En fin man har gått ur tiden

R:s gamle far Ove som jag lärde känna när Robert och jag träffades 2005, har ikväll gått bort omgiven av sina närmaste på Sunderbyns sjukhus. De 93 åren tog ut sin rätt och vi såg orken tryta de sista åren.

Jag minns sorgen då de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö inte längre gick att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för några år sedan, den sista gången som han sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto ringde till oss i Sörfors

Medan telefonsamtalet pågick kunde jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta – redan från mycket tidig morgon var bänkad vid köksbordet och såg ut över landskapet från sin egenhändigt byggda stuga uppe på backens krön.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit ”hans”. Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats som han älskade mer än någon annat. Han brukade beskriva hur solen ”rullar” som ett glödande klot utför Svaipas horisont.

Jag undrade hur det skulle komma att kännas i hans bröst när hälsan börjar svikta, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Då – när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa där och då – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vår längtans paradis i Gautosjö. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.

Ikväll har han lämnat jordelivet. Vila i frid finaste Ove.