Om att bli på röken

Jag försvarar absolut inte ovanorna att röka och snusa. Jag konstaterar bara att mycket förändrats i vår relation till tobak i olika former. Inte minst om du är ung.

Min debut på det här området minns jag inte alls. Däremot vet jag att vi offrade oss på de märkligaste sätt för att få inandas rök.

Det hände ibland att städerskan på skolan i Dalasjö gjorde en rejäl brasa på soptippen en bit nedanför vår fotbollsplan. Men ganska snart om hon lämnade brasan som producerade stora mängder rök ur det sura ospecifierade som sakta förbrändes ställde sig en rad smågrabbar i molnet och sög förtvivlat för att få i sig lite gifter.

Men oftast var vi lite mer civiliserade. Det var inga som helst problem att handla Commerce, Prince eller Sheriffcigariller för en elvaåring. Utom möjligen ekonomiska. Men de kunde lindras om vi till exempel var inne i Vilhelmina. Kiosken vid järnvägsstationen sålde nämligen rökverk styckevis och de kan inte ha kostat allt för många ören.

Men storstaden hade ju andra faror för en röksugen ungdom. Det är fortfarande Vilhelmina jag pratar om, förresten…

Och faran en inte obetydlig risk att åka fast när röka skulle snattas. Det hände mig på ICA Tallen som 13-åring och jag skämdes så pass att det säkert tog två år innan jag satte min fot i butiken igen. Det fanns ju även en risk för upptäckt under akten (pratar fortfarande om cigaretter och pipa, inte flickor och pippa…). Jag minns skräcken sedan jag rundat ett gathörn med cigarill i högsta hugg och mötte ett grannpar hemifrån. Skulle de skvallra??? I min värld var det en jättegrej, de glömde förmodligen mötet efter fem sekunder. Det blev i alla fall ingen rapport till föräldrarna men en sömnlös natt i alla fall…

Tillgången till snus var obegränsad via farsans kvartskilos paket Ljunglöfs på källartrappan. Men tyvärr kastade jag nog bort det mesta i början då jag råkat svälja, blev illa mående och lovade att aldrig mera…vilket höll till nästa dag.