Jag vill bara kort berätta att läkaren ringde idag och berättade att lungorna är ok. Det de sett var ett ”skräp” som han sa som låg bakom lungan. SKÖNT!!!

I morgon ska jag träffa läkaren angående det de såg på ena lungan. Givetvis hoppas jag att det inte blir som i juni 06 då en ung läkare kom förbi vid min säng och ville jag skulle följa med henne. Vi gick till ett litet rum där ytterligare tre eller fyra läkare väntade. Precis då fick jag en känsla av att det här inte är riktigt bra. ”Tyvärr hittade vi betydligt mer än vi ville”, sa den äldste doktorn. The rest is historiy men som sagt – jag vill inte ha en upprepning av det.

Ja, i morgon vankas lördag. Dialys, och jättemycket annat hinner jag väl inte med. Märkligt nog har jag haft en riktig mysupplevelse i kväll. Satt ute på bron i det svarta mörkret och tittade på den stjärna jag såg. Eller vad det nu var, det hade försvunnit en stund senare. Att betrakta en klar natthimmel gör en märkligt filosofisk och djup. Och det är kanske nyttigt ibland. En sak som gör mig lite djup nu är det faktum att jag kommer att träffa en läkare på tisdag. Jag gjorde en vanlig lungröntgen för någon månad sedan och då såg de något i ena lungan som gjorde att jag fick göra en magnetfotografering i tisdags och nästa tisdag ska jag alltså få veta resultatet. Och tänk – jag har inte ens googlat! Helt enkelt för att ag just nu inte har en aning om vad det handlar om. Jag har upplevt liknande situationer tidigare och jag konstaterar att det är ett sätt att få spänning i livet. Men ni kan väl hålla tummarna. Jag tror det kan behövas…

Det är full fart runt huset jag bor i just nu. Vi byter fasad och har hållit på med det sedan början av september. Fint blir det men jag är glad att det inte är jag som betalar! Under en period var min hiss bortlyft men förutseende (?) som jag är köpte jag ramper redan för flera år sedan som vi kunde använda i stället.

Nostalgi definieras ju som en form av – mild – sinnessjukdom. Själv är jag drabbad sedan många år och njuter av det. Främst då det gäller bilar och motorcyklar. Och allteftersom åren går märker jag att fler och fler av de bilar jag ägt klassar in i nostalgifordonskategorin. Ta min Ford Fairlane till exempel. Jag tror jag gav 2 000 för den 1977. Det senaste pris jag såg var typ 120 000 förra året. Visserligen totalt genomgången då med V8 och automat och läcker lack och inredning m m. Och så är det genomgående. Jag läste nyss om Ingemar med Ingemars USA-bilar (en stor jänkehandlare). Han gav 1200 för en av allt att döma riktigt fin Cadillac -59 i början av sin karriär. Vi som vet svimmar nästan  då vi ser det. I dag hittar du nog inte motsvarande under 300 000…Åter till mina bilar: Volvo PV 57, Volvo Amazon x 2, Granada Ghia 3,0, Volvo 264, Pontiac Firebird, Pontiac Le Mans, Oldsmobile Ninetyeight. Där är möjligen min sista jänkare, en Buick Electra ett undantag. Efter 27 ägare hade den tagit lite stryk och blev rätt billig. Men den rullar ännu 18 senare vad jag vet.

Sist avslutade jag med ett löfte att jag skulle återkomma om demensen inte slagit till. Det var 5 september men jag vill lugna de massor (?) som oroat sig för mitt tillstånd. Jag är fortfarande mentalt frisk och återkommer kanske med en riktig blogg de närmaste dagarna…

En gång i världen hade vi en stor släktträff. En medlem hade grävt ner sig lite djupare i historien och vi undrade förstås  vad det fanns för spännande att berätta. Men han hade bara kommit fram till att det inte var något särskilt med oss Wahlströmmare. Lite så är det att vara pensionär. Det är inget speciellt med det. Inget grått skägg har växt ut och jag har inte heller eldat upp mina hårdrocksskivor till förmån för Luddgopelles och Snoddas. Hm… det var roligare att skriva om släkthistoria kommer jag på så då gör jag det. Jag har ofta undrat om en detalj, nämligen släktnamnen på pappas sida. Min farfarsfarfar hette Nils-Anton och flyttade upp till Järvsjöby från Nysätra sedan han träffat en flicka från den byn. Inget märkvärdigt med det men sedan satsades det på lite märkvärdigare namn i två generationer. Farfarsfar fick heta Marcelius och farfar Severius (med många reservationer för stavningen, jag har sett flera olika…). Men sedan i min pappas generation var släkten tillbaka i det mer vanliga. Ja, pappa fick heta Bertil och hans syskon fick också kärnsvenska namn. Jag vill tillägga att släkten är välkommen med synpunkter – jag kan ha fel.

