Det var tider det

En dag hittade jag gamla tummade ljusblå boken ”Mina klasskamrater”. Ni vet den där där man skulle sätta in ett foto samt ange alla möjliga saker om sitt liv. Allt ifrån längd, vikt, klass till de mest älskade/hatade skolämnena, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen, till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/rädsla inför framtiden. Några av de andra flickorna i grannskapet fyllde i sina uppgifter i min bok. Vi var samtliga ca 125-143 cm långa och vägde mellan 25-40 kg och i åldrarna 9-12 år vid tidpunkten.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse i efterskott. Det varierar en hel i intressen och vad man tycker om i skolan, men det verkar finnas en gemensam aversion mot köttsoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistorna står en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen toppar den önskelistan.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen…Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument såsom piano orgel eller gitarr. En hade dock skrivit radio. Vi läste Kitty, Lottaböckerna, KullaGulla och Enid Blyton.

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig och kärlekstörstande som jag var redan då, fann jag på råd och slog helt sonika upp Sven Hedlund i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor, och det var med en känsla av förlorad oskuld och tomhet som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan.

Det var bara att inse: Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för de andra tjejerna vet jag knappt, men åtminstone ett par stycken vet jag blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga med råge, och kan välja att avstå från köttsoppa, kan köpa hushållsnära tjänster för att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera att Svenne Hedlund nu uppnått den faktiska ålder att han bör matcha den gamla rösten vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.