Om provhytter kunde tala, eller En bakdel i svart – blir en värdsdel i rutigt.

Efter 2 timmars provhyttande häromveckan inför ett stundande bröllop var jag inte bara snudd på utbränd utan också desillusionerad och benägen att instämma i vad min storasyster rådde mig för ca 15 år sedan.

Hon sa: Gunnel – om du håller din arm framför ansiktet och ser dig omkring hemma på ca 120cm höjd – så ska du se vad fint du har det hemma.

Samtalsämnet då gällde vi kvinnors oförmåga att vara nöjda med våra hem, men kan ju lika gärna appliceras på omöjligheten att förnöjas över vår egen spegelbild. Med armen i näshöjd såg jag faktiskt riktigt söt ut i spegeln.

I provrumskön stod jag några minuter och smygbegrundade det som skedde i golvhöjd, under svängdörrarna.  Damfötter snurrade runt därinne framför speglarna och jag kunde ana hur man försökte få en bild av hur man tog sig ut i backspegeln.

Fötter av alla sorter, från små marsipanrosa leksaksfötter till rejäla fotblad med håriga stortår tillhörande damer i varierande åldrar och storlekar snurrade där runt framför min åsyn.

Från båsen hördes svettiga stånkanden och desillusionerade suckar. När det äntligen var min (o)tur så påmindes jag om min gamla ide om bronserade speglar och soft belysning i provrum. Jag är övertygad om att försäljningssiffrorna skulle skjuta i höjden den dagen affärsidkare inom damkonfektion insåg detta.

Celluliter, valkar och hakor – alla skulle de te sig mindre deprimerande och deras ägarinnor skulle glada shoppa vidare visserligen med allt tommare plånböcker, men i alla fall en illusion rikare.