I begynnelsen, alltså på 60-talet, var min värld i princip kramfri. Det var helt enkelt en uttrycksform som inte existerade. Och om föräldrarna någon gång höll om varandra var det ootroligt pinsamt och sluta, sluta innan nån ser vad ni gör!!

Ja, det blev nästan ett trauma. När jag som liten hade skräckfantasier om anhörigas död, ingick det faktum att man skulle vara tvungen att i samband med begravningen hålla om folk, för det hade jag ju sett, en inte oföraktlig del av skräcken. . Det fanns säkert familjer och sociala sammanhang även på 60-talet då man kramades flitigt men i en glesbygdsby i Lappland var det inte så vedertaget.

Sakta vände det här men jag var nog runt 25 innan kramen  började fungera som ett trevligt sätt att hälsa och ta farväl av extra goda vänner. Vallen brast när jag pluggade media. Det gjorde jag på en Folkhögskola, och det vet ni väl hur de som går på såna skolor är när det gäller närkontakt?…

Skämt å sido kramades det väldigt mycket där. Och eventuella kram- och spontan närkontaktstrauman tvättades effektivt bort.

Vad som kanske är rätt nytt i mina sociala sammanhang är den lite snabbare kramen som mer ersätter en handskakning. Men där gäller det att snabbt läsa sociala koder. Har både blivit kramad och sett andra kramas när den mottagande parten egentligen hade tänkt sig något mindre personligt och då kan det bli lite obekvämt som hastigast.

Normalkramen typ ”du är en väldigt god vän som jag tycker hemskt mycket om” är däremot inget problem.

Ibland kan kramandet bli kul utöver det vanliga. Jag var på en kurs en gång i världen då det bland annat fanns SSU:are med. Och givetvis skulle det köras kramcirkel på deras initiativ varje morgon. Så det var bara att i tur och ordning varmt hålla om alla sina runt 30 kurskompisar. Orakade raggare i 140-kilos klassen var onekligen en speciell kramupplevelse. Men det är ju så att alla som är goda vänner förtjänar en kram ibland, även om det känns naturligast att krama tjejer, i mitt fall. Och vääldigt travligt.