En gravallvarlig blogg…

Woosch!!!, där försvann som i ett trollslag hälften av läsarna.

Och jag håller med. Det här är ett ämne man gärna undviker. Men eftersom jag kanske avverkat storsta delen av mitt liv är det svårt att komma förbi. För just det gör vi inte. Komma undan alltså.

Jag har skrivit mitt eget eftermäle eller min dödsruna. MEN det är faktiskt bara av praktiska skäl. Risken är annars att en eventuell runa blir grovkalibrig eller rent av felaktig.

Nu är mitt förhållande till runor lite speciellt. På den tiden jag kallades journalist skrev jag flera om för mig okända människor på uppdrag av deras anhörig. Jag har även skrivit några för människor som stått mig nära. Allt det har skapat en blandning av insikt om hur viktig det är att vara noga samtidigt som en känsla måste genomsyra raderna.

Även om bara fem personer skummar texten som hastigast är det viktigt att ge dem någon ny insikt om den som lämnat jordelivet.

Förhoppningen är att den nu får vila i många år hos en vän som förstår anledningen till arr jag skrivit. Men en sak vet jag – förr eller senare kommer den att behövas…

OK, mina vänner. Då tänker jag prata lite om döden…

Woosch!!!, där försvann som i ett trollslag hälften av läsarna.

Och jag håller med. Det här är ett ämne man gärna undviker. Men eftersom jag kanske avverkat storsta delen av mitt liv är det svårt att komma förbi. För just det gör vi inte. Komma undan alltså.

Jag har skrivit mitt eget eftermäle eller min dödsruna. MEN det är faktiskt bara av praktiska skäl. Risken är annars att en eventuell runa blir grovkalibrig eller rent av felaktig.

Nu är mitt förhållande till runor lite speciellt. På den tiden jag kallades journalist skrev jag flera om för mig okända människor på uppdrag av deras anhörig. Jag har även skrivit några för människor som stått mig nära. Allt det har skapat en blandning av insikt om hur viktig det är att vara noga samtidigt som en känsla måste genomsyra raderna.

Även om bara fem personer skummar texten som hastigast är det viktigt att ge dem någon ny insikt om den som lämnat jordelivet.

Förhoppningen är att den nu får vila i många år hos en vän som förstår anledningen till arr jag skrivit. Men en sak vet jag – förr eller senare kommer den att behövas…