Friluftsdagar

Idag har vi ”friluftsdagsväder” här i Sandviken. Något i luften påminner om skolutflykter från barndomen. Bjuder därför på ett gammalt barndomsminne – igen.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven – mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola – ett revolutionerande steg. Där fanns nämligen en gymnastiksal.

På innegymnastiken i Vindelgransele fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar. Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars ”pingstara” som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen – missa lyran – kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i utelaget skrek alla unisont – redan innan man slagit – TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina elastabyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen – den låga röda byggnaden tvärs över skolgården – lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit t ex fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man, för att lämna mat fick man inte göra. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mig lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss ”pingstara”. Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sig. Den som spar han har…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>