Sommaren hade precis rullat in över oss med strålande solsken och värme. Det var juni 1977. Men inne i min kompis Mårtens gula Amazon var det inte direkt värme som gällde. Snarare förundrad panik om det är möjligt att ha den känslan. Bara någon dag tidigare hade vi gjort vårt sista pass på AMU-center i Vilhelmina. Kvällen före hade jag varit ute på party med gänget i BA:s vita fenmerca. Kom hem sent men nu var jag för skräckslagen för att lyckas vara bakfull. Konversationen var enstavig. Var nog båda försjunkna i tankar. Vi rullade på, passerade Åsele och vidare mot Junsele mot slutmålet för resan som var Sollefteå. Som nog många säkert räknat ut  var vi på väg att rycka in i lumpen. I vårt fall T3. Det som ibland pirrat till av oro sedan vi fick inryckningsordern var nu verklighet. Tio ovissa månader lååångt från all civilisation, det vill säga Vilhelmina…Till slut såg vi en hög huskropp på lågt håll: – Du det där är väl sjukhuset i Sollefteå, sa Mårten med lätt darr på stämman. Ja, det var en minnesvärd resa. Men så tokigt blev det inte. T3 var inte så extremt militärt tack vare att många befäl blivit sådana utan fanatiskt militärintresse- bara för att det var de enda jobb som fanns. I mars 1978 var det muck vilket ändå var härligt. Lite lekte jag med tanken på en FN-period så ja forskade om vad jag kunde bli där med mina betyg och utbildning. För övrigt 10-5-5 vilket väl var normalt. Men jag släppte idén då det visade sig att det  enda jag kunde satsa på var ”Technikal insekt fighter” och det lät inte så glamoröst.

Läste nyss en krönika i en av de glittriga motortidningar som finns att köpa. Skribenten var övermåttan nöjd med sin Polestar som han köpt för ynkliga 650 000. Ett rent fynd alltså. Porschen han funderat på skulle kostat 2,2 miljoner vilket han dock tyckte var lite svettigt. Men nu hade han i varje fall beställt en helt eldriven Maserati som ska levereras nästa år. Med detta som bakgrund undrar jag om jag valde fel yrke – motorjournalister verkas skära guld med täljkniv….

Det känns som en evighet sedan jag pratade med er, kära bloggläsare. Och det är det ju måste jag erkänna. I likhet med många andra har jag stiftat bekantskap med Covd 19. Det hände i mitten av januari och för mig var upplevelsen smått fånig. Två dagar av hosta och lite rinnande näsa. Sedan var det över. Kanske mildrades sjukdomen av att jag vaccinerats tre gånger. Och för övrigt blev det även en fjärde injektion några veckor efteråt.

I kväll ska en klocka landa här hos mig. Helt onödigt egentligen jag har redan tre armbandsur. Men det har fastnat i min skalle att det är i stort sett det enda smycke en man kan bära och då får jag betala för det.

För övrigt kan jag meddela att de senaste dagarnas sol och blidväder gett mig vårkänslor. Givetvis kommer jag att bli stenlurad – om en vecka trängs isbjörnarna med hårt jobbande snöröjare på våra gator och termometern fryser. Jag blir med andra ord lika lurad som alla andra år!

I vanliga fall är ju en ratt rund, eller hur? Men det finns undantag. Austin Allegro till exempel hade mjukt fyrkantiga rattar. Dock inte om det var en engelsk polisbil – lagen vägrade nämligen köra med annat än runda rattar så där fick fabriken vackert byta. Lätt rektangulära rattar hade även ett antal Chrysler, Imperial, Plymouth  och möjligen även andra Moparbilar runt 1960. Då det gäller den för oss unga förr obligatoriska läderratten gällde normalt 13 tums diameter eller möjligen 14 tum. Extremt lättrattade kärror kunde klara sig med tolv tum, till exempel Opel Kadett, vill jag minnas.

För länge länge sedan försökte en kille som tyvärr inte heller var nykter att köra en Amazon med rörtång. Dock ett experiment som avslutades hastigt…I juni 1975 fick jag lära mig att det i varje fall är bra om man är i närheten av ratten i bilen om man ska manövrera den. Vi var sex personer i en liten Anglia (jag vet att ni inte har en aning om vad det är för bil, men jag kan i varje fall avslöja att det var en Ford…) och bilägaren satt längst ut på passagerarsidan men rarttade ändå bilen. Tyvärr gick något fel och vi körde ner i ett djupt dike och voltade ett antal varv.

Min Oldsmobile var tämligen lyxig. Den var bland annat försedd med både tilt- och teleskopratt. Det gick alltså att dra ratten i alla riktningar. På väg hem från någon bilträff satt en tjej och halvsov på passagerarsidan. Då greps jag av någon märklig impuls och lossade försiktigt alla rattkontrollreglage. Sedan skrek jag med mina lungors fulla kraft: ”Lena, lena ratten är lös – vad ska jag göra???”. Och Lena, yrvaken och panikslagen  var nästan på väg att kasta sig ur bilen…

Om rattar – som jag skrev igår var jag tvungen att avbryta. Men det finns mycket mer om rattar!

