Underbara Alice och stuvbitarna

Av , , Bli först att kommentera 41

bellisen

Här min dotter Bella i just en klänning som Alice sydde till min skolavslutning i åttan. Lika fin nu som då.

Ibland blir jag lite nostalgisk och påmind om livet som alltför snabbt rusar förbi. Och som så ofta hamnar tankarna och minnena i min barndomsby Vindelgransele.

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska – och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser ”Kärlekens lov”, och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag ”hemsökte” även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem.

Alice är en fantastisk sömmerska. Hon sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i åttan av tunn fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor – som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljusblå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna… Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka komma när jag gick ut nian – det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där – båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen – om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

Bli först att kommentera

Längtansknappen

Av , , Bli först att kommentera 30

gaitopask

pask

gauto

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtade efter en riktig familjepåsk från mitt gamla liv istället för sjätte årets jobbpåsk. Med älskade ungar, utflykter, vådliga skoterfärder, renskinn i solgropen och interna fisketävlingar. Bäst att inte trycka på längtansknappen för mycket för då blir det outhärdligt.

Bli först att kommentera

Om Livstävlingen. Prylmaraton eller vänskap

Av , , Bli först att kommentera 36

Här kommer ett nygammalt inlägg om vänskap.

För mig är en vän en person som accepterar sin vän med hull och hår, på gott och ont. Som ser bakom ytan, inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp. eller vilka möbler man har hemma.
Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.

Mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.

Bli först att kommentera

Silfilternostalgi

Av , , Bli först att kommentera 27

silfilter

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i ladugården i Vindelgransele. Jag står i porten på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I silinsatsens botten så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt och fångar upp oönskade partiklar från mjölken.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan

Bli först att kommentera

Utflykt över vidderna

Av , , Bli först att kommentera 35

DSC_1212

DSC_1247

DSC_1217

DSC_1238

DSC_1223

P1200035

P1200071

P1200037

Måndagen bjöd på en långutflykt med skoter in i fjällvärlden. Tyvärr var vädret inte med oss. Regn och plusgrader med dålig sikt är inte optimalt. Speciellt inte när man vill fotografera. Det blev mest mobilbilder och endast några rödingar. 5-5 står ställningen mellan mig och R. Nöjd och mör med en fin dag i minne och varenda cell i kroppen har bytt plats med varandra efter 12 mil på skoter.

Bli först att kommentera

Tusen och en natt

Av , , Bli först att kommentera 37

tusen

kvall

Skymningen lägger sig över vykortet efter en fantastisk dag. Månen lyser över folk och fä. Månskäran ser ut som tagen ur tusen och en natt. Eldar brinner, glada skratt och sorl av röster från stora och små hörs och på en del stugbroar hänger ripor i vita knippen. Livet när det är som bäst. Själv kurar jag i soffhörnet efter en liten kvällsrunda med skotern efter stängningsdax. Lite trött i benen efter 9 timmar i butiken. R är på skoterklubbsmöte och jag är semmeltankar. Gokväll!

Bli först att kommentera

Gnistrande dagar

Av , , Bli först att kommentera 39

solskena

Som vi har väntat! På solen och de ljuva vårvinterdagarna. Folk är yra av glädje och det vimlar av folk på väg till eller från sina favoritstället på fjäll och sjö. Tur att jag fick mig en stund på isen i morse innan jobbet. Tittar ut genom fönstret, blundar känner solen glöda genom ögonlocken och gläds – med oss alla.

morest

Bli först att kommentera

Marknader, Gammaldags pälsverk och Robin Hood-frisyrer

Av , , Bli först att kommentera 33

trump

Nyligen hemkommen från människobyn där det vankas vintermarknad i helgen. En perfekt dag för marknad, några plusgrader och solsken för hela slanten på Guld-Klas torg. Jag anlände tidigt för att uträtta en del ärenden innan norrmännen invaderade, men tog tillfället i akt och strövade en stund bland stånden i solskenet. Efter ett par impulsköp, några lotter och lite småprat med bekanta strosade jag en sista runda innan hemfärd. Jag spanade efter hantverk, pälsverk, mössor och sådant jag jag tycker ger den riktiga marknadskänslan. Mycket riktigt. På ett flak tronade några uppstoppade rävar, en mård och en rad vackra pälsmössor. Men inte nog med det. Jag hajade till inför anblicken av en rad skyltdockor iförda herrtupéer i ospecificerade kulörer och modejanger. Robin Hood-frisyrer. Ni vet där man tar från den rika sidan och ger till den fattiga. Ett par Donald Trump-aktiga som krävde mycket av sin bärare. Närmare bestämt en självhäftande skult och en sanslös mängd hårspray för att inte föras vidare till oanande höjder vid politiska och meterologiska vindkast. Oklart även vad som var fram och bak. Jag undrar också vem som är modig nog att stå på torget i kallblåstn och prova tupeer framför en fickspegel. Det torde nog göras bäst hos en proffessionell perukmakare och respektfullt anpassas till sin bärare enligt min ringa mening.

