När jag läser kommentarerna från den högra sidan i svensk politik bland annat jag själv skriver kommer jag tyvärr ostört att tänka på den eviga och djupa konflikten mellan Palestinier (islam) och Judarna (sionister). Hatet är djupt mellan dem. Den högra sidan i Sverige kommer inte ens att acceptera att jag nämner denna världskonflikt i samband med den högra sidans retorik i kritik av vad de inte sällan kallar ”sosse skiten”. Mera av samma vara; ”Löfven borde fan i mej sättas bakom lås och bom och sedan slänger vi bort nyckeln”. De kallar även ” Fredrik R och Stefan” för ” folkförrädare”.

Dagens kommentar till mitt blogginlägg från i går: ”Vi får nu skörde det S har sått för att sosse skiten ville leka humanitär stormakt med svenskens skattepengar. Varför har inte våra grannländer samma utveckling som vi har här i Sverige? Jo därför att där har man begåvade politiker som ser till sitt land och medborgares bästa och därför inte öppnade sina gränser på vidgavel. Fredrik R och Stefan ”vi såg det inte komma” Löfven borde fan i mej sättas bakom lås och bom och sedan slänger vi bort nyckeln så att man slipper se dom någonsin igen. Vissa kallar dom för folkförrädare och det kanske är precis det dom är för vad dom har gjort mot landet.”

Detta liknar något av lågt tonårsspråk.

Polarisering och eller sanning

Många debattörer ondgör sig över politikernas populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse. Ytterst märkligt när just populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse är verklighetens verktyg inom politiken. Den som vaknar en morgon och det plötsligt visar sig att hen faktiskt är politiker, då är det förståeligt att bli förvånad, om någon vaknar och har blivit politiker, vilket inte är sannolikt.

Bäste politiker och andra intresserade spela inte okunniga utan förstå att populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse är politikens vardag. Har någon missat detta?

Jag vill inte kallas ”odemokratisk” bara för att jag kritiserat Sverigedemokraterna och regeringen eller till och med någon annan.  När jag kritiserar till exempel Sverigedemokraterna eller regeringen är jag faktiskt demokratiskt förr jag har därför ”rätt att ge uttryck uttrycka sina åsikter” i enlighet med demokratins grundvalar.

Om jag skulle vägra följa en lag eller förordningar av en myndighet begår jag däremot en brottslig gärning. Dock är jag inte odemokratisk. Bara för att omkring tjugo procent av landets väljare röstat på Sverigedemokraterna behöver inte jag sympatisera en enda nanometer med dem.

Om man är demokratisk tror man på och arbetar för ett samhälle där folket har makten. I en demokrati har alla medborgare rätt att delta i det politiska livet genom att rösta i val, starta och driva politiska partier och uttrycka sina åsikter. I en demokrati har folket är den högsta makten i samhället, alla medborgare skall ha rätt att rösta och kandidera i val och alla medborgare skall ha rätt att ge uttryck uttrycka sina åsikter och delta i det politiska livet utan att riskera förföljelse eller diskriminering. Dessutom skall alla medborgare vara lika inför lagen.

Visst har debattörer demokratiskt rätt att kritisera dess kritiker. När det blir en trollstorm på internet och när språket ibland ligger under det sämsta tonårsspråk är det naturligtvis ytterst beklagligt. På Twitter/X och Facebook presenteras otaliga exempel på träskets retorik. Dock är detta i vart fall demokrati.

Tonårsspråket biter sig fast långt upp i åren. I sann anda och en sammanblandning av sak och person, helt i linje med Björn Söder och många andra med blandspråk kallar en kommunpolitiker i dagens VK-blogg, oppositionen för ”Sveriges löjliga opposition”. Detta liknar bland annat hur Björn Söder kallar Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg något i stil med sjuk.

I stället för att kalla dem ”löjliga” går det i stället att argumentera och förklara vilka politiska tillkortakommanden oppositionen har. Men då blir det något svårare för debattören.

Nu var det väl kanske skam att jag hakar upp mig språket? Nämligen inte. Språket även kallat retoriken är inte bara retorik utan helt avslöjande för hur debattören ser på saker och ting. Någon har tidigare sagt till mig att jag är mera intresserad av språket än verkligheten. Men språket är en verklighet.

Vilka begrepp som väljs och de valda ordens valörer är inte på något sätt ovidkommande. Försvar för det är inte heller att andra gör likadant. Sannolikt verkar det inte som att bloggförfattaren behöver stärka sitt lilla förtroendekapital.