motiv för att sno den reserverade parkeringen är: ”Jamen, det stod ju ingen där”.
Allt det där verkar förstås fullständigt absurt. Men det är en spegling av vardagen för den som har ett funktionshinder. Du förväntas kolla i förväg om du tar dig fram i många olika sammanhang. Och acceptera mer eller mindre besvärliga tillfälliga lösningar för att ge dig tillgänglighet. En del verksamheter fungerar väldigt bra. Andra har jag inte kunnat ta del av sedan 2006 då jag började använda rullstol. Bemötandet från omgivningen är oftast föredömligt, men grundproblemet kvarstår. Om man tvingas byta lokaler, lägga ut tillfälliga ramper, och kanske till och med bära mig och min stol, är jag ändå så tagen av det faktum att jag måste särbehandlas, att det tar lång tid innan jag hittar tillbaka till ”normalkapaciteten”.
Vad jag efterlyser är en tydlig nationell norm som alla arrangörer av verksamheter som inbjuder allmänhet måste tillämpa. Och som visas i alla sammanhang med en tydlig symbol. Både i annonser och vid entredörrar och på andra lämpliga platser.
Detta utan att förlora oss i att ta fram en norm som ska fungera för alla. Men problem med förflyttning i olika former känns som ett vanligt funktionshinder.Det kommer alltid att finnas djupare särskilda behov än de vanliga som kräver individuella lösningar. Men en norm vars symbol innebär en väg in som du klarar med rullstol och permobil, toalett som fungerar för rullstolsburna och lösningar på nivåskillnader och dörrar som gör att du kan ta dig fram i lokalerna.
Det är ett stort steg mot ett samhälle där alla tillåts fungera självständigt med utgångspunkt från sin förmåga.
Senaste kommentarerna