Bli först att kommentera

Tankar i skymningen

Av , , Bli först att kommentera 29

Aldrig är väl färgerna så intensiva, nyanserna så vackra, känslan av att vilja ”hålla kvar” så intensiv som just då, i brytningstiden, i ögonblicket när skuggorna blir allt längre och fågelsången klingar så vemodigt vackert. Detta magiska ögonblick i gränslandet mellan solnedgång och skymning.

Även om jag skulle vara blind så tror jag att jag skulle kunna förnimma just den här speciella stunden med mina andra sinnen. Det är något som händer i dessa brytningens sekunder när hela tillvaron liksom håller andan. Detta som händer varje dag, i varje tid, och oberoende av årstid, som har skett sedan skapelsens första gryningsmorgon – att natt blir till dag och dag övergår i kvällning och mörker.

Vid dagens slut – en tid för vila och ro, för eftertanke och bokslut av den gångna dagen. Kanske en tid för gemenskap och romantik men kanske också en tid där ensamhet och ofrånkomlig konfrontation med underliggande känslor råder, där de allra mörkaste skuggorna kommer fram ur det fördolda och tenderar att skymma din morgondag. Kvällen, en tid för revision, för sammanfattning utvärdering och avslut. Natten ligger löftesrik och sammetsmjuk, eller ångestfylld och bottenlös framför. Alltför nära eller alltför långt ifrån väntar det obarmhärtigt gnistrande gryningsljuset.

Bortom skymningen blir det dags att plocka fram skrinet med drömmar. Omedvetna eller medvetna drömmar, sagoslott, skimrande visioner, eller vackra drömmar som stiger som såpbubblor, lätta och skimrande mot en ny horisont. Planer och avsikter smids för att kanske nedtecknas på den kommande dagens rena och oskrivna blad. Var dag har sina nya oändliga möjligheter.

Det går mot kväll, mot skymning. Symboliken står även klar kring livets sista tid och kontemplation inför det ofrånkomliga slutet, avskedet eller döden – den allra sista resan, allas vårt nästa resmål till ett främmande och okänt land. Ibland får vi människor tid att avsluta, utvärdera, ta farväl och arrangera vårt avsked, men ibland står vi ensamma förvirrade och förtvivlade kvar på perrongen – lämnade. Inför detta är vi alla lika, fattig eller rik, hög eller låg.

Ta vara på varje afton och varje solnedgång. Stanna upp, lyssna och hör hur fågelsången klingar bort. Kryp närmare varandra, var tacksam för dagen som du fått och vänta inte med att säga viktiga och fina saker till människor du älskar.

Bli först att kommentera

Små guldiga servetter

Av , , 2 kommentarer 19

guldiga

Dagens dikt: Små guldiga servetter

Jag tittar på servetterna.
De där små tunna guldrandiga kaffeservetterna som jag köpte i storpack.
Utifall att.

Som om det planerades uppsluppna kaffekalas
med småbrödsorter, familj, systrar och gamla vänner.
Som det var förr. I den andra världen.

Blom och parfymdoftande lättsamma stunder kring livets olika hållplatser
och anledningar att mötas som Glädje, Sorg eller Högtid.
Som terapi och kompensation för vardagen
och alla dess likformiga och gråa dagar där emellan.
Ibland saknar jag dem och alla våra gemensamma sånger. Tvåstämmiga.
Och servisen den står här och nynnar tyst. Full av minnen.

Mig veterligen planerar jag inga sådana här nu på hemmaplan
Här dricker vi kaffetåren i förbifarten,
ur IKEA-muggar för 5 kronor
Vi möts som hastigast – mitt i arbetslivets alla bestyr.
Mellan pling och plong.
Själva – eller med våra nya vänner.
En kaffetår är ju alltid en kaffetår – inget att förakta.

Eller så tar vi en slurk friskt jokkvatten och skattar oss lyckliga.
Så olika – men ändå på samma plats.
Han med sina drömmar och sin historia.
Jag med mina
Vi med våra

Långt borta – på miltals eller hundra mils avstånd finns de.
Dem som jag älskar och saknar.
De fysiska personer som jag ville duka för –
med faster Ebbas vackra guldservis.
Men jag vet inte när eller om det blir att ta fram och duka hela servisen igen.

Idag får jag istället duka i minnet. I sinnet
Möta dem i små guldiga stunder stulna ur vardagslunken
På facebook, skype eller instagram.
Det är gott så.

Jag är inte mer högfärdig än att jag kan erkänna mig nöjd och skatta mig lycklig
över dessa små möten mitt i förbifarten – av livet.
Tacksam över teknikens under som ger möjligheter
och krymper avstånd.

Ingen kaffedoft, inga långa sittningar, inga fysiska kramar eller saftkladdiga små barnahänder.
Men en slängpuss, en såpbubbla eller en vinkelivink till mormor eller farmor är inte fy skam.
De finns ju där i alla fall. På skärmen. I rymden. Om än på avstånd. De så högt älskade.

Under tiden bär jag på en långsiktig förväntan,
och bunkrar med guldrandiga servetter
i väntan på nästa möte.

Gunnel 2015-05-08

2 kommentarer