”Tillhör du dem som vill krossa myten om flygande tefat?”. Orden inledde en gruppredovisning på temat UFO-fenomenet när jag pluggade media. Samtidigt krossade en av gruppmedlemmarna ett vid frukosten införskaffat tefat inför klassen. Ett grepp i sann Folkhögskoleanda.
Nå, vad tror du? Själv är jag inte påtagligt intresserad, men en bra berättelse är alltid tankeväckande. Och bra berättelser har jag hört, detaljerade och från helt trovärdiga personer, vilket i sig är intressant. Däremot återberättar jag dem inte för de skulle på ett tydligt sätt visa vem som berättat och vår toleransnivå när det gäller svårförklarliga fenomen är väldigt låg. En gång i bloggens barndom berättade jag om en del svårförklarliga upplevelser som inte är av UFO- typ utan mer andra sorts oförklarligheter. I sammanhang utanför bloggosfären har jag konstaterat att man gladeligen tar till förklaringar som i sig är totalt osannolika bara för att slippa erkänna det oförklarliga perspektivet.
Vilket nog kan vara synd. Och därför dissar jag inte UFO-fenomenet helt och hållet. Men med viss måtta. Kanske mannen jag träffade i ett litet dalasamhälle som hade åtta extraljus på taket, riktade mot himlen för UFO spaning tagit i lite för mycket. Han hade i alla fall vad som påstods vara ett autentiskt foto av en utomjordisk besökares farkost.
Då jag var ung florerade även en författare som hade väldigt låga krav på bevisning. Känslan var att om du skrev ”Hej, jag har sett ett UFO” till honom så kom det med i hans nästa bok.
I andra ändan fanns Eugen Semitjov (med all reservation avseende stavningen) som systematiskt förklarade de flesta iakttagelser på ett bra sätt.
Men hela fenomenet väcker i alla fall känslor. Generellt är det nog bara det du själv sett som går att ta till sig och värdera. Men sedan den där eftermiddagen då en kvinna gled ut ur väggen på mitt rum på Sahlgrenska, tittade på mig med ett gåtfullt leende och gled in i väggen igen efter några sekunder vet jag att det enda vi vet är att vi inte vet något. För det var en vanlig dag, långt efter min ”24 timmars, en månad i koma” operation. Jag känner själv att det var en form av skyddande kraft jag såg, vissa skrattar nästan ihjäl sig och pratar om inbillning och hjärnspöken, men thats life…
Odiskutabelt är dock att det blir bankbesök idag. Ska öppna ett VP konto så att de enorma resultatbonuspengarna, knappt 4 000, så småningom ska hamna där.
Jag hoppas att väglaget är någotsånär. Det är en omöjlig uppgift att göra alla gator helt snöfria. Men det vore jättebra om fastighetsägare kunde rensa alldeles utanför dörren så man kan köra fram en bil och kliva ut. Jag har hållit på att stå på näsan ett antal gånger i vinter när rullstolens länkhjul kört fast.
”Nanouk, nanouk” sa väl Robin Williams när han var rymdgubbe i någon serie på 70-talet.
Och det säger jag med Nanouk, nanouk till nästa gång!
Senaste kommentarerna