Den ratt som sitter i din bil är numera – sedan airbagen gjorde entré – bestämd till utseendet från fabriken. Annat var det förr. Min första bil var en PV -57, bland annat försedd med en 100 + ratt med blankt centrum. Det var en av de snyggaste rattar jag sett men tyvärr gjorde ett brott på rattkringlan att jag fick byta ut den. SAAB Sport o Rally som deras rattar o annat tufft hette fick några år senare dekorera min andra 99:a med en annan snygg ratt. Trärattar hade också en marknad även om den var begränsad. Och den som sett bröstkorgen hos någon som krockat med en sådan förstår det. Tusentals sylvassa flisor som tränger in i kroppen ger inte mersmak. Men alla gillade inte sportiga rattar: en kompis hade installerat en liten ratt i sin PV (vi var många som körde PV…). Men sedan lånade han  ut den till sin pappa då han skulle till jobbet.  Just denna knasterkalla vintermorgon bröt han mönstret och rusade in till den som skulle åka med och mer eller mindre  släpade ut honom till bilen och pekade med ett darrande finger: ” Har du sett på faen – pojkjäkeln har satt in en leksaksratt i bilen!!!”.

Tyvärr låter inte min värkande armbåge mig att skriva mer, så tack för mig.

Förmodligen eftersom jag varit dålig på bloggande sista tiden och inget tyder väl på förändring. Julen har varit lugn och helt odramatisk. Ja bortsett från den försvunna julgranen. Ett par veckor före jul tog vi fram kartongen. Kanske 1,20 hög och inte direkt lätt att gömma. Sedan är den spårlöst försvunnen! Vi har vänt upp och ner på mina 60 kvadrat flera gånger utan resultat. Men nu har den ju ett år på sig att dyka upp så vi får se vad som händer.

Tomten kom som brukligt med några paket och julmaten levererades från en av stadens affärer. På julaftonskvällen rasade min hiss. Bokstavligt. Jag skulle testa den inför morgondagen och körde upp den. Då jag hade åkt 30 centimeter släppte hissen med ett ljudligt brak. Så nu åker jag ramp till och från.

Den här tiden kan man väl inte göra annat än en god fo

Vet ni kära vänner. om drygt tre månader kan jag krypa in  i texten iill Beatlessången: will you still need me, will you still feed me whwn im sixtyfour. Det blir knepigt för jag har ännu inte börjat känna mig hemtam bland 60-taggarna överhuvudtaget. Men en tröst är att det verkar vara samma lika för många.  Den stora frågan i sammanhanget är ju vem som kommer att needa och feeda mig.  Då man inte har egen familj är det lätt att undra hur behövd man är, särskild som pensionär. En vän som verkligen hade ett arbetsliv i hetluften med kontakter världen runt konstaterade: ”då dörren till jobbet stängdes tystnade telefonen”, och visst är det så. Men trots allt är det lugnt för min del. Jag träffar en hel del trevliga människor och har heller ingas problem med att vara ensam. En fördel med att växa upp i en barnfattig del av en glesbygdsby. Sen kan man ju fråga som en ambitiös radioreporter gjorde: ”Hur är det. Lever du själv???” Jag känner ju spontant att de flesta av oss gör det. Men tydligen var hon livrädd för det fula ordet ”ensam”. Hur går det då med feedandet nästa år? Tack bra, jag hoppas få god mat minst tre dagar i veckan på dialysen och några mackor kan man ju alltid svänga ihop även som 64-åring…

Det är nu ganska många år sedan jag satt både i fullmäktige och i en nämnd i åtta år har i Umeå. Då jag tittar i backspegeln måste jag erkänna att jag blir lite förvånad. Främst över mig själv. Jag är nämligen en av dem som livligast deltagit i diskussionerna under de mängder av kurser  som jag deltagit i utanför politiken. Jag har heller aldrig haft minsta problem med det verbala under de likaledes många kurser där jag varit handledare. Men i nämnden och fullmäktige var jag en av de mer tystlåtna. Men jag tror att jag vet en del av orsaken: i den nämnd där jag satt kände jag starkt att jag hade en närmast bedövande ”underkompetens”. I stort sett alla var proffs på ämnesområdet och det la tyvärr en  filt av tystnad över mig, som jag inte ens kan förklara själv. Det var dock en mer konkret fråga som gjorde att jag lämnade nämnden. Det beslöts nämligen att våra sammanträden skulle starta klockan åtta på morgonen. Dels börjar min assistent precis då, dels är det ganska mycket som ska göras innan jag är körklar. Inga aktiviteter före elva brukar vara min praxis. Varför protesterade jag då inte? Mja, ibland blir man trött på att bli lite stigmatiserad som funktionsvarierad och om en start på morgonen passar de flesta kändes det fel att tvinga dem till start 13.00 som var alternativet.

Fullmäktige var intressant att delta i men även där är det mängden av kunniga deltagare som bromsar en enkel amatör. Men mottagandet i båda dessa verksamheter var den allra bästa, det vill jag påpeka, och det var trots allt intressanta år.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt flyttats till mars 1978 och kön av glada beväringar som lämnar igen sina prylar på T3 i Sollefteå – hur skulle jag ändrat mitt liv? Om jag utgår från de förutsättningar jag fick i livet tror jag faktiskt inte att jag gjort så mycket annorlunda. Visst, jag kan säga att ”då skulle jag blivit hjärnkirurg”. Men tyvärr skulle det inte hålla då jag inte har förutsättningar för att bli det. Jo, en sak ångrar jag faktiskt. Volvo hade en egen bostadsförmedling i början av 80-talet. Och då det byggdes på Röbäck blev vi erbjudna att köpa bostadsrätter. En tvåa för 12 000 eller en trea för 14 000. Men sådana enorma pengar ville man ju inte satsa. Det skulle jag ju givetvis ha gjort i en blink men vi visste ju inte vart priserna skulle dra iväg…