Om att ha pejl…..

Dammsuger runt hundpejlskartongen som ännu efter ett år är ouppackad. Reflekterar lite över att det är hög tid att lära sig hur den fungerar innan jag drar till skogs med den ena eller kanske båda mina lurviga gossar.  Smart uppfinnig, jag kanske rent av borde använda den på mig själv?

Klok människa – den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i ”Levnadsberättelsen” som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig – som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara ”hemlig” och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.

Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?