Ja namn kan vara klurigt. En höjdare i skogsbranchen gavs namnet Tall i förnamn men givetvis blev inte verkligheten som föräldrarna tänkt sig med ett engelskt tååål utan ett mer urnorrländskt Tall!.

Jag återkommer snart om inte demensen slagit till!!!

Därför får det bli ett rätt tidigt sådant idag. Om en kväll då jag och min tre år äldre kompis yrade runt i Vilhelmina. Det var dans och jag var väl runt 15 vilket betydde att detta var ett väldigt exotiskt äventyr…Raggarbilarna och de vanliga 18-års Amazonerna och V4:orna snurrade runt i den ljusa vårkvällen.  Plötsligt sträckte min lite mer livserfarne kompis ut armen och stoppade en bil. Men inte vilken som helst utan en grön Mustang fast back  -67. ”Den här pojken har aldrig åkt amerikanare”, sa han till föraren och pekade mot mig,”får vi följa med en sväng?. Och givetvis fick vi det. Och någonstans under den resan, med en Ford som verkligen lät som en muskelstinn V8 med distinkt manuell låda föddes min kärlek till amerikanaren. En fastback -67 köpte man då för kanske 25 000 kr. I dag är det nästan otänkbart att köpa en för det tiodubbla, de flesta är betydligt dyrare. Så vi får väl hoppas att ägaren, Gunnar hade en kristallkula  redan 1973…

Ja nu är jag i den sköna ålder  då jag kan kosta på mig båda perspektiven. Bakåt kan man ju alltid kika. Jag fick några bra bilder från 1978 av en gammal kompis (tack Janne!) för någon månad sedan. Då är det ju lätt att förflytta sig 43 år bakåt i tiden. Det jag vet med säkerhet är att varken Volvo eller Umeå fanns på kartan då. Hade nyss muckat efter tio månader i Sollefteå och höll gissningsvis på att avsluta min verkstadsmekaniska utbildning eller så hade jag hunnit börja ett beredskapsjobb som sekreterare till socialkamreren. Låter dötråkigt men var superkul eftersom uppgifterna på jobbet var så extremt varierande. Det var allt från att skriva ansökningar om statsbidrag till förskolor till att skjutsa missbrukare till Umedalen. Alla vill komma till LP-stiftelsen i Hällnäs men socialchefen var stenhård. Umedalen var det som gällde. Ja så såg de ut jobbmässigt men framtiden var verkligen ett blankt kort. Så småningom blev det i alla fall dags att besöka arbetsförmedlingen då jobbet på socialbyrån tagit slut. Där hade man ett trevligt företag som hette Bowaters dit de mer än gärna exporterade mig. Men strax före resan träffade jag på en kompis på raggarrundan som skulle titta på Volvo Umeverken. Eftersom det är trevligt med kompisar åkte jag snabbt upp på AF och upplyste att jag bestämt mig för Volvo.

Ja, ungefär sådär började det. Så var det då frågan om framtiden. I mitt fall de närmaste tio-femton åren. Och det ser inte så bra ut. Jag behöver inte räkna upp något utan ni vet nog vilka bekymmer vi har. Kanske kommer det att bli så att jag stämplar ut i rätt tid. Ärligt talat skulle jag inte vilja födas nu…

Det är ett nöje att se vilka fina bilar många samlat på sig. Ta ”Elof” till exempel som har 16 Pontiac 58  eller Cronje nånstans runt Sundsvall som har hur många Chevor som helst av 1958 års modell. Massor av entusiaster har fina bilar, motorcyklar och mopeder. Och garage som det måste vara en dröm att skruva i. Eftersom jag själv är begränsad på flera plan numer kom jag på ett hanterligt sätt att vara bilentusiast, nämligen att köpa broschyrer på de bilar jag haft. I första hand jänkarna men sedan kanske även minnesvärda europeer. Har en annons i Classic Motor där jag söker  brochyrer till Ford Fairlane -62, Pontiac Firebird -71, Pontiac Le Mans -65, Olds 98 -72 samt Buick Electra -72, alltså de raggarbilar jag haft. Nu håller jag bara tummarna…

Kommande generationer har ett bekymmer att hantera som vi tidigare sluppit. Tänk själv: en samling plastkort är vad vi hanterar vår ekonomi med och vi swishar summor kors och tvärs. Det finns även många andra sätt att förmedla kapital, men det gamla – att förmedla prasslande sedlar med olika valörer – är i stort sett en utdöd teknik. Kommande generationer kommer nog tyvärr att helt sakna uppfattning om pengars